Sedan 1 februari ockuperar vi i Dorotea vår sjukstuga, som numera är en hälsocentral.

Mycket har dryftats kring detta, det har ältats, vänds och vridits. Risats, rosats, väckts känslor, enats och söndrat. 

För mig, som varit med sen det började, handlar det naturligtvis om rätten till att få leva i min hemkommun med tillgång till en basvård som man kan tycka borde lagstadgas. 

Vi har vårdgaranti, men ingan garanti att få vård. Vi har ett Universitetssjukhus, men ingen sjukstuga, ambulans, men mest på distans.
MEN, det handlar också om vilken typ av samhälle vi vill ha. Ett där mitt är mitt och ditt är ditt, eller ett där mitt är ditt och ditt är mitt?
Oavsett var i Sverige du bor, så berör frågan om lika vård åt alla. I stort som smått..

Vi vill ha hit turister och företagsetableringar, men har inte funderat på vad som behövs i samhället för att dessa ska vara intresserade. Sjukvård, infrastruktur, samhällsservice i allmänhet. När det försvinner så är det svårt  att locka hit.
Likadant ser det ut på många platser i Sverige, välfärdssamhället rinner ut i sanden, eller i snön kanske man ska säga. Vårdcentraler och sjukhus drabbas av besparingar, att fördela den kaka som finns har aldrig varit viktigare.

Vem ska egentligen få bestämma över folks liv? Vi har folkvalda politker, men valda för vilka? 

Att ifrågasätta det vi gör måste man ju få, men jag har faktiskt svårt att ta in och förstå att man inte vill ha samma rättigheter här i inlandet som man har vid kusten. Man bor ju här, hur kan man då vilja betala för vården 2 gånger om och dessutom få något vi inte bett om, vårdplatser som vi  enligt Peter Olofsson inte kan utnyttja i akuta fall, skattehöjning, extra kostnader, ambulanser som allt som oftast är någon annanstans.
 

För mig liknar den galna cirkus vi nu har mer ett laboratorieförsök, med oss invånare som försökskaniner, än ett seriöst försök till nytänkande.