Hunden som inte kunde leka

Jag har haft hund den största delen av mitt vuxna liv. För ca sju år sedan omplacerade jag min älskade Simba på grund av att jag blev ensam och jobbade nästan 10 timmar om dagen. Tack och lov fick han ett superbra nytt hem, men han finns i mitt hjärta och mina tankar allt som oftast. När jag ser en Flatcoated retriver blir jag alldeles varm och jag känner hur jag får en klump i halsen och det tåras i mina ögon. Jag verkligen älskar den hundrasen, dom är så glada, kärleksfulla och roliga. Så fort tillfälle ges hälsar jag på de ”flattar” som kommer i min väg. Någon gång vill jag äga en till.

För ca ett halv år sedan börjarde jag återigen funderat på om en ny hund skulle få flytta hem till oss. Tid, intresse och energi fanns, men vilken ras, valp eller vuxen? En ”flatt” var utesluten på grund av utrymmesbrist, jag har ju redan fyra katter i en trerumms lägenhet.

En bärbar hund

Jag bestämde att jag för första gången skulle skaffa en liten ”bärbar” hund som inte fäller päls. Genom kontakter och tillfälligheter fick jag ett erbjudande av en seriös uppfödare att överta en vuxen hund som hen fått tillbaka via polisen. Jag fick den bakgrundsinformation om hunden som hen hade. En tuff uppväxt med flera hem och inte väl omhändertagen. Trots det hunden varit med om var hen trevlig mot folk och andra hundar. Jag ville absolut ge hunden en chans. När jag träffade hen första gången samt när vi hämtade hem hen fick jag ingen riktig kontakt med henne. Det kändes konstigt och ovanligt.

Nu när jag ser tillbaka förstår jag hur avstängd hen var. Alla i vår omgivningen hade sett samma sak. Hen hade helt enkelt stängt av kommunikationen för att genomleva allt hen varit med om! Man blir upprörd. Det tog två veckor innan hen viftade lite lite på svansen – leka visste hen inte vad det var, tittade bara på bollen som rullade iväg.

Det var faktiskt katten Olle som efter ca fem veckor lockade hen att skutta till lite efter en av katternas garnbollar. Hen stannade tvärt och tittade sig omkring som om hen undrade vad hen höll på med. Vilken lycka när hen för första gången fick ett ”spel” och sprang ett varv runt i köket, sladdade på köksmattan för att sen springa in under vardagsrummsbordet och tillbaka ut i hallen igen.

Busar och äter kattbajs

Nu är hen en ”riktig” hund – den hen var ämnad att vara från allra första början. Hen busar med sig själv, ett tuggben, med oss eller katten Olle. Hen äter lite kattbajs när tillfälle ges, hoppar på oss när vi kommer hem, morrar lite på en del hundar när vi är på promenad och dra lite i kopplet. Vi låter ”olaterna” vara ett tag, glada att hen nu visar känslor och kommunicera med oss. Vi tar några saker i taget och visar lugnt och bestämt vad vi förväntar oss av hen. Vi har lagt ner mycket tid och engagemang, det har det varit värt. Vi är överens om vilka regler som gäller – allt utom att jag gärna vill ha hunden i soffan när jag ser på TV, det tycker inte husse! Så vi har gjort en överenskommelse – när jag är ensam hemma får hon vara med mig i soffan trots att husse inte gillar det. Vi är så glada över att ha hen i vårat liv och har aldrig ångrat oss.

Några tips till dig som funderar på att ta en omplaceringshund:

• Tänk noga igenom om VARFÖR du vill ta en omplaceringshund.
• Har du tiden och engagemanget som behövs? En omplaceringshund kan ibland, till att börja med, vara mer krävande eftersom den kan ha utvecklat oönskade beteenden som tar tid att jobba bort.
• Läs på om den specifika hundrasen eller hundraserna om det är en blandras. De kan ge dig en fingervisning om vad du kan förvänta dig samt rastypiska beteenden.
• Ta reda så mycket du kan om hundens bakgrund, vanor/ovanor och rutiner. Vilket foder den äter samt vilka leksaker den gillar.
• Ta hunden på prov till att börja med. Ge hunden och dig själv en chans att lära känna varandra. Två månader ungefär.
• Skriv ett ”fodervärdsavtal” eller likande med hundens ägare om vad som gäller under provtiden.
• Se till att hunden är försäkrad.
• Se till att hunden är vetrinärbesiktad innan du hämtar den. Ej äldre intyg än 7 dagar.
• Välkomna hunden med lugnt och ro.
• Innan du tar in hunden i dess nya hem – ta en långpromenad.
• Alla i familjen måste vara överens om vilka regler som gäller för hundenoch hur ni bemöter er nya familjemedlem.
• Var lugn och tydlig med vad ni förväntar er av hunden – det ger hunden trygghet.

Vi fick ha vår hund i koppel inomhus de första veckorna eftersom hen for runt och jagade och skällde på katterna. Eftersom vi hela tiden hade hen nära, kunde vi snabbt ge feedback på hens beteende, vad som var tillåtet och inte. Det gav även katterna trygghet, då slapp dom sätta gränserna. Nu funkar det alldeles utmärkt – visst händer det att hen ”busjagar” någon av katterna även i dag, men nu lyssnar hen på oss när vi säger att; – Det räcker nu.

• Ha tålamod. Både med dig själv och hunden. Ta hjälp från erfarna hundägare/uppfödare om du behöver.
• Sist men inte minst – TYCK INTE SYND OM HUNDEN oavsett vad den varit med om. Hundar lever i nuet. Börjar du tycka synd om hunden på grund av att den kanske haft det svårt, är risken 100% att du låter dina känslor ta över och överser med hundens olater,  oönskade beteenden och får svårt att sätta gränser – vips så har du en hund med ännu mer problem.

Jag inbillar mig att hundar förstår när dom fått en andra chans och betalar tillbaka med tacksamhet och kärlek på hundars vis – en blöt puss lite då och då med en svag doft av kattbajs.

Önskar er en dag med skratt och glädje/Susanne