Fittson och Lejonkoken

Av , , Bli först att kommentera 1

 

Jag har en egenskap. En ganska fantastisk egenskap.

 En egenskap som kan skapa både ett otroligt glädjetjut men även total förvirring.

 

Jag kan snabbt, och många gånger utan att jag märker det själv, sätta samman ord och bilda nya. Tex. "Den nya tröjan" kan förvandlas till ’"Dya tröjan"

Detta kan ni anse inte är någon big deal men min egenskap har en tendens att yttra sig i mindre lyckade sammanhang.

Och eftersom jag läser sisådär 20 barnböcker i veckan händer det många gånger att meningar får helt nya innebörder.

 

 De mest (miss)lyckade sammansättningarna på senare tid;

"Pettson och Findus" förvandlas till Fittson.

"Lejonkungenboken" förvandlas till Lejonkoken.

 

(Ja, ni hör ju själv hur illa det låter?)

 

Vet inte om jag har helt andra saker i huvudet när jag arbetar eller om det blir samma effekt som när man är i kyrkan. Att man bara inte kan hålla sig för att svära, även om det är det enda man tänker på man när sitter där på kyrkbänken;

"- Svär inte, jag får inte svära.

-Gud som haver barnen kär, AMEN.

-Faan, internet på telefonen funkar inte här..

-Fan jag svor.

-……."

 

Jag menar  Fittson och Lejonkoken är väl kanske inte de två smakfullaste ord att häva ur sig i en grupp 3-5 åringar.

Även om de inte har en blekaste aning om innebörden och inte hann uppfatta vad jag  precis sa.

 

För att återfå en del av en den respekt jag besitter som pedagog må jag till mitt försvar säga att jag nästan aldrig svär på förskolan.

 Förutom i fredags då jag tappade en liter mjölk på golvet och sa jäk…lar.

 

En vän

Av , , Bli först att kommentera 3

Min mamma.  

Den där mamman som jag tyckte mindre om när jag var yngre. Jag hade väl sällan eller aldrig särskilda regler att följa eller tider att komma hem så min irritation berodde inte på att jag skulle komma hem tidigare än mina vänner på kvällarna.

(För i övrigt så tror jag att bristen på dessa regler/förhållningssätt främst saknades på grund av att jag skötte mig relativt bra.)

 Men hursom haver. Jag tyckte min mamma var jobbig.

Hon skulle jämt städa och ha kontroll på allt och alla i sin omgivning, alla tider och alla händelser.  Hon var jämt glad och pigg, sprudlande. Och de dagar hon log som mest var de dagar då jag inte ville kliva upp ur sängen. 

Hon var töntig och jag tyckte hon skämde ut mig när hon ballade ur och sjöng högt till listettalåten på radion.

Hon skulle alltid prata med mina vänner för mycket och för länge. Hon brydde sig för mycket om andra människor och jag tyckte att hon snokade.

 (Någon utav mina vänner som tycker att denna beskrivning passar bra in på någon annan?)

 

Det är intressant hur detta synsätt ändras med tiden.

Min mamma är en underbar människa. Hon är, precis som jag nämnt ovan, en glad och omtänksam människa. Ett klassiskt kontrollfreak kanske. Hon är driven och har ständigt flera bollar i luften.

Hon är en fantastisk förebild. Hon har jobbat sig uppåt och gör ett otroligt jobb i en mansdominerad bransch. En bransch som hon egentligen inte vet så mycket om, men hon lyckas för att hon är hon.

 

Det är roligt hur man som yngre gjorde allt för att bli så olik sina föräldrar som möjligt. Man tänkte; -"Så kommer jag ALDRIG göra när jag får barn" och "så kommer mina barn ALLTID få göra". Som om man hade en blekaste aning?!

 

Man blev äldre och med åren insåg jag, skrämmande nog, hur mer och mer lik jag började bli min mamma. Då kämpande jag än mer att försöka bryta mönstret.

 

Jag blev vuxen.

 

Idag är jag stolt över att min mammas egenskaper och styrkor på många sätt är densamma som mina. Jag vill inte se mig själv växa upp, bli vuxnare, och bli olik min mamma.

