Skärpning…

Som sagt… jag har haft mycket tid för mina egna tankar i dag eftersom mina kolleger har varit sjuka. Jag lyssnar mycket på radion, gärna P3. Med jämna mellanrum tas barn och framför allt ungdomars dåliga mående upp. Att självmorden bland ungdomar ökar, att allt fler barn kontaktar BRIS och berättar hur de blir mobbade och blir dåligt behandlade i skolan. Det skrivs ut antidepressiv medicin till ungdomar under 18 år, som inte är anpassad för deras ålder. Biverkningarna är självmordtankar, aggressivitet och depression. BRIS påtalar att barn och ungdomar behöver någon att prata med, någon som lyssnar. Regeringen har skjutit till pengar till skolan och elevhälsan, men det tycks inte bli bättre. Idag kan det vara så att på vissa platser går det 1 psykolog på 21000 elever! Om jag minns rätt var målet 1 psykolog på 500 elever.

Det finns en vårdgaranti som säger att man ska fått komma till exempelvis BUP (Barn och Ungdoms Psykeatrin) inom 30 dagar. Det uppfyller tydligen de flesta landsting – men – sen att få hjälp och behandling kan dröja månader. Lång tid för en ungdom som umgås med ett dåligt mående och självmordstankar.

Mina reflektioner på detta är följande: Vad beror detta på, varför lyfter vi inte fram det i strålkastarljuset och börjar fundera där samtidigt som vi MÅSTE finnas för ALLA barn och ungdomar som mår dåligt. Jag är också av den bestämda åsikten att ALLA vi som är förälder har en skyldighet till våra barn att göra en ordentlig självrannsakan. Ställa oss frågorna om vad vi värderar, vad är viktigt i livet, hur har jag levt mitt liv, är jag en förebild för mina barn och vad ger jag mina barn?

Oavsett vilka svar man får av sig själv är det viktiga att INTE fastna i känslan av dåligt samvete i fall vi upptäcker saker om oss själva som vi inte gillar eller att vi gjort val i livet som påverkat våra barn negativt.

Experterna säger att våra barn och ungdomar behöver någon att prata med och någon som lyssnar. Egentligen ganska enkelt, eller hur? Vad väljer alla vi vuxna istället? Och jag anser att det inte alls måste vara en psykolog dom behöver prata med, det är väl superbra med en engagerad vuxen som bryr sig. Vi har en övertro på alla andra och sk. experter. Titta och känn efter allt bra som vi "vanliga" har att komma med.

Man kan läsa rubriker som: Samhället sviker våra ungdomar – visst – men samhället är ju vi vuxna som har skapat detta samhälle. Jag tycker även att vi vuxna ska titta på vad vi gör, du och jag, för att skapa en värld där våra barn och ungdomar får känna sig trygga och blomma ut till den fantastiska person just dom är.

Kanske är det dax att packa ihop böckerna om självförverkligande och se oss omkring.

Vad tycker du?