Tungåkt

Tjofsade nyss runt ett varv på mitt (i bästa fall) 2 km långa skidspår. Det var mer som att ta en promenad med brädstumpar modell 2′ x 4′. Det förstod jag ju förvisso redan innan att det skulle klobba rejält under mina ovallade tegsnäsare i plusgrader, jag är ju inte helt blåst (även om man ibland kan tro det).
Fördelen var att jag kunde gå rakt uppför backarna istället för att glida och hasa och kämpa med stavarna och med skidorna pekandes åt alla håll. Det tråkiga var att det var precis lika tungt nerför, steg för steg… fick stanna och vila mig säkert 5 gånger de sista 100 meterna. Nåväl, det var ju bra träning.

Såg något enstaka ekipage i Vindelälvsdraget, det är något speciellt med det där evanemanget. Jag blir av någon anledning rörd nästan till tårar när jag läser om det eller ser spannen och skidåkarna med hundar i aktion. Jag vet inte varför, det bara blir så.