Varför utbränd…

Hör på nyheterna om mannen som enligt egen uppgift suttit insnöad i sin bil i ett par månader. Det första jag tänker är; -Hur är det möjligt, är det ingen som saknar honom? Han ska ha överlevt genom att äta snö. Detta är ju oerhört tragiskt.

Jag har allt mer börjat fundera på vart har våra värderingar tagit vägen, när pratar vi om vad som är viktigt för oss? Ska det vara så att först när insikten om vår egen dödlighet når oss börjar vi att uppskatta livet?

Jag träffade en kvinna för många år sedan som flytt från kriget i Bosnien. Vi samtalet om livet, hur krig uppstår, om svenskarnas utbrändhet, något som för henne var helt främmande och obegripligt. Hon tyckte att det var svårt att förstå hur man kan bli utbränd i Sverige med allt vårt samhälliga nätverk i form av förskola, föräldraledigt och sjukförsäkring. Hon sa: – När är ni svenskar glada, föruttom när ni dricker alkohol? Hon fortsatte: – Ni är så otroligt ensamma.

Jag är beredd att hålla med henne. Hon berättade att hon var van vid att människor ställde upp för varann. Om en granne hade det svårt med ekonomin ställde omgivningen upp med mat och dylikt. – Man kunda alltid lita på att få hjälp när man behövde det, och det var en självklarhet att ställa upp för andra.

Det är en bild som jag önskar fanns hos oss i större utsträckning. Vi har lätt att ta tillvaron förgivet, att vi har varandra, att vi har mat för dagen och någonstans att bo. Om vi tillhör de lyckligt lottade – bör vi ha ödmjukheten att uppskatta det och dela med oss.

Önskar er ett frö till eftertanke och en trevlig lördag.