Nu sitter vi Arlanda och väntar på flyget till Chicago. Alla är med och på gott humör.
Genrepet
Nu börjar det närma sig. Nu hinner vi inte lära oss mer. Två genomdansningar, och sen ett genrep med dräkter ikväll. Nu gäller det bara att skärpa sig, så kommer det att gå bra.
Nu ska vi tvätta och stryka skjortorna, pusta skorna och packa. Packa om, och ta bort, det är så det brukar vara när man åker bort. När det är kalllt hemma brukar man ta med sig för varma kläder.
Nu när det är eftermiddag dit vi ska så är det 20°C i Lindsborg, 15°C i Chicago, men bara 11°C i Minneapolis.
Vad kommer vi att dansa i USA?
Eftersom vi inte är det första svenska folkdanslaget som åker till dessa trakter så har vi försökt att i huvudsak visa upp danser som kommer från norra Sverige. Den arbetsgrupp som har satt ihop dansprogrammen har satt ihop ett varierat dansprogram där tempo och form ändras. Dessutom kommer spelmännen att spela några låtar då vi inte dansar.
Danser som ingår:
Slängpolska från Västerbotten, en polskevariant som rekonstruerats på 2000-talet, efter noteringar som gjordes av Kicki Djärv och Thomas Andersson på 1970-talet i Västerbottens inland.
Engelska från Sörbyn (Norrbotten), upptecknad efter fru Hildur Lövgren, Boden av Bengt Martinsson, 1964.
Hambovals
Kadrilj från Nysätra, upptecknad av Hans Vedin efter Emmy Andersson född i Ånäset 1884. Vi har förkortat dansen, men alla ingående komponenter finns med.
Mix av två valsvarianter, dansas här av bara damer.
Polska, komponerad mandans.
Annat väder, en komponerad dans med sånginslag.
Pariserpolka, koreograferad
Ett specialkomponerat polkamedley
Österbottnisk fyrkant, en koreograferad dans i högt polkatempo.
Först när vi kommer hem vet vi hur programmet emottogs.
Folkdans, folklig dans, gammaldans?
Vi som tillhör folkdansrörelsen brukar ofta skilja på dessa begrepp:
Folkdans – danser som är komponerade, eller koreograferade danser, t.ex. Västgötapolska, Väva vadmal, oxdansen. Anders Selinder 1806-1874, dansmästare utbildad på Kungliga Operan brukar ofta anges som skapare av svensk folkdans. Han var verksam som koreograf, bl. a. av danserna i folklustspelet Wermlänningarne. Selinder arbetade dessutom som danslärare för kadetterna på Karlberg, hade egen dansskola, drev barnteater som han även turnerade, och sålde nya dansturer för att få ihop till uppehället.
Folklig dans – äldre danser som dansats i tradition av folket t.ex. polska, långdanser, kadriljer.
Gammaldans – till gammaldansarna räknas vals, schottis, polka, mazurka, hambo, snoa och ibland även tango.
Gillesdanser – är en vidareutveckling på gammaldansen där grunddanserna utvecklats till mer eller mindre komplexa varianter, var och en med sitt egna namn.
Men det viktiga är inte vad vi kallar danserna utan att vi dansar och finner glädje i det.
Björkstalagets historia, del 2
Björkstalagets historia, del 2
(utdrag ur Göran Larssons kompendium skrivit till 75-års jubileet 1988)
Björkstalagets dansrepertoar hade sedan starten på tjugotalet bestått av svenska och nordiska folkdanser. Under trettio- och fyrtiotalet utökar Björkstalaget sin dansrepertoar genom utbyte med andra lag och genom de av SGU anordnade dansinstruktörskurserna. Detta fortsätter under femtiotalet med tillägget att man nu även tillåter lära sig utländska folkdanser – främst amerikanska gruppdanser.
1950-talets medvind för Björkstalaget vändes till motvind i början av 1960-talet. I en artikel ur Västerbottens-Kuriren den 5 mars 1962 kan man läsa om "svensk folkdanskris". Boven i dramat var – som så många gånger förr – den moderna ungdomskulturen. Ungdomarna vid den här tiden ville hellre dansa twist och lyssna på amerikansk pop än att ägna sig åt svensk folkdans.