Och genom att se min mamma kan jag ibland känna en form av prestationsångest.

Hur ska jag lyckas med mina egna barn? Vad kommer jag vara för förebild?

 

 

Om jag bara lyckas bli en tredjedel av hur fantastisk hon är så är jag nöjd.

 

 

Kemi utan naturkunskap

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är märkligt

Det är så märkligt hur livet och känslor uppenbarar sig ibland.

 

Det händer att man möter en person som det känns som om man känt hela sitt liv.

Man behöver inte säga något till varandra. Man kan skippa introt där man skall svara på frågor såsom; -jaha, vad jobbar du med? Vars bor du då?

Man kan gå rakt på frågor som är så mycket tyngre och annars svåra att ställa.  Frågor där svaren kan ändra eller påverka hela din existens. Få dina värderingar att ändra grund och ditt nuvarande sätts i gungning. Ibland förvandlas, vid sådana tillfällen, ditt nuvarande till dåvarande. Där, precis i det ögonblicket.

 

Många gånger räcker det med att denna person träder in i ens blickfång och den där känslan sprider sig i kroppen. Som om man redan då, av enbart blotta synen, vet att

den personen är densamma som jag.

 

En blick. En hälsning som känns onödig men som enligt artighetsnorm skall finnas där. Man tar i hand och ler. Fnissar till lite för man vet att denna person känner samma samhörighet till mig, som jag känner för denne.

 

Är förundransvärt hur det kan vara så men det är väl det man kallar att man har kemi antar jag.

 

 

Men på samma sätt så kan tyvärr även personer som man trodde man känt hela sitt liv, visa sig vara någon annan. 

Och en person som man föralltid ville känna, kan ta steget ifrån en. Att den där kemin inte alls var så stark som man en gång trott.

Märkligt det där med känslor och uppenbarelser. Och Kemi.

Kemin dyker upp när den som helst behagar.

Och inte alla gånger vid rätt tillfälle.

Men den är vacker. Och borde vårdas ömt.

 

 

Skellefteå 2012

Kvinna/man, kök/garage

Av , , 1 kommentar 3

Skall försöka hålla detta väldigt kort. Skulle kunna prata om detta i flertal timmar, främst eftersom det är något jag jobbar med varje dag. Men,

 

Häromdagen fördes det ett samtal/en disskussion i personalrummet om hur jobbigt kvinnor har det kontra män.

Det uttalande som inledde samtalet var; – "Ja det är orättvist hur mycket kvinnor måste göra. Se bra ut, sminka sig, klä upp sig osv. Medans killarna bara kan kliva upp, rycka åt sig nå kläder och sen är dom fräscha och snygga.."

 Det syftades under samtalet på att kvinnor har sån press på sig att se bra ut jämfört med killarna som inte alls har lika stor press.

 

Sådana disskussioner kan göra mig uppeldad.

Jag tycker att detta ämne ser annorlunda ut när det handlar om barn och unga men när vuxna, ja jag räknar mig själv som vuxen, sitter och klagar över hur jobbigt det är att hålla sig fräsch känner jag bara; Kom igen! Gör dig själv inte till ett offer. Du bestämmer själv över ditt eget liv, du fattar dina egna beslut och gör dina egna val.

Du kan välja att utesluta allt detta som du tycker är jobbigt för du bestämmer över ditt eget liv.

Tycker det har en liknelse med taletsättet: Ja men om någon skulle säga  åt dig att hoppa från en bro, skulle du göra det då!?

På samma sätt; Om någon säger åt dig att se ut på ett visst vis, skulle du göra det då?!

 

Och sen blir jag så irriterad på det om att män skulle ha det så mycket enklare. Av de män jag känner så vet jag då ingen som kommer oduschad, orakad och i håliga mjukisbyxor till jobb eller träff. Just saying.

 

Något som gör mig ännu mer pratglad är jämställdheten i hemmet.

Som den, nu för tiden, klassiska meningen: Män borde hjälpa till mer i hemmet.

Min personliga åsikt är inte att man styr ett hem från ett kvinnligt och manligt perspektiv. Man får ett hem att fungera tillsammans.

