Fittson och Lejonkoken

Jag har en egenskap. En ganska fantastisk egenskap.

 En egenskap som kan skapa både ett otroligt glädjetjut men även total förvirring.

Jag kan snabbt, och många gånger utan att jag märker det själv, sätta samman ord och bilda nya. Tex. "Den nya tröjan" kan förvandlas till ’"Dya tröjan"

Detta kan ni anse inte är någon big deal men min egenskap har en tendens att yttra sig i mindre lyckade sammanhang.

Och eftersom jag läser sisådär 20 barnböcker i veckan händer det många gånger att meningar får helt nya innebörder.

 De mest (miss)lyckade sammansättningarna på senare tid;

"Pettson och Findus" förvandlas till Fittson.

"Lejonkungenboken" förvandlas till Lejonkoken.

(Ja, ni hör ju själv hur illa det låter?)

Vet inte om jag har helt andra saker i huvudet när jag arbetar eller om det blir samma effekt som när man är i kyrkan. Att man bara inte kan hålla sig för att svära, även om det är det enda man tänker på man när sitter där på kyrkbänken;

"- Svär inte, jag får inte svära.

-Gud som haver barnen kär, AMEN.

-Faan, internet på telefonen funkar inte här..

-Fan jag svor.

-……."

Jag menar  Fittson och Lejonkoken är väl kanske inte de två smakfullaste ord att häva ur sig i en grupp 3-5 åringar.

Även om de inte har en blekaste aning om innebörden och inte hann uppfatta vad jag  precis sa.

För att återfå en del av en den respekt jag besitter som pedagog må jag till mitt försvar säga att jag nästan aldrig svär på förskolan.

 Förutom i fredags då jag tappade en liter mjölk på golvet och sa jäk…lar.