Ett ungdomligare Björkstalag började ta form och i slutet av sextiotalet skedde en tydlig generationsväxling – både vad gäller medlemmar och dansrepertoar. En förskjutning åt det "folkliga" i dansen börjar ta form. Uppställningsdanser är inte längre allenarådande. Polskor och andra pardanser börjar få mer utrymme. Även synen på uppvisningar förändras så smått. Laget försöker mer och mer att sätta in danserna i sitt rätta sammanhang och presentera dem på ett mer varierat sätt än tidigare.
Björkstalaget hade sedan starten 1923 tillhört nykterhetsorganisationen Svensk Godtemplarungdom (SGU). Redan 1938 hade man i laget tagit upp frågan om anslutning till riksorganisation Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur. 1938 beslöt man sig för att inte gå med i organisationen och det skulle dröja ända till 1964 innan man tog steget in i Ungdomsringen. Nu tog man inte steget fullt ut – Björkstalaget kvarstod fortfarande ett tiotal år som SGU-anslutet folkdanslag. I samband med inträdet till Svenska Ungdomsringen registreras namnet Björksta Folkdanslag.
Det blåste medvind i föreningen under 1970-talet. Björkstalagets medlemsantal ökade från ca 80 medlemmar i början av decenniet till ca 400 medlemmar vid decenniets slut. Toppåret var 1977 då laget bestod av 412 medlemmar. Björkstalagets barnverksamhet var stor under dessa år. Runt om i stadsdelarna startade Björkstalaget danskurser för barn. 8 – 10 barngrupper per termin var inte ovanligt i slutet av sjuttiotalet. Björkstalaget hade dessutom under många år en aktiv dräkt- och slöjdsektion samt en musiksektion.
Folkmusikintresset var stort i Umeå under 1970-talet. Björkstalaget hade många aktiva spelmän som spelade till dans under denna tid. De flesta av lagets spelmän var unga och entusiastiska. Många av lagets musiker var även medlemmar i den vid den här tiden nystartade folkmusikföreningen Gnid & Drag.
Folkmusiken lockade många till dans. I slutet av sjuttiotalet arrangerade Gnid & Drag s.k. "musikkalas" på Ålidhems centrum. Musikkalasen var välbesökta och lockade ibland en publik på flera tusen (!) personer. Välbesökta var även de av Björkstalaget anordnade gammaldanserna på "gamla" Folkets Hus. De pågick under åren 1977 – 1982. Arrangemangen drog från början fulla hus och gav ett bra tillskott till föreningskassan. Intresset avtog tyvärr i början av åttiotalet och 1982 arrangerade Björkstalaget sin sista (senaste?) offentliga gammaldans.
Sen i slutet på 1990-talet har Björkstalaget medverkat, och på senare tid även haft ansvaret för sommardanserna på Gammlias utedansbana. Först en timme utlärning, för rena nybörjare, eller för dom som önskar fräscha upp sina kunskaper. Intresset för dessa danser är på samma nivå nu som för tio år sedan.
Medlemsantalet har sakta ökat något sedan slutet på 1980-talet, och vi har nu omkring 80 medlemmar.
Björkstalagets historia, del 1
Björkstalagets historia
(utdrag ur Göran Larssons kompendium skrivit till 75-års jubileet 1998)
Vid sekelskiftet spreds den nya amerikanska dansmusiken i Europa och nådde efter 1910 till Sverige. Dessa danser med sitt nya sätt att röra sig till musik fascinerade och lockade många ungdomar till dansbanan. Bland annat nykterhetsföreningarna såg med oro denna utveckling och tog i stället upp folkdans och lek på sina program för att bevara de gamla traditionerna. I Umeå grundades i februari 1922 SGU-avdelning 177 Björksta. (SGU= Svensk Godtemplar Ungdom). På SGU-Björkstas program fanns redan från start folkdansen och som folkdansledare valdes Richard Lundgren.
Gammaldansaftnar
1932 skrev Björkstalagets ordförande och ledare ett brev till Västerbottens Hembygdsförening där man erbjöd sig att ".. med lämpliga medel motarbeta det osunda sätt varpå den moderna dansen bedrivs". Det vapen som Björkstalaget hade att erbjuda var gammaldansaftnar på Gammlia i Umeå. I stora salen på Sävargården arrangerade Björkstalaget under några år på 30- och 40-talet offentliga gammaldanser. Danserna sågs som god PR för Björkstalaget och gammaldansen. Efter att ha anordnat gammaldanser under några år på trettiotalet återupptar Björkstalaget traditionen våren 1943. Man annonserar om gammaldansaftnar på Sävargården med bl.a. Harry Holgers orkester. Resultatet av de offentliga danserna detta år slutar med ett underskott i kassan på 42:60. Året därpå ger man upp kampen mot "jazzen" och anordnar dansafton på Sävargården med både gammal och modem dans.