Förhoppningsvis kompletterar man varandra med intressen och kunskaper för att lyckas genomföra vardagen.

 

Men det som stör mig nästan ännu mer är att  det oftast är kvinnorna som ALDRIG tvättat bilen eller bytt en säkring som kläcker ur sig sådana dumheter som att männen borde stå i köket mer.

Jag tycker man ska sluta stirra sig blind på könet och lika mycket som dom som tycker att män ska vara i köket, ska kvinnan då vara i garaget.

Jag är en människa. Kommer jag hem först från jobbet så ställer jag mig självklart och påbörjar middagen. Går då säkringen mitt allt så byter jag den. Och sen efter middagen tvättar jag bilen om den är smutsig. Och dettta gör jag för att jag kan och vill. Inte för att jag måste krossa "könsrollerna".

Om man ständigt gör medvetna val angående genus och könsroller så tycker jag inte att man lever efter detta. Det jag menar är att sådana val ska komma på automatik, naturligt, inte efter man tänkt efter.

 

Nu känner jag att denna konversation, med er sjukt intresserade människor, håller på att spåra in på en massa annan genustänk. Bland annat att jag är en stark förespråkare av Reggio Emilia. Men vi lämnar detta såhär tycker jag. Sådär lite halvdant och öppet för åsikter.

Så kvinna hit och kvinna dit, man hit och man dit.

Jag går åt det håll jag själv vill.

 

Otillräcklig

Av , , Bli först att kommentera 0

Ibland slås jag av en känsla av att inte räcka till.

Att inte kunna nå fram.

 

Många gånger tar jag på mig för mycket ansvar. Ansvar om att jag ska vara den som öppnar dörrarna för ljuset igen, för andra människor

Jag vet också att det många gånger är för mycket begärt av mig själv. Väldigt nära människor säger det även dom. Att jag inte behöver små projekt att reda ut för då tappar jag bort mig själv. Att jag på det viset släcker mitt eget ljus.

Men det är inte jag som väljer projekten. De landar på något konstigt vis i min hand och jag greppar tag i dem. Så fruktansvärt svårt att låta dem gå.

Krampaktigt håller jag mig kvar och känner mig otillräcklig istället.

Om och om igen.

 

”Snippa/slida/framstjärt-dagen”

Av , , Bli först att kommentera 0

Ja, idag är det våran dag.

 

Och bara för att det är Fredag,

Och jag slutar 13:00,

Och för att det, förhoppningsvis, är sol hela dagen,

Och för att det är vi kvinnors dag,

 

Tänker jag fira hela dagen.

 

Och på jobbet tänker jag låta tjejerna skrika och leva om lite mer än vanligt.

Bara för att jag faktiskt kan låta det vara så. För där bestämmer jag.

(skämtåsido)

 

Och jag tänker påpeka denna dag så många gånger så både kollegor och vänner blir irriterade. Kommer även berätta slående information om kvinnors villkor runt om i världen. Som jag fått ta del av bland annat från min nattuksbordsbok för tillfället; "Kvinnornas svarta bok"

 

Och kanske tänker jag gå förbi apberget och slänga ett skådande öga på de som faktiskt orkar stå där och poängtera denna dag. Ett öga med fascination. Kanske en gnutta avund på deras brinnande engagemang.

 

Och sen tänker jag gå och shoppa. Och dricka vin.

För idag är det kvinnans dag.

Och eftersom jag är kvinna, gör jag vad fan jag vill idag.

 

 

 

Fröken Sentimental

Av , , Bli först att kommentera 1

Av att enbart läsa rubriken skulle man kunna ana sig till att detta fantastiska delgivande av tankar skulle handla om min egna, helt uppåt väggarna, sentimentala hjärna. Men nej. Detta författande tänkte jag ägna åt andra människors förmåga att vara sentimentala inför mig.

 

Kan ju bara kort och gott nämna, för er som inte redan vet, att jag är en såndär person som inte kan se på "bygglov" på tv utan att gråta. Jag kan inte läsa lejonkungen eller barnkonventionen utan att gråta. I måndags fick jag även erfara att jag inte ens kan hålla i en liten bebis utan att fälla en tår. Ni kan ju bara ana hur jag då beter mig i än mer laddade situationer.

