Vissa mornar är mina två söner helt uppåt väggarna! Soffan förvandlas till ett slagfält och högljutt fnitter övergår med jämna mellanrum till skrik och gråt. Varför är det så roligt att sparkas, nypas och slåss? Det övergår mitt förstånd! De jagar upp varandra och till slut är de så speedade att de inte kan sluta, oavsett vad jag säger eller gör. Detta måste vara de mest negativa med att ha två nära i ålder!

Ta bara igår. Jag var pedagogisk och bad dem hjälpa mig plantera tulpanlökar. Det gick bra, en kort stund. Sen fick de något infall och sprang in på grannens tomt och stal tomater och frukt. Förmodligen  hade jag blivit mindre arg om de ätit upp det de tog, men de kastade ut allt på asfalten och trampade sönder det under hysteriskt fnitter. Jag vet att de visste att de gjorde fel, för de vågade inte komma  när jag ropade, utan sprang hela tiden iväg.  De hetsade varandra och gjorde det till en lek, fastän de båda kände att det inte var rätt grej att göra.

Som den ansvarstagande förälder jag är fick jag dem att ringa på hos grannen och berätta vad de gjort. (Klappar mig själv på ryggen och hoppas samtidigt att jag inte förstört dem för livet.) Eftersom de är världens bästa killar gick de dit utan knorr och bekände. Som tack för det fick de varsitt äpple… …av grannen! 🙂

Tur att vi har snälla grannar, men jag hoppas faktiskt att de får ha sina odlingar ifred ett tag framöver, för min skull i alla fall.