Jag förstår inte hur man kan bli så depp över bara att vara hemma och sjuk en dag.. Nog för att jag har varit lite slarvig med medicinen på senaste, plus att jag hade helgpermis nu helgen som var.

Började dagen med att må skit, ont i hals, huvud, axel, och det tryckte på sådär som det brukar göra i sidan. Där mot mjälten och njuren eller hur man ska beskriva det. Hes som en kråka ringde man till "jobbet" och sade att jag var sjuk idag innan man fick ringa till försäkringskassan om sjukpapper. De som har jobb kan vara lyckliga.

Efter att försöka vakna till och äta frukost, gav jag upp och däckade i sängen. Hela dagen tycktes svepa mig förbi och jag tycktes höra folk lite nu som då utanför på framsidan genom vädringsfönstret. När klockan var ungefär mitt på dagen kände jag mig något nere och mage tillsammans med kroppen protesterade. "Maaaaat", kunde man nästan urskilja från allt klagande. Dock visste jag att i kylen fanns inte mycket ätbart, kanske grillkorv och bröd.. Det dög dock inte, när det skulle bli att äta endast det.

Matglad var man inte, men kroppen protesterade och jag ville hem för att se vad som eventuellt kunde finnas i kylen på hemmaplan. Pojkvännen var dock borta och hade lämnat mobilen hemma. Ensamhet. Tysthet. Depressionen gjorde det inte lättare för mig och det kändes som att jag skulle bryta ihop. Gömde mig lite under täcket och somnade om, vaknade lite senare och tittade på klockan. Tick, tack, tick, tack.

Jag tog fram laptopen och surfade runt i tystnad, letade efter olika slumpmässiga saker och tittade åter på klockan som tickade. Tillslut efter kanske någon timma kom äntligen någon hem, min underbara pojkvän som såg att jag inte mådde bra. Han försökte uppmuntra mig och var gosig och skämde bort mig lite med mat på sängen.. Han är så fin han… 

Under eftermiddagen jag ringde jag även till min lillebror och bad om skjuts, men ingen skjuts vart det dock. Han glömde att hämta mig. Hade turen att få åka hem med en vän, när hon slutat så sent. Ibland har man tur i oturen…

Så nu sitter man och funderar.. Vad är det som egentligen gör en så nere, kroppen och alla dess hormoner.. Min pappa har det inte så lätt nu heller.. Jag känner som lite medlidande i honom, samtidigt som jag tror han kan känna sig lite i mina kläder.. Utbrändhet och behandling.. Samt sjukdom och depression, känns som att vi är en klockren familj på det planet.. Lillebror är bara spelgalen, som vilken annan pojk som helst.

Nej, nu ska man kanske knarka lite piller och hoppas på att morgondagen blir lagom varm och med lätta vindar och blå himmel. Godnatt världen. Ses i morgon.