En okunnig mamma…

Som jag tidigare har berättat om var vi på auktion i lördags. När vi var på väg därifrån till vår parkerade bil följdes vi av en familj med ett gråtande barn. Har ingen aning om antal personer eller ålder på barnet som grät eftersom jag aldrig vände mig om. Barnet skrek och grät, en mamma pratade med det gråtande barnet. Rösten lät väldigt irriterad. Jag har varit i likande situationer, det är jag alldeles övertygad om, dock har jag inget specifikt minne av när och omständigheterna. Men, känslan av en bubblande irritation, frustration och stress känner jag igen. Känslan av att inte behärska situationen på ett önskvärt sätt.

Jag försöker stänga ute det som pågår bakom oss och säger till mig själv att det finns en anledning till att situationen uppstått och att föräldrarna gör sitt bästa för att lösa det.

– Om du håller på så här kan vi aldrig åka någonstans!!! Det var lösningen som den mamman hade till hands. Hot och skuldbeläggande. När jag hörde henne säga som hon gjorde till sitt barn var det som kniven i hjärtat på mig. Jag tog så illa vid mig och blev både arg och ledsen. Varför? Troligtvis detta:

• Önskar att jag haft mod och kunskap att formulera mig  och sagt nåt ”klokt” till mamman som hjälpt henne att hitta alternativa lösningar än hot och skuldbeläggande
• Jag har själv blivit bemött på liknande sätt av närstående
• Jag har själv” löst” situationer med mina barn på detta sätt

Det gör ont att bli påmind. Jag möter känslan, andas och gråter när jag är ensam. Jag skriver detta inlägg för att sedan försonas med det som varit och gå vidare.

Jag tror inte denna mamma är en dålig och elak mamma. Jag väljer att tro att hon inte vet bättre, hon har inte kunskap och verktygen att agera annorlunda. Jag utgår ifrån att alla föräldrar vill sina barn det bästa och gör så gott dom kan utifrån det dom vet och kan. Därför anser jag att föräldrakurser skulle vara OBLIGATORISKT tills barnet fyllt arton år. Tänk vad skönt att som förälder få stöd, uppmuntran och vägledning under barnens uppväxt. Någonstans att landa. Att regelbundet få träffa andra föräldrar för att utbyta tankar, funderingar och erfarenheter. Ett utvecklande föräldraskap med en fylld verktygslåda och en fungerande kompass som visar oss vägen.

Ingen förälder kommer någonsin att vara perfekt (vad nu det är). Det är så lätt att saker slinker ur munnen utan att vi tänker oss för och när det är sagt är det försent. Men det vi kan ge våra barn och bör ge våra barn är; Självrannsakan. Tänka efter, känna efter, förstå vårt agerande och våra handlingar. Be om ursäkt när det behövs, lägga bort stolthet och principer. Kanske det även är på sin plats att försöka förklara oss för att skapa en förståelse.

Nu har jag skrivit av mig – skönt. Jag skänker en tanke av förtröstan och positiv energi till mamman med det gråtande barnet.

Önskar er alla en skön dag i sol och värme/Susanne