Under 1940-talet verkar Björkstalagets verksamhet ha gått på sparlåga, mycket troligen p.g.a. det hårda världsläget.
Femtiotalet var av allt att döma ett framgångsrikt decennium för Björkstalaget. Ökat medlemsantal, många uppvisningar och även en del internationella kontakter. Man satsade stort. I Björkstalagets arkiv finns från 1952 en brevkopia där Björkstalagets ledare skrivit till filmbolaget Metro Goldwyn Mayer i Hollywood och erbjudit lagets tjänster. För en summa av 44.000 dollar erbjöd sig Björkstalaget att göra en månadslång turné i USA sommaren 1953. På programmet fanns upp till 40 olika danser, allt från "the dance of harvest" till "castle waltz from 1850". Tydligen nappade inte Hollywood på erbjudandet – i Björkstalagets korrespondens finns tråkigt nog inget svar på brevet.
1954 reser man istället österut till Vasa. Man gästar folkdanslaget Brage under pingsthelgen. Med sig på resan har man en nyckelharpospelman från Uppsala, en vissångerska från Umeå samt en bygdemålsberättare från Tvärålund.
1955 blir ett danspar från Björkstalaget uttaget att tillsammans med sju andra svenska par dansar uppvisning i Wolfsburg i Tyskland.
1956 åker två andra av lagets dansare till Kiel. Efter uttagningstävling i Södertälje hade Björkstalagets Märta och Henry Sjöblom kvalificerat sig till denna uppvisning.
1958 kommer den stora resan för Björkstalaget. Man blir inbjuden att delta vid det internationella storlogemötet i Haag – en världskongress inom nykterhetsrörelsen. Nio danspar från Umeå deltog och på resan ner till Haag bjöd Björkstalaget även på uppvisningar i Köpenhamn och Hamburg.
To be continued…
Utvandringen till Nordamerika
Från Sverige emigrerade ungefär 1,3 miljoner svenskar till Nordamerika under 1800- och tidiga 1900-talet och flyttade främst till USA. Det var i första hand bönder med sina familjer som utvandrade. Anledningen till utvandringen var att många helt enkelt ville slippa fattigdomen och den stora hungersnöden samt hade de ett hopp om en lyckligare framtid. Dessutom var det väldigt svårt att kunna försörja familjen på den lilla mark de ägde. Kringresande agenter lockade med fantastisk reklam, om hur bra det var i Amerika. En annan orsak till utvandringen var amerikabrev från dem som utvandrat tidigare. De berättade hur underbart det var i Amerika. Där fick man äta sig mätt, man fick tid över att vila sig och man hade ingen som bestämde över en. Befolkningsökning och missväxt gjorde att förhållandena på den svenska landsbygden blev allt dystrare. Förutom fattigdom och brist på jordbruksmark så lockade också religiös tolerans och politisk frihet.
Den allra största delen av emigrationen skedde efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865). 1890 så anges antalet svensk-amerikaner till närmare 800 000, och dom flesta blev typiska nybyggare som blev bönder på prärien. Många blev också kvar i städerna, inte minst omkring Chicago. Många av utvandrarna återvände till Sverige senare, kanske för att leva sina sista år i Sverige. I början på 1900-talet kom en andra våg av utvandring, delvis på grund av ”guldruschen” till Klondyke, Kanada. 1896 hittades den första guldfyndigheten i Bonanza Creek i Yukon. Sen gick det fort. 1897-1898 var det hundratusentals som sökte lyckas i Yukon, Kanada och Alaska.
Dom första emigranterna åkte med segelfartyg och då kunde resan ta två månader. På segelfartygens tid var det Gävle, Göteborg och Stockholm som var emigranthamnar. Resan tog oftast flera månader och det var inte ovanligt att det inträffade dödsfall till följd av påfrestningar ombord som tex. sjukdomar, svält och matförgiftningar. Sen kom ångbåtar och då tog resan från England eller Tyskland bara två veckor. Först i början på 1900-talet startade Svenska Amerikalinjen. Resan var ofta en stor påfrestning för dom resovana emigranterna. Sjösjukan slog till obarmhärtigt och den dåliga maten gjorde inte saken bättre. Resan var ofta riskabel. Fartygen var dåligt rustade och dessutom var passagerarna hopträngda i trånga utrymmen och därför var sjukdomsrisken stor.
