Och varje morgon lyser den på nytt, solen…! En och densamma sol, varje ny morgon… Även de mornar när vi ingenting märker av den! Ganska förunderligt, när man tänker på det! Tänker på vad Jesus sa i Matt 5:45, att vår himmelske Far låter sin sol gå upp över både onda och goda. Och sammanhanget hade sa det i, om man lägger till vers 44, det är också ganska förunderligt. Väl värt att tänka på både en och två gånger – ja, kanske flera; ” Jag säger er: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Fars barn, för han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” 

Har förmodligen skrivit det, och kanske även haft det som rubrik förut! Men minns så väl när en vän sa de där fina orden.Vi stod i solskenet en septemberdag, nere i Östergötland där jag bodde då. Hon lät lite tankfull och väldigt medveten på samma gång – om man nu kan det! Vännen som sa det var en polsk läkare och författarinna. En sådan där vänskap som man minns genom åren, särskilt minns jag den när jag minns hennes ord om september!

”Jag orkar ej frossa i vad som helst
av färger, klanger och ljud…”

Märkligt hur vissa strofer man läst en gång ligger kvar, och alltsom oftast dyker upp i tankarna. Som den här raden i en dikt av Erik Lindorm. Har glömt resten av dikten och sökte upp den på nätet. Ser där att Erik Lindorm levde för ett bra tag sedan – 1889-1941.