Kemi utan naturkunskap

Det är märkligt

Det är så märkligt hur livet och känslor uppenbarar sig ibland.

Det händer att man möter en person som det känns som om man känt hela sitt liv.

Man behöver inte säga något till varandra. Man kan skippa introt där man skall svara på frågor såsom; -jaha, vad jobbar du med? Vars bor du då?

Man kan gå rakt på frågor som är så mycket tyngre och annars svåra att ställa.  Frågor där svaren kan ändra eller påverka hela din existens. Få dina värderingar att ändra grund och ditt nuvarande sätts i gungning. Ibland förvandlas, vid sådana tillfällen, ditt nuvarande till dåvarande. Där, precis i det ögonblicket.

Många gånger räcker det med att denna person träder in i ens blickfång och den där känslan sprider sig i kroppen. Som om man redan då, av enbart blotta synen, vet att

den personen är densamma som jag.

En blick. En hälsning som känns onödig men som enligt artighetsnorm skall finnas där. Man tar i hand och ler. Fnissar till lite för man vet att denna person känner samma samhörighet till mig, som jag känner för denne.

Är förundransvärt hur det kan vara så men det är väl det man kallar att man har kemi antar jag.

Men på samma sätt så kan tyvärr även personer som man trodde man känt hela sitt liv, visa sig vara någon annan. 

Och en person som man föralltid ville känna, kan ta steget ifrån en. Att den där kemin inte alls var så stark som man en gång trott.

Märkligt det där med känslor och uppenbarelser. Och Kemi.

Kemin dyker upp när den som helst behagar.

Och inte alla gånger vid rätt tillfälle.

Men den är vacker. Och borde vårdas ömt.

Skellefteå 2012