Lycka i en mening

Åh, vi måste bli bättre.

Vi måste bättra oss på att ge folk komplimanger och positiv feed back kära vänner.

Tänk efter för en sekund. När gav ni någon, vem som helst egentligen, feed back eller en komplimang, för något som ni tycker att denne person gjort eller gör bra, sist?

Ni vet dom där sakerna som ni i smyg avundas på eller försöker eftersträva.

Det kan vara så enkla saker som att ni önskar ni hade samma självdisciplin som eran vän gällande sötsaker. Ni kanske avundas er kollegas enorma tålamod och problemlösningsförmåga. En bekants förmåga att se positivt i de flesta situationer eller kanske den där tjejen på gymmets grymt snygga tatutering.

Saker som ni då och då tänker på men alldeles för sällan faktiskt talar om.

TALA OM DET.

Berätta för eran vän, kollega, bekant eller kanske nästintill främling hur fantastisk ni tycker denne person är och att ni önskar att ni hade samma självdisciplin. Eller samma tålamod och förmåga att lösa problem. Eller positivia livssyn. Eller den där snygga tatueringen.

Ni vet ju själv hur fantastiskt bra det känns när det händer dig. När någon ser dig och din person på ett sätt som kanske ingen annan sett dig förr. Eller kanske var det på tok för länge sen. Att någon ger dig bekräftelse för något du gör, något du är. En bekräftelse som du inte trodde du skulle få.

Jag tror att den största anledningen till att vi inte säger något är för att "vi bara inte gör sånt". Att det sitter på något vis i vår heder att inte visa sig mindre bra på något, genom att tala om vad någon annan gör bättre.

Och det är tråkigt att det ska vara så tycker jag.

Det här är inget försök i att få er att vräka ur er komplimanger helt okontrollerbart. Och inte heller något försök att göra världen till en vackrare plats.

Men kanske ett försök att göra världen till en lite lyckligare plats för en liten person för en liten stund.

För det är precis det en liten komplimang lyckas med.

Så, visst kan vi bättra oss kära ni?