En vän

Min mamma.  

Den där mamman som jag tyckte mindre om när jag var yngre. Jag hade väl sällan eller aldrig särskilda regler att följa eller tider att komma hem så min irritation berodde inte på att jag skulle komma hem tidigare än mina vänner på kvällarna.

(För i övrigt så tror jag att bristen på dessa regler/förhållningssätt främst saknades på grund av att jag skötte mig relativt bra.)

 Men hursom haver. Jag tyckte min mamma var jobbig.

Hon skulle jämt städa och ha kontroll på allt och alla i sin omgivning, alla tider och alla händelser.  Hon var jämt glad och pigg, sprudlande. Och de dagar hon log som mest var de dagar då jag inte ville kliva upp ur sängen. 

Hon var töntig och jag tyckte hon skämde ut mig när hon ballade ur och sjöng högt till listettalåten på radion.

Hon skulle alltid prata med mina vänner för mycket och för länge. Hon brydde sig för mycket om andra människor och jag tyckte att hon snokade.

 (Någon utav mina vänner som tycker att denna beskrivning passar bra in på någon annan?)

Det är intressant hur detta synsätt ändras med tiden.

Min mamma är en underbar människa. Hon är, precis som jag nämnt ovan, en glad och omtänksam människa. Ett klassiskt kontrollfreak kanske. Hon är driven och har ständigt flera bollar i luften.

Hon är en fantastisk förebild. Hon har jobbat sig uppåt och gör ett otroligt jobb i en mansdominerad bransch. En bransch som hon egentligen inte vet så mycket om, men hon lyckas för att hon är hon.

Det är roligt hur man som yngre gjorde allt för att bli så olik sina föräldrar som möjligt. Man tänkte; -"Så kommer jag ALDRIG göra när jag får barn" och "så kommer mina barn ALLTID få göra". Som om man hade en blekaste aning?!

Man blev äldre och med åren insåg jag, skrämmande nog, hur mer och mer lik jag började bli min mamma. Då kämpande jag än mer att försöka bryta mönstret.

Jag blev vuxen.

Idag är jag stolt över att min mammas egenskaper och styrkor på många sätt är densamma som mina. Jag vill inte se mig själv växa upp, bli vuxnare, och bli olik min mamma.

Och genom att se min mamma kan jag ibland känna en form av prestationsångest.

Hur ska jag lyckas med mina egna barn? Vad kommer jag vara för förebild?

Om jag bara lyckas bli en tredjedel av hur fantastisk hon är så är jag nöjd.