Jag vill känna mig välkommen

Jag var på Sinnesrogudstjänst i söndags. Det var avslutningen på ett helgseminarium som Tegs församling anordnat. Temat för helgen var VÄNDPUNTER med inriktning mot missbruk och medberoende. Det var en blandning av workshops, samtal och föreläsning. Olle Carlsson – präst och nykter alkoholist berättade om sitt liv och sina erfarenheter.

Även vi deltagare gavs utrymme att dela våra erfarenheter av missbruk/psykisk sjukdom, hur det har påverkat oss, och hur det kan vara att leva tillsammans med eller bredvid någon som har eller har haft ett missbruk/psykisk sjukdom. Mycket smärta, sorg och ilska blandat med omtanke och kärlek. Starka och omtummlande glimtar från en vardag som på ytan ser ”normal” ut. Att få sätta ord på det jag känner och samtidigt få höra att jag inte är ensam är en befriande känsla.

Att känna sig välkommen

Jag brukar inte gå i kyrkan speciellt ofta, men de gånger jag besöker en kyrka oavsett om det är dop, bröllop, begravning eller av andra orsaker, slås jag alltid av den värme och gästvänlighet som kyrkan bjuder och jag undrar varför jag inte går oftare i kyrkan och deltar i det som erbjudes? (Nu har jag faktiskt utmanat mig själv och anmält mig till en grej) När jag vid lördagens seminarium ställde mig i kö för att betala och samtidigt anmäla min närvaro, kom två präster samt övrig personal fram till mig, sträckte fram sin hand, presenterade sig och hälsade mig välkommen. Samma sak upprepades vid söndagens Sinnesrogudtjänst när jag och Kärleken kom in genom dörren. Det var ett varmt välkomnade som kändes äkta. Jag kände mig verkligen välkommen och sedd.

Det här fick mig att börja fundera på var jag egentligen känner mig välkommen, vilka bjuder in mig i sin gemenskap och sitt liv och vilka bjuder jag in och välkomnar att ta del av det jag har att erbjuda? En sak är säker – jag vill känna mig välkommen.

Önskar er innehållsrik dag/Susanne