Relationsångest

Jag är en såndär person som nyttjar lokaltrafiken till och från mitt arbete.

Skulle vilja säga att det är för att tänka på miljön, då jag försöker behandla den väl, men så är inte fallet. Jag äger bara ingen bil.

Men att färdas lokalt har, trots sina ständiga förseningar, sin charm. Man ges tid till reflektion över dagen, livet och man ges några minuter då man kan planera upp resterande stressade timmar på dygnet.

Men lokalt har även sin ocharm. Förutom att ens egna personal space ständigt inkräktas och att det är galet dyrt, så finns det bla. vissa tider man absolut inte vill passera dragonskolans hållplats.

Varför det skrämmer mig att passera där med bussen mellan 15-16.00 är pågrund av alla "jag-vet-allt-gymnasieelever" där de flesta ser exakt likadana ut. (Jag skojjar inte när jag säger att alla tjejer bar skinnjacka med grå hoodie under i höstas)

Men varför så anti dessa människor? Jo, för att de är precis som en själv var i den åldern. Man visste allt och kunde allt.

Man trodde man blivit sårad. Man trodde man tjänade pengar. Man trodde man jobbade. Man trodde man visste hur ens liv skulle bli. Man trodde man visste hur systemet funkade. Och ens värderingar var, enligt mig, många gånger helt åt skogen.

Jag kan på många sätt önska att jag kunde skicka tillbaka mig själv  till den tiden med den kunskapen jag bär på nu. Då skulle jag nog göra en del annorlunda.

Hursomhaver. Vars jag vill komma med detta är att man som medressenär i lokaltrafiken ibland, mer eller mindre, tvingas höra på både underhållande och väldigt ångestframkallande konversationer.

Efter ett stopp på dragonskolans hållplats satte sig idag en ung man framför mig och inledde kvickt ett dämpat telefonsamtal.

Mannen talade lågt och försökte dölja det faktum som faktiskt stod skrivit i luften. Han hade behandlat sin partner och dess känslor på ett mindre passande sätt. Han beskriver för denne i telefonen vilken ångest han har över det som hänt och önskar att han kunde göra det ogjort. Att han; -" Inte visste vad jag gjorde! Förlåt."

Han sitter och skruvar på sig och jag kan se att detta samtal är rent utav fysiskt jobbigt för honom att genomföra.

Precis sådana konversationer ger mig en sån fruktansvärd ångest. Ångest över hur dum man var som yngre och ångest över hur illa man kan bli behandlad. Och behandla andra. Hur sviken man faktiskt blir och hur mycket man tycker illa om sig själv efteråt när man kastat ett förtroende och en relation åt helvete.

Detta leder till att jag också  får en sån brutal ångest över att leva i en relation. Missförstå mig rätt, men är du ensam behöver du aldrig riskera att få din tillit och din kärlek så totalt förstörd på grund av någon annan.

Tillfällen som dessa får mig att föralltid vilja leva ensam.

Vad som är solskenet i denna historia är väl då att man lär sig av sina misstag så småningom och förhoppningsvis? Kanske ska jag sluta rädslas?

Kan tycka att det är lite väl mycket moral och jobbigheter för en fredag men vad an.

Hade kanske egentligen passat bättre med en liten presentation av mig själv så här i inledningen av vårt försök till relation men det är inte riktigt så jag funkar.

Pang på bara. Varför tveka när det känns bra och våra dagar är räknade?

Ni kan ju iallafall av texten ovan förstå att jag är en arbetande liten miljökämpe som lever ensam, som besitter gymnasiebehörighet och som stått på båda sidor av en relationskris.