Mitt mellanbarn är en riktig liten lurifax med glimten i ögat. För någon dag sedan fick han mig att skratta högt. Bad honom tvätta händerna efter att vi ätit mellis, och som alltid tar det en himla tid för honom. Det är så mycket som hindrar honom de ynka fem meter han har att gå från köksbord till toalett.

Storebror, lillasyster och jag gick ner och började leka i lekrummet. Ropade på honom flera gånger, men han var inte klar än. Till sist kom han dock ner. -Har du tvättat händerna nu? frågade jag honom. Jag ser att han ser lurig ut, och det fullkomligen glittrar i de där stora, blå ögonen. -Jo alltså, mamma, säger han. -Det var alltså liksom osynligt vatten jag tvättade mig med. Lustigkurre! 🙂

Börjar känna av den där trebarnsångesten, att den i mitten hamnar i skymundan. Noel är så stor och klarar av så mycket, och bebisen tar man ju mest hand om. Det har tyvärr blivit alltför lätt att bara skälla på Albin, för när man är tre år kan man inte allt och man tjorvar rätt mycket.

Kom till insikt en kväll när jag utan att egentligen tänka mig för, föste bort honom när han ville gosa och jag satt och ammade. Trodde att jag skulle dö sedan. Ville bara väcka honom och pussa honom i en vecka! Nu försöker jag tänka på det mer, och det har blivit bättre. Han behöver mycket beröm och uppmuntran, och jag försöker ta mig tid för honom. Det ska väl ordna sig… Suck. Hoppas han inte känner sig bortglömd.

Måste införa egen mammatid med de två äldre barnen. Man behöver väl egentligen inte göra så mycket, bara man är tillsammans och kan fokusera på just det barnet. Mer tindrande ögon vill jag se!