Som tonsättare får jag hem STIM-magasinet fyra gånger per år. Nu när det är valår har de frågat samtliga partiledare hur de ställer sig till upphovsrätten, hur de vill ”säkra jobb och tillväxt för musikskapare”, och hur de vill främja ett rikt kulturutbud i Sverige.

Jag känner mig glad att vara kristdemokrat när jag läser Göran Hägglunds ord: ”vi [vill] ytterligare stimulera alternativ finansiering av kulturen. Om vi menar allvar med en fristående, och självständig, kultursektor så kan en situation där den står och faller med skatteresurser inte sägas vara tillfredsställande. Här måste vi göra mer för att skapa skattetekniska incitament för kultursponsring. I och med budgeten från i höstas så slipper kulturstiftelser betala skatt på sin avkastning, det var ett viktigt steg. Nu måste vi se hur vi kan gå vidare.”

Jag skrev för snart fyra år sedan ett inlägg på min gamla blogg om förslaget Lars Eklund (KD i Östergötland) lämnat om att jämställa kultursponsring med idrottssponsring. Jag vidhåller min position. Om företag vill sponsra en idrottsklubb är det lätt för dem, och om samma företag vill sponsra en musikförening eller ett evenemang eller liknande, borde det vara lätt för dem att göra avdrag på skatten på samma sätt.

Det är viktigt att vi behåller musikskolan och att vi får möjlighet att både spela, sjunga, och lyssna på musik. Det ska inte stå och falla med om politiker tycker att det är något att satsa på. Hur ska de kunna avgöra detta? Det är bättre om vi gradvis hittar människor som vill vara med och betala för detta på frivillig basis, genom att deras företag sponsrar, till exempel.