 

Men hur som haver. Detta är jag det. Frida.

Men jag vet inte om det är pågrund av att jag har nära till ytliga känslor som även personer runt omkring mig känner att de kan ha nära till känslor inför mig.

Det jag menar är att många gånger har personer som jag precis lärt känna, eller precis träffat, en förmåga att öppna sig helt för mig. Dvs. personer som jag själv inte skulle välja att öppna mig för ännu.

 

Detta hände så sent som förra vecka då jag träffade en person, för första gången i mitt liv.

Efter x antal timmar i samtal där jag fått veta både det ena värre än det andra så fäller denne person även en liten tår. (?)

 

Jag är inte den som är den. Jag är gärna den som mina vänner, nära och kära får anförto sig åt men hur gör man egentligen när en helt främmande människa låter tårarna börja rinna? Hur ska man bete sig?

Nickar man instämmande? "Hmmm":ar man? Hand på axeln? Kram?

Kan ju bli så fel sådana tillfällen också.

 

Jag gillar egentligen denna "egenskap" men ibland blir det bara helt uppochner när främmande tårar faller.

Som den där gången förra vecka.

Väkommen du nya

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag har det bra. Riktigt bra faktiskt.

En familj som jag skulle göra allt för och som jag vet skulle göra densamma för mig. Vänner som funnits här länge. Vänner och jag som följts åt sen barnsben och vänskaper som vuxit sig starkare med åren.

 

Jag har ett jobb jag sällan eller aldrig känner någon form av jobbångest över att kliva upp till dagen efter. Ett jobb som ger mig så otroligt mycket glädje.  

 

Men det känns ändå som om jag står och trampar och som att jag stått här länge. Bara redo att slänga mig iväg och uppleva något nytt. Visst har jag varit nära och haft mina chanser men många gånger har +sidan här hemma varit starkare än den sida som får mig att vilja åka härifrån.

 

Men nu har jag bestämt mig.

Hösten kommer innebära nya prövningar, nya utmaningar och upplevelser.

Ny stad, nya människor och ny fritid.

Och jag tror att det kommer bli bra.

 

Problemet som uppstår vid liknande tillfällen, då man verkligen bestämt sig och allt känns så förbannat bra, är att man vill att DÅ SKA BLI NU.

Mycket av det nuvarande känns så jävla meningslöst.

 

Välkommen nytt.

FES

Av , , Bli först att kommentera 3

FESFrida Elisabet Sjöberg.

Det är jag. Har alltid fått dras med den barnsliga humorn som faktiskt ligger i mina initialers fantasilösa formning. Men det är jag.

Försökte ett tag i yngre dar övertala mina vänner om att jag faktiskt visst stavade Frida med h och Elisabet med z och th. Som ett försök att få de att glömma FES existens.

Fridah Elizabeth Sjöberg, (stod tydligen så i mitt pass hittade jag på)

Jag och min då bästa vän kom också på, i ett desperat försök över att sticka ut, att vi skulle komma på smeknamn på våra mellannamn. Som en liten "hemlig kod" oss emellan, men mest tror jag det var för att vi trodde att de andra tjejerna skulle bli avundsjuka om vi hade smeknamn som killarna kände till.

Bettan var då mitt alias.

Sjukt fantasilöst. Och som ni förstår höll det inte särskilt länge. Bettan var ju inte direkt "inne" på 90:talet.

Äe, jag är nog glad över att jag faktiskt vuxit upp och kan ärligt talat tycka lite synd om de som anammande denna trend och än idag överkonsumerar h och z i sina namn. De som inte brutit sig loss ännu.

Är också glad över att jag inte dragit på mig nåt annat ofyndigt och osexigt smeknamn (vad jag vet av). Hörde om någon kille på radion som kallades, med norrländskt uttal; HÖVVET.

Stackars jäkel.

 

Men jag är glad för att jag är jag igen. Den där enkelstavade tjejen.

Frida Elisabet Sjöberg. Det låter lite mer aktoritärt utan sjutusen andra bokstäver inblandade.

Tror nog att FES kommer lyckas klättra på den där stegen ändå.