Det finns där inne

-"Frida. Hur känns det när någon dör?"

 

Har ni någon gång försökt förklara för ett barn, den där känslan när det gör ont?

När det gör ont inom en. Inte ont som i ont efter skada, utan ont som i ont när man förlorat någon.

Att det känns som ett stort tomt hål men på samma sätt som om du har en stor boll inom dig som är så full av luft att den håller på att explodera.

 

Hur förklarar man att även om du inte ständigt känner av detta tomrum eller boll så finns den alltid där?

Att det ibland händer att den där känslan plötsligt börjar växa igen. Den där bollen eller det där tomrummet som man försökt stöta undan eller glömma bort finns plötsligt där återigen.

 

 

Hur talar man om för någon att det är bra att prata om den känslan då jag själv sällan talar om den?

Det är så pass mycket jobbigare att tala om det, än att inte göra det. Men jag minns varje tillfälle.

Varje dag och varje stund.  Jag minns sekunderna, minuterna och dagarna innan så tydligt och på samma sätt minns jag även stunden just efter lika klart. Det är konstigt hur tillfället kan verka så tydligt fast allt runtomkring känns så suddigt.

 

 

Hur förklarar man att den där känslan aldrig kommer försvinna?

Att den alltid kommer finnas där och att den förmodligen aldrig kommer bli mindre tydlig, bara kanske mindre stor. Och att det är så det ska vara.

Att trots att man förlorar någon, så kommer denne alltid finnas inom en. Där i mitten.

Ungefär precis där bollen eller tomrummet uppenbarar sig.

 

Och hur förklarar man att man många gånger kommer fortsätta vara lika arg? Och ledsen? Och oförstående? 

 Att den där känslan när någon går bort, alltid kommer göra en upprörd och ledsen. Och få en att känna sig ensam.

Och att den alltid kommer få dig att ifrågasätta vad meningen med det hela är?

 

Hur förklarar man för någon att känslan när någon dör, inte går att förklara?

Att smärtan är nästintill obeskrivlig. Och att livet kommer kännas oförståeligt.

För alltid.

 Och hur förklarar man att när någon går bort, kommer livet aldrig någonsin mer bli sig likt igen?

Etiketter: ,

En kommentar

  1. Rebecka Höglund

    Supersvårt! Har själv inte behövt förklara det för mina barn, men för två år sedan blev min mamma jättesjuk, och hängde på en skör tråd…
    Jag tror att man ska vara ärlig med barnen, men att man ska ta ner det på deras nivå. Vi lånade hem barnböcker från biblioteket som var till stor hjälp, som handlade om livet och döden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.