Svend Dahl skriver i en krönika på Opinion att arvsskatt borde vara ”ett självklart instrument för att minska [det försprång en socioekonomiskt privilegierad bakgrund ger] och skapa ett samhälle där ens chanser inte avgörs av vilka föräldrar man råkar ha.”

Han jämför detta med skolans kompensatoriska uppdrag. Det han inte verkar veta är att skolan faktiskt inte lyckas särskilt väl med detta. Det är många som inte lyckas klara av skolan. De som inte lyckas är i hög grad de som har föräldrar med låg utbildningsgrad och låga inkomster. Alltså är samhället som förälder ganska dålig. Fungerar inte bättre än ens dåliga föräldrar, om man nu får använda det begreppet. Det blir särskilt tydligt när man ser att även föräldrar med låg utbildning faktiskt lyckas hemundervisa sina barn bättre än skolan. (Se Homeschooling: From the extreme to the mainstream, sidan 3, till exempel, under Executive Summary). Alltså är det inte rätt sätt att hjälpa barnen att bara kasta mera pengar på dem. Istället är det familjen som behöver stärkas inifrån. Alltså kommer en arvsskatt inte ens att hjälpa det Dahl säger att det kommer att hjälpa.

Dahl har en attityd som påminner om socialingenjörerna som vill skapa det utopiska samhället bara genom att rita kartan och tvinga in människor på hans sätt.

Nu är det ju så att jag tycker att skatter i princip är stöld, eftersom man inte kan välja att inte delta i skattespelet. Men en arvsskatt är så tydligt ett uttryck för avundsjuka. Tänk också på att apparaten som skapas för att ta ut en sådan skatt dessutom kommer att sysselsätta ännu fler parasiter, som inte skapar något av värde, och vem ska ta för sig av någons inarbetade förmögenhet om inte just den som tjänat ihop den bestämt? Vem är vi som ett samhälle om vi kan gå med på att bestjäla en familj på en viss procent av deras arv, eller om det är något annat ändamål som personen bestämt att det ska gå till? Om jag som enskild person inte är bekväm med att gå hem till min granne och säga under vapenhot att jag ska ha en viss procent av hans (eller hennes) arv, då ska jag inte heller understödja att ”samhället” gör detta åt mig.

Innan någon hinner säga att jag inte bryr mig om någon annan, vill jag berätta att jag tror på frivilliga krafter. Jag är själv engagerad i flera ideella föreningar och har sett hur stor skillnad det gör för människor att komma tillsammans av sin egen fria vilja, och understödja varandra. Vi är effektiva, vi gör det vi önskar, och vi tillför ett värde, många gånger utan att behöva be om bidrag från ”samhället.” Till skillnad från många skattefinansierade verksamheter, kan jag tillägga.

Alla dessa möjligheter att ta ut skatter minskar incitamentet att arbeta hårt och göra nytta. Om alla runt omkring mig hela tiden sneglar på vad jag tjänar eftersom de själva är lystna att ta av det, kanske jag inte längre vill tjäna några pengar. Eller bara det minsta nödvändiga för att kunna leva. Det minskar alltså människors kreativitet och företagsamhet. Därför borde ingen stödja förslaget om arvsskatt.