Fröken Sentimental

Av att enbart läsa rubriken skulle man kunna ana sig till att detta fantastiska delgivande av tankar skulle handla om min egna, helt uppåt väggarna, sentimentala hjärna. Men nej. Detta författande tänkte jag ägna åt andra människors förmåga att vara sentimentala inför mig.

Kan ju bara kort och gott nämna, för er som inte redan vet, att jag är en såndär person som inte kan se på "bygglov" på tv utan att gråta. Jag kan inte läsa lejonkungen eller barnkonventionen utan att gråta. I måndags fick jag även erfara att jag inte ens kan hålla i en liten bebis utan att fälla en tår. Ni kan ju bara ana hur jag då beter mig i än mer laddade situationer.

Men hur som haver. Detta är jag det. Frida.

Men jag vet inte om det är pågrund av att jag har nära till ytliga känslor som även personer runt omkring mig känner att de kan ha nära till känslor inför mig.

Det jag menar är att många gånger har personer som jag precis lärt känna, eller precis träffat, en förmåga att öppna sig helt för mig. Dvs. personer som jag själv inte skulle välja att öppna mig för ännu.

Detta hände så sent som förra vecka då jag träffade en person, för första gången i mitt liv.

Efter x antal timmar i samtal där jag fått veta både det ena värre än det andra så fäller denne person även en liten tår. (?)

Jag är inte den som är den. Jag är gärna den som mina vänner, nära och kära får anförto sig åt men hur gör man egentligen när en helt främmande människa låter tårarna börja rinna? Hur ska man bete sig?

Nickar man instämmande? "Hmmm":ar man? Hand på axeln? Kram?

Kan ju bli så fel sådana tillfällen också.

Jag gillar egentligen denna "egenskap" men ibland blir det bara helt uppochner när främmande tårar faller.

Som den där gången förra vecka.