Så kan det gå…

För ett antal år sedan var mitt privatliv väldigt turbulent. Jag hade även fått förtroendet på mitt jobb att få en provanställning som restaurangchef. Smickrande, utmanande och väldigt ansvarsfullt. Naturligtvis ville jag ta chansen att göra allt och mer där till för att visa att jag fixade jobbet så att det skulle bli mitt på "riktigt". Det innebar långa dagar med många arbetsuppgifter jag varken hade formel utbildning för eller praktisk erfarenhet av. Jag hoppade ofta in och tog extra timmar när det fattades personal och jag skulle även försöka hitta min roll och identitet som chef. Inte helt enkelt när delar av personalen öppet visade sitt missnöje med mig och motarbetade mig på ett mycket utstuderat sätt.

Det var en påfrestande tid och stressen tog sig i olika uttryck. Jag kände mig ständigt trött, energilös och frustrerad. Svårt att sova, och gjorde många okloka hälsoval. Men jag tog bara ett djupt andetag och la i en extra växel.

Nu ska jag berätta hur "dum" jag blev av att tillåta för mycket stress i mitt liv. Följande utspelade sig under ett par vinterdagar under denna period i mitt liv.

De flesta dagar började jag vid 6-tiden på mogronen och vintertid är det ju som bekant bäcksvart ute. Som i en annan värld promenerade jag nyvaken och trött till jobbet. Dagen innan hade jag jobbat ett pass på ca 12 timmar och utslut i huvudet var jag den sista att lämna jobbet vid 22-tiden.

När jag nu på morgonen närmade mig ytterdörren till jobbet tittade jag ner på marken och såg konstiga spår i snön. – Vad är det här för spår, tänkte jag.g.

Det såg inte ut som kattspår.

Inte kunde det väl vara en fågel?

Jag minns att jag tyckte att spåren såg konstiga ut. Jag tänkte väl inte så mycket mer på det utan gick in på jobbet. Ännu en lång dag, med mycket att göra, stressigt, med många snabba beslut och förväntad god service.Både roliga saker och det som var mindre roligt men sånt som måste göras ändå.

Vissa stunder kändes det som om jag ville slita mitt hår som matadoren i Tjuren Ferdinand.

Nåväl, efter jobbet var det dax för en uppfriskande promenad hem och en efterlängtad vila. Väl hemma kollade jag postlådan, tog upp nycklarna ur jackfickan när jag fick syn på SAMMA KONSTIGA SPÅR i snön utanför min ytterdörr.

Det hela kändes så otroligt underligt. Konstiga spår utanför jobbet OCH utanför min ytterdörr. Jag böjde mig ner för att titta lite närmare och det såg faktiskt ut som hästskor, som om en häst gått där!

Min trötta hjärna accepterade detta som ett troligt faktum trots att jag någonstans ifrågasatte varför en häst skulle ha "förföljt mig".

Det gick väl en dag eller två tills jag i "förtroende" berättade det för någon, vem minns jag inte riktigt, men med facit i hand måste denna person skakat på huvudet och undrat hur det egentligen var ställt med mig.

Sanningen om hästen som förföljt mig avslöjades när jag en dag skulle ta på mig mina vinterskor som låg omkullvält på hallgolvet.

Hmm… hälsulan på min sko var identisk med "hästskospåren"…