Sagan om Olof Svensson och Försäkringskassan
Olof Svensson växte upp i en stad i Sverige, både han och staden hade stora drömmar om att göra skillnad i världen. Han var en ambitiös man som strävade efter självutveckling och att ge tillbaka till samhället. Han studerade och drömde om en dag då han skulle kunna påverka sitt samhälle på ett positivt sätt.
Efter både lyckade och misslyckade studier kämpade Olof för att hitta ett arbete som matchade hans kvalifikationer och ambitioner. Han skickade otaliga ansökningar, deltog i arbetsintervjuer, men mötte ständigt motgångar. Omständigheter utanför hans kontroll neutraliserade hans driv och hans motivation. Omständigheter ofta relaterade till en neuropsykiatrisk funktionsstörning.
Till slut hamnade Olof i en situation där han blev tvungen att förlita sig på bidrag från staten för att klara sin vardag. Diagnostiserad funktionsstörning hjälpte hjälpte i och för sig till att få bidrag, men bidragen blev början på en ny kamp: att navigera ett byråkratiskt system med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Mer ofta än vad som var nyttigt för honom, hände något som tärde på hans självkänsla och energi. Samtidigt späddes självförebråelse på av faktumet att det ibland var han som gjort fel i ansökningarna. Misstag är mänskligt, här kunde det ha svåra konsekvenser, att bli återbetalningsskyldig samtidigt som du knappt har råd att hämnat ut dina mediciner är ungefär lika roligt som det låter. Till saken hörde också att myndigheter använder teknik som inte var färdigutvecklad, vilket här betydde att du i telefonsamtal med de inte hälsas av en människa, men inte heller fick kappa dig fram. Istället var den krångliga vägen vald, du fick för en inspelad röst gissa kodord för att kopplas rätt.
Men tillbaka till det viktigaste, trots ansträngningar att hitta arbete och bli självförsörjande, förblev han fast i bidragssystemet. Ett system som en sakletare i folkhemmets lämningar upplever som framtaget för att stjälpa inte hjälpa. Ett system som silar mygg och sväljer kamel-uppfödning i Angered. Eller värre, under rubrikerna ”Senaste nytt” kunde han inte undgå att lägga märke till återkommande artiklar om gäng och organiserade brottslingar som utnyttjade systemet för att lura till sig stora summor skattepengar.
Tankarna började snurra i Olofs huvud. ”Om dessa brottslingar kan fuska för att förstöra samhället,” tänkte han, ”varför skulle inte jag kunna använda samma system för att utveckla mig själv och i slutändan ge mer tillbaka till samhället?” En tanke lockande med sin farlighet började gro. Han övervägde möjligheten att utnyttja kryphålen i bidragssystemet, inte för att berika sig själv, utan för att få den stabilitet och resurser han behövde för att fullfölja sina ambitioner. I livets villervalla hade han använt upp sina besparingar. Men vad kunde han inte göra med förskingrade pengar …
Namnet på huvudpersonen i På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque, var om jag inte missminner mig taget från författarens mellannamn, han var född Erich Paul Remark, och hans farmors flicknamn. Mitt mellannamn är Olof och farmor hette Svensson. Jag har alltid gillat att Olof Svensson är en svensk version av Winston Smith i en annan klasser, nämligen 1984. Det sagt, historien är naturligtvis helt fiktiv. All likhet med verkligheten är en tillfällighet. Förutom att staten faktiskt har gett bidrag till personer som ville föda upp kameler i Angered, samma kamel-entreprenörer lekte också kvacksalvare och påstod att kamelmjölk ”botar” autism. Vi bor i den frusna norden, borde vi åtminstone inte först prova mjölk från renar mot autism, kameler är väl ändå att gå över ån efter vatten. Haha. (Har du någonsin sett en renkalv som diar ha autism. Haha.)
Om någon ändå tror ovanstående skulle ha relevans för mig, har jag själv inte fantasi nog att räkna ut hur jag skulle kunna använda förskingrade pengar. Förutom att när jag sökte utbildningar på bachelorsportal.com hittade jag inga svenska kurser som skulle passa min situation och distanskurser på utländska universitet kostar mycket pengar. Nej, för att vara allvarlig, det kan också vara orättvist att påstå myndigheter förstör och stjälper inte hjälper.
Ett bihang inte till en maskin
ett bihang till ett system
där knoppar brister
