”För att du föddes denna dag har hela världen fest, och därför borde väl just du bli firad allra mest!” (Elsa Beskow) Tänk ändå om det fick vara så… Utom det förstås, att han är inte kvar i krubban! Att han föddes för att dö, och nu är uppstånden! (Det hände förstås en hel del mellan krubban och uppståndelsen). Och det är som den han är nu – efter uppståndelsen vi får hylla honom – även då det är jul! Och inte plocka ner honom i krubban igen, en gång om året…  Men visst kan vi försöka föreställa oss hur det var en gång, och ställa fram våra, ibland lite märkliga julkrubbor, som för det mesta är långt ifrån hur det såg ut i verklighetens Betlehem. (Vi har själva några stycken!) Jag kan visst ha lite yta med lite glitter och pynt runtomkring mig. Men att minnas att han föddes, för att dö för våra – även mina – synder. Det är ändå det verkligt stora med julen!

Morgonrodandens vingar, skriver kung David om i en Psalm. Så vackert uttryckt, och jag funderar lite på hur han tänkte med vingar. Men inte så mycket. Njuter mest av det vackra språket, och allra mest av den trygghet man upplever av hela sammanhanget, som exempelvis – ”Tar jag morgonrodnadens vinga, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.” (Ps 139:9-10). Man kan som inte gå vilse. när man vilar i Guds hand…  Blir lite extra påmind om det just nu när mest varje morgon bjuder på så vackra morgonrodnader. Och varje eftermiddag fantastiska aftonrodnader (blir lite platt på foto, men…). Och allt går att se inifrån vårt köksbord. Förunderligt nära och fint!

Inte snällt att norpa från de små – men lite kan en hungrig kaja kanske få ändå? Fast oftast är de många fler, ja en hel skock. Brukar schasa på dem, eftersom talbollarna är som tänkt för småfåglarna. Men då tycker sonen i huset att jag diskriminerar. Har inte tänkt på det så – att man kan diskriminera en fågel. Eller som oftast här – en hel flock! Så nåja… Ser dem hur som helst inte hela tiden, lite svårt att stå i köksfönstret och passa, så…  De får väl äta lite då – ändå! 

Handlade lite på ICA idag, och jodå, idag hade den kommit, ICAs köksalmanacka! Lite av ett måste, om nu sådana måsten finns. Måsten kan ju vara av lite olika karaktär menar jag. ”Man måste inte men man får” som Kjell Enhager brukar säga. Tyvärr är det väl inte riktigt sant alla gånger, men mycket känns onekligen bättre om man tänker så! Tänker på att man ofta använder ordet måste även om man inte riktigt menar att man just måste, i varje fall inte just då. För övrigt tassar december på, och nej, jag måste inte pynta, men jag får om jag vill. Och det blir någon liten småsak då och då, bara för att – och för att det blir lite fint! Sådär i fönsterkarmen… Och som alla i Umeå redan vet så har solen lyst så fint idag, och de känns så bra just nu varje dag som den gör det. Som Bibelns Predikaren uttrycker det så fint – ”Ljuset är ljuvligt och det är gott för ögonen att se solen”. Det kanske ändå, i varje fall de flesta, måste hålla med om. Vilket får mig att tänka på ”måste” i positiva termer!

  Dricker julte och äter Ingrid Mari-äpplen som eftermiddags-fika! Ganska adventigt, och jodå året drar ihop sig, och hoppas på en ny ICA-almanacka vid nästa ICA-besök. Nej, har inte bakat något idag och lär inte bli ikväll heller. Och pepparkakor blir det nog inte alls, trots mitt fin Snusmumrik-mått någon från Mumindalen (nåja, nästan därifrån) skickade mig förra året. Om jag nu vill adventa något till kvällen kanske det blir något pyntat – ja, bara någon sak eller så… För övrigt skriver jag på en liten artikel om forntida bins pollen-insamlar-beteende, som visar sig vara lika med nutida bins. Kanske att de är lika gamla som själva bina, säger forskarna i artikeln jag refererar ifrån. Umm… skulle tro det! Jo, solen har lyst en del idag också. Fint, även om jag inte hann att uppleva den så mycket idag, var lite mycket på agendan – eller var det kanske inte för att jag passade på? Att passa på – det kanske man behöver träna sig lite på, när det är något som verkligen gäller i livet! 

Bortom alla de vackra bilderna, finns där en större Verklighet…Tycker Ylva Eggerhorn uttrycker det så fint i den här välkända psalmen;

”Så kom du då till sista, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.