Ett känslomässigt duntäcke, tack!

När jag växte upp fick jag tidigt lära mig att ta hand om mig själv, då menar jag rent känslomässigt. Jag fick inte lära mig att på ett naturligt sätt lita på min omgivning, att dom skulle finnas där och ställa upp för mig när det behövdes. Något stabilt att luta sig mot när det stormar och blåser i livet. Det innebar att jag lärde mig att ENSAM ÄR STARK- JAG MÅSTE KLARA MIG SJÄLV.

Det är ju när man växer upp som man lär sig att knyta an, hur sunda relationer fungerar och hur man ger och tar emot kärlek och vänskap. Och det har väl gått sådär, nu när jag tittar i backspegeln.

2003 kom en vändning som fick mig att förstå innebörden av att kunna landa någonstans känslomässigt, våga ha tillit och göra ett ärligt försök att vara en del av en gemenskap. Dessa människor var och fortfarande är mer eller mindre främligar för mig men de lärde mig vikten av delaktighet och vad en grupp människor känslomässigt kan göra för varandra. Jag vet, att jag närsom helst kan slå dessa personer en signal, presentera mig och jag vet att de finns där för mig, just då. Känslan kan närmast beskrivas som att bli känslomässigt omstoppad med duntäcke.

Det som öppnade möjligheterna till detta känslomässiga duntäcke var att vi alla delade liknande bakgrund, upplevelser, tankar och funderingar. Att vi valde att öppna oss, berätta och blotta vårt innersta, att lyssna med respekt och igenkännande.

En oehört lärorik upplevelser som påverkat både mig som person men även i mitt arbete. I mina kursen jobbar enligt metoden: Personlig Utveckling Genom Gruppen, där jag tagit fasta på vikten av delaktighet, respekt, personligt ansvar och där gruppen står i centrum.

Vart hittar man vänner att lita på, skratta med och dela vardagens tankar och funderingar? En av mina nära vänner fann jag på ett möte på AF för oss som ville veta mera om att starta eget. Vi satt mittemot varandra, sa inte speciellt mycket men det som sas räckte till att vi senare ute på gatan bytte kontakt uppgifter.

Nu sitter vi i samma båt när det gäller att vara egna företgarare. Vi jobbar än så länge själva i våra företag och avsaknaden av arbetskompisar har fått oss att ta saken i egna händer. Vi träffas varje måndag mellan kl. 8.00-10.00 hos någon av oss för att äta företagsfrukost och prata om kommande arbetsvecka. Roligt, gott och givande. Vi hinner med både affärssnack och privata angelägenheter.

Maria är en vän på riktigt, hon lyssnar, är kompetent och rolig. Hon delar med sig om sitt liv, sina erfarenheter och lärdomar. Det är inte för inte som hon jobbar som socialtolk! Dessutom en utmärkt kattvakt.

Vardagslycka är att ha en god vän.