Majoriteten av utvandrarna fick det bättre än vad dem hade haft i deras tidigare land, tack vare den stora efterfrågan av arbetskraft inom industrin och rälsläggningen som kraftigt pågick under denna tid. Men även för en del gick drömmen om en bättre framtid till spillo.
Varför Lindsborg?
Dom flesta har inte en aning om var Lindsborg ligger, varför åker man då dit?
För mer än 20 år sen bodde det en familj från Lindsborg i Umeå. Mannen forskade tillsammans med Christoffer Rappe på Universitet, och hans fru som hade skandinaviska rötter dansade med oss i Björkstalaget. Då fick vi lära oss att Lindsborg som går under namnet "Little Sweden" grundades av svenska immigranter. Tyvärr tappade vi kontakten med familjen för några år sedan. Men för någon månad sen, när allt var klart med vår resa så fick vi kontakt igen. Sonen är vuxen och bor nu i Minneapolis, föräldrarna har separerat. Steve bor i Chicago och Gretchen har nyss flyttat tillbaka till Lindsborg.
Lindsborg ligger mitt i Kansas, alltså ganska mitt i USA. Det är en liten stad med ca 3300 invånare. Många gatuskyltar och butiksnamn påminner ännu om det svenska arvet. Det finns ingen annan stad som har så många vackert målade dalahästar på trottoarerna.
I oktober vartannat år firar man "Svensk Hyllningsfest" med konst och hantverk, svensk mat (till och med lutfisk), svenskt smörgåsbord, svensk dans och musik.
Den förste svensken var Anders Carlgren som 1866 bosatte sig i Smoky Hill. Många av dom svenskar som fanns omkring Chicago led svårt av av fattigdom, arbetslöshet och brist på jordbruksmark. Dom ville bosätta sig där det fanns mark, och där man fick utöva sin kultur och religion. Därför organiserades utflyttning till området omkring Lindsborg. Snart kom pastor Olof Olsson från Sunnemo socken i Värmland för att leda denna koloni, och han upprättade en luthersk kyrka. Pastor Olsson kom med en betydande del av sin svenska församling och snart etablerades Bethany Lutheran Church i Lindsborg. Genom sin enastående ledarskap grundlade han också staden Lindsborg.
Läs mer om Svensk Hyllningsfest http://www.svenskhyllningsfest.org/index.htm
Prolog
Redan för 10 år sedan gjorde vi ett försök att ordna en resa till svenskbygderna i USA. Den gången rann det ut i sanden, men nu är det verklighet. För några år sen fick vi en kontakt i Lindsborg via ett annat folkdanslag. Då gällde det ett besök i samband med deras midsommarfirande. Ofta infaller deras midsommar en vecka tidigare än hos oss, och det lät ju inte omöjligt. Först USA, sedan hem till våra midsommaruppvisningar. För oss i Björkstalaget är midsommar årets höjdpunkt, det är då vi visar upp oss för allmänheten.
Men 2008 som då var aktuellt sammanföll midsommarfirandet i Lindsborg med vår midsommar, och då ansåg vi att det inte skulle fungera. Då kom ett förslag att vi skulle åka till deras Svenska Hyllningsfest i oktober 2009. Vi beslutade att jobba vidare på detta. Vilka spelmän skulle vi ha med oss? När musikskolans folkmusikgrupper Folkhettan och Folkfräs spelade för oss en danskväll så pratade vi lite om USA, och Torbjörn trodde att dom kanske skulle kunna följa med oss.
För ett år sen när det var tid för intresseanmälan visade det sig att fanns både tillräckligt många intresserade dansare och musikanter. Eftersom vi saknar sponsorer och själva ska betala resan så minskade gruppen på grund av finanskrisen och den svaga svenska kronan. Men nu är vi i alla fall 24 dansare och 10 musikanter som nu är på väg. Från musikskolan åker 7 unga spelmän och två lärare. Dessutom medföljer en spelande förälder.
Senaste kommentarerna