Väkommen du nya

Jag har det bra. Riktigt bra faktiskt.

En familj som jag skulle göra allt för och som jag vet skulle göra densamma för mig. Vänner som funnits här länge. Vänner och jag som följts åt sen barnsben och vänskaper som vuxit sig starkare med åren.

Jag har ett jobb jag sällan eller aldrig känner någon form av jobbångest över att kliva upp till dagen efter. Ett jobb som ger mig så otroligt mycket glädje.  

Men det känns ändå som om jag står och trampar och som att jag stått här länge. Bara redo att slänga mig iväg och uppleva något nytt. Visst har jag varit nära och haft mina chanser men många gånger har +sidan här hemma varit starkare än den sida som får mig att vilja åka härifrån.

Men nu har jag bestämt mig.

Hösten kommer innebära nya prövningar, nya utmaningar och upplevelser.

Ny stad, nya människor och ny fritid.

Och jag tror att det kommer bli bra.

Problemet som uppstår vid liknande tillfällen, då man verkligen bestämt sig och allt känns så förbannat bra, är att man vill att DÅ SKA BLI NU.

Mycket av det nuvarande känns så jävla meningslöst.

Välkommen nytt.