jag saknar dig aldrig mindre, men jag måste få släppa taget

Jag har påbörjat något nytt. Som jag så många gånger gör.

Varje måndag är det nya tag för att vara exakt.  Och den där måndagsstarten är jag nog inte ensam om, inte sant?

Men jag har börjat en helt annan resa.

En resa som jag för länge sedan redan trodde jag var klar med, har jag nu hoppat på igen.

Det skrämmer mig en aning hur duktig jag är på att skjuta saker åt sidan och ignorera dem, men det skrämmer mig nästan än mer hur känslig situationen faktiskt fortfarande är.

Jag har så lätt att släppa ankaret och flyga iväg. Att helt tappa fotfästet för att sedan upptäcka hur högt jag varit, när jag störtar ner igen.

Och där någonstans, där högt uppe, har jag precis varit. Och precis återvänt ifrån.

Jag skall försöka prata om det. Skall försöka sluta ignorera det faktum som faktiskt existerar.

Skall försöka se på det, på det sätt som det är. Varken mer eller mindre.

Sorg är en knepig liten ovän. Kan vara spårlös så länge, för att sedan plötsligt bara finnas där. Sådär mörk och ful.

Och inte när man behöver den, utan helst när allt annat också känns sådär mörkt och fult, då dyker den upp.

Den där satans ovännen. Den som kallas sorg. Den tycker jag inte om.

Och den tänker jag bli av med nu.