Frontalkrock
Jag blev för någon vecka sedan beskriven som en bulldozer.
Situationen var den att jag försökte hävda att jag ibland, eller många gånger, kan vara väldigt blyg. Personen i fråga brast ut i skratt och sa klart och tydligt:
– Nej Frida. Du är inte blyg. Du är mer lik en bulldozer.
Och ja… en bulldozer är nog precis vad jag är.
Jag tar mycket plats. Jag gillar att höras. Skratta högt. Veta mest. Synas mest. Spåra ur och inte bry mig om att folk tittar. Älskar att provocera. Disskutera. Ha rätt. Älskar att bli snackad om för det innebär bara att jag är mer intressant än deras egna liv. Älskar när det går rykten om mig för det är roligt att kunna skratta åt hur dumma vissa människor faktiskt är. Älskar att lösa konflikter. Älskar att vara den som folk vänder sig till för hjälp. Älskar att känna många människor och älskar att vara omtyckt. Jag ÄLSKAR att vara i centrum.
Och jag har alltid vara sån. Och det gör mig absolut inte till en sämre människa.
Från mitt första utvecklingssamtal har inte mina toppbetyg varit problemet utan min förmåga att höras jämnt.
Ett citat: -Ja, Frida du MÅSTE dämpa dig. Vi hör dig enda in i personalrummet när vi sitter och dricker kaffe!
Just alla dessa samtal om hur jag är som person och hur jag skulle bli tvungen att förändra mig kan få mig att se rött. Att jag inte skulle prata så högt, Skratta så högt.
Och jag kan bli riktigt irriterad på att de lärare som försökt tysta mig den större delen av min skoltid, är samma lärare som gav mig ett stipendium i 9:an för mina ledaregenskaper och min förmåga att vara driven och ambitiös.
Jag umgicks ett tag med människor som inte klarade av mitt sätt att vara just en bulldozer.
Och det som gör mig förbannad är väl inte främst den tiden jag spenderade med dessa personbilar till människor utan snarare det faktum att det faktiskt pågick så länge att de fick mig att ifrågasätta hela mitt jag.
Är jag egoistisk? Är jag taskig? Är jag elak? Vem är jag? Tycker alla såhär?
Och jag som alltid sagt till mig själv att aldrig bry mig om vad andra tycker.
Men det är klart att problem uppstår när en bulldozer och en personbil möts.
Men nu är jag återigen back on track och ja, jag mår sådär provocerande bra.
Och hela världen ligger framför mina fötter.
Sådär äckligt klycshigt men så jäkla sant.
Och jag tänker skrika högt under hela min resa.
Senaste kommentarerna