For på PMU medan mannen for på ICA supermarket – eller vid närmare eftertanke var det nog mannen som for på ICA medan jag for på PMU! Med andra ord var det PMU som var målet, och mannen handlade lite på ICA, medan han väntade på min bokspaning. Och jodå, han köpte ett par skjortor på PMU när han kom tillbaka. Själv passade jag med kläderna idag, var som nöjd med mina böcker. Och en hel låda clementiner var förstås inte så dumt – det heller! Det är fint med mellandagar!
Mellandagar…
Mellandagar – gillar dem! Och i år är dom extra många. Så många att det nästan blir en hel arbetsvecka. (Och förstår att det är så för många.) Och nog för att det kan behövas en sådan att jobba undan på kontoret på. Men ändå finns mellandagskänslan där, runtomkring och och inombords. Och lite mera ledigt än vanligt blir det, och lite extra goda fikastunder. Idag vid köksbordet med utblick över solnedgång och aftonrodnad, julmusik med Sissel Kyrkjebø och ett lite extra intressant korsord, med mera…
Och sedan fick de fly…
”Oh så roligt! Oh så mkt att göra”! Eller…?
”Oh så roligt! Oh så mkt att göra!” Så sa hon Alfons Åbergs faster Fiffi. Den gången var det Alfons födelsedags-kalas det gällde. Ett kalas som faster Fiffi svängde ihop med ett stort leende. Tänker att det är fint om det får stanna på den nivån, att det är roligt om det är mycket att göra, även så här vid juletid. Annars blir det inte roligt alls, om man så får säga. Om man kommer dithän kanske det är bra att sätta sig ner och gå igenom vad man tror man behöver göra och sortera bort lite måsten och onödor – eller rent utav en hel del… Och så får man inte glömma alla de där småstunderna till avkoppling under dagens och tidens lopp. Dem man tar, fastän man egentligen inte hinner. Om de inte blir för långa, så kommer man snart ikapp igen genom den vila man fick – kan ge mer energi och inspiration än man tror.
Det blev ett ganska bra kalas för Alfons den där gången, Fast ganska rörigt också förstås. Så Alfons tyckte egentligen bättre om det mer stillsamma kalaset han hade efteråt, med sina båda bästa kompisar. Så kanske många av oss också vill ha det. Lite mer lugn och ro än stora kalas. Fast för en del är det förstås tvärtom. Och en del skulle nog gärna vilja vara med på antingen det ena eller det andra, men har av olika anledningar svårt att bryta sin ensamhets isolering.
Jesus på nytt i krubban – eller…?
”För att du föddes denna dag har hela världen fest, och därför borde väl just du bli firad allra mest!” (Elsa Beskow) Tänk ändå om det fick vara så… Utom det förstås, att han är inte kvar i krubban! Att han föddes för att dö, och nu är uppstånden! (Det hände förstås en hel del mellan krubban och uppståndelsen). Och det är som den han är nu – efter uppståndelsen vi får hylla honom – även då det är jul! Och inte plocka ner honom i krubban igen, en gång om året… Men visst kan vi försöka föreställa oss hur det var en gång, och ställa fram våra, ibland lite märkliga julkrubbor, som för det mesta är långt ifrån hur det såg ut i verklighetens Betlehem. (Vi har själva några stycken!) Jag kan visst ha lite yta med lite glitter och pynt runtomkring mig. Men att minnas att han föddes, för att dö för våra – även mina – synder. Det är ändå det verkligt stora med julen!
Morgonrodnad…
Morgonrodandens vingar, skriver kung David om i en Psalm. Så vackert uttryckt, och jag funderar lite på hur han tänkte med vingar. Men inte så mycket. Njuter mest av det vackra språket, och allra mest av den trygghet man upplever av hela sammanhanget, som exempelvis – ”Tar jag morgonrodnadens vinga, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.” (Ps 139:9-10). Man kan som inte gå vilse. när man vilar i Guds hand… Blir lite extra påmind om det just nu när mest varje morgon bjuder på så vackra morgonrodnader. Och varje eftermiddag fantastiska aftonrodnader (blir lite platt på foto, men…). Och allt går att se inifrån vårt köksbord. Förunderligt nära och fint!
När kajor norpar…
Inte snällt att norpa från de små – men lite kan en hungrig kaja kanske få ändå? Fast oftast är de många fler, ja en hel skock. Brukar schasa på dem, eftersom talbollarna är som tänkt för småfåglarna. Men då tycker sonen i huset att jag diskriminerar. Har inte tänkt på det så – att man kan diskriminera en fågel. Eller som oftast här – en hel flock! Så nåja… Ser dem hur som helst inte hela tiden, lite svårt att stå i köksfönstret och passa, så… De får väl äta lite då – ändå!
”Man måste inte men man får…”
Handlade lite på ICA idag, och jodå, idag hade den kommit, ICAs köksalmanacka! Lite av ett måste, om nu sådana måsten finns. Måsten kan ju vara av lite olika karaktär menar jag. ”Man måste inte men man får” som Kjell Enhager brukar säga. Tyvärr är det väl inte riktigt sant alla gånger, men mycket känns onekligen bättre om man tänker så! Tänker på att man ofta använder ordet måste även om man inte riktigt menar att man just måste, i varje fall inte just då. För övrigt tassar december på, och nej, jag måste inte pynta, men jag får om jag vill. Och det blir någon liten småsak då och då, bara för att – och för att det blir lite fint! Sådär i fönsterkarmen… Och som alla i Umeå redan vet så har solen lyst så fint idag, och de känns så bra just nu varje dag som den gör det. Som Bibelns Predikaren uttrycker det så fint – ”Ljuset är ljuvligt och det är gott för ögonen att se solen”. Det kanske ändå, i varje fall de flesta, måste hålla med om. Vilket får mig att tänka på ”måste” i positiva termer!
Att passa på…
Dricker julte och äter Ingrid Mari-äpplen som eftermiddags-fika! Ganska adventigt, och jodå året drar ihop sig, och hoppas på en ny ICA-almanacka vid nästa ICA-besök. Nej, har inte bakat något idag och lär inte bli ikväll heller. Och pepparkakor blir det nog inte alls, trots mitt fin Snusmumrik-mått någon från Mumindalen (nåja, nästan därifrån) skickade mig förra året. Om jag nu vill adventa något till kvällen kanske det blir något pyntat – ja, bara någon sak eller så… För övrigt skriver jag på en liten artikel om forntida bins pollen-insamlar-beteende, som visar sig vara lika med nutida bins. Kanske att de är lika gamla som själva bina, säger forskarna i artikeln jag refererar ifrån. Umm… skulle tro det! Jo, solen har lyst en del idag också. Fint, även om jag inte hann att uppleva den så mycket idag, var lite mycket på agendan – eller var det kanske inte för att jag passade på? Att passa på – det kanske man behöver träna sig lite på, när det är något som verkligen gäller i livet!
Bortom bilderna…
Bortom alla de vackra bilderna, finns där en större Verklighet…Tycker Ylva Eggerhorn uttrycker det så fint i den här välkända psalmen;
”Så kom du då till sista, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tommar gravar
Du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen
Du följer oss dit ingen annan går.
Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.”
(Ylva Eggehorn)