Lite tidigt, jag vet… Men fick bli sommar-kaffeburken idag! Bytte köks-CD också! Och lite dukar… Förändringar känns så fint ibland. Om än det sker i det lilla. Men sommarbrickorna får vänta ett tag än. Någon måtta får lov att vara…
Blev Jaffa igen…
Blev Jaffa igår igen. Plockade en riktigt stor påse. Plus clementiner, druvor, jordgubbar, bananer… Och så en påse morötter, som vi är storkonsumenter på i vår familj, och andra grönsaker. Tänker på så fint det är att vi har så tillgång till så mycket. Kändes lite särskilt bra igår, eftersom vi varit sjuka och reserverna hemma började ta slut. Både då det gäller frukten och kraften! Nu känns det genast lite bättre!
Just så…
Vårvinter eller vintervår – Mars är så mitt-i-mellan…
Jodå – nog kommer det snö och döljer allt framtinat igen (se gårdagen) Åtminstone delvis och åtminstone för en kort tid. Mars är så mitt-i-mellan. Kanske det som menas med vårvinter. Tänker ibland på att man aldrig säger vintervår. Åtminstone som jag hör – men finns kanske dom som säger så? På ett sätt stämmer det ju minst lika bra som vårvinter, Kanske att det har med det positiva att göra, att det låter så trevligt att vintern har en touch av vår. Medan vintervår låter mer negativt, nästan som ett bakslag att våren har fått känning av vinter? Knappast aktuellt här hos oss i Mars, där våren knappt eller inte alls tagit sin början. Så jag fortsätter nog att säga vårvinter, gillar det positiva. Det är så besläktat med uppmuntran. Vilket jag gillar stort! Det tyckte Paulus också, vilket han ofta ger uttryck för i sina brev. Som när han skrev till tessalonikerna – ”Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör… uppmuntra de missmodiga, ta hand om de svaga och ha tålamod med alla” (1 Tess 5:11,14). Fina ord de fick där i Thessaloniki, idag Greklands näst största stad, i Mellersta Makedonien.
När det gäller våren så såg jag ett Mumin-citat förut idag – ”Han hoppades att våren skulle bli lång, så att han fick behålla förväntan så länge som möjligt…”. Ligger något i det. Men tänker att förväntan kan man få känna året om. Året – och livet – är ju mer än våren…
Det som göms i snö..
”Det som göms i snö kommer upp i tö” heter ett gammalt ordspråk. Om jag förstått rätt så var sensmoralen att man inte skulle försöka gömma något, typ skräp under snön. För när tider av sol och tö kommer så finns det kvar där likväl – inte alls kul! Fast – mycket fint töar fram också just nu. Sån´t som man blir glad åt att se. Som välbekanta stenar i trädgården och rhododendron-knoppar som bildades i höstas och har bevarats fint under snön. (Ganska mycket av den busken har nu tinat fram förresten.) Och jodå, jag tror visst det kommer mer snö och döljer alltsammans igen. Men då blott för en tid. Och det är viktigt det där med skräpet, det är som roligare när allt ser fint ut när snön väl är borta. Kommer på nåt sätt att tänka på vad kung David ber om i Psalm 51 – ”Du älskar sanning i hjärtat, lär mig då vishet i mitt innersta”. Vad nu det har för samband med den borttinade snön. Men det kanske det har – att gömma undan något i ens inre, är inte bra det heller. Och det är inte bara fult om det kommer upp till ytan. Det skaver och gör ont också – om det får finnas kvar därinne…
I snöfria trappans och apelsinernas tid…
När solen smält undan och trappan blir bar – det är den tiden nu! Och apelsinerna – dom har fortfarande bästa tiden, såväl Jaffa som andra. Och andra frukter också – för den delen… Ja, vi har handlat lite idag, en del av dom här sorterna. Och lite annat också… Men nu har solen gått i moln, och snart lär den gå ner hur som helst. Men imorgon – då hoppas jag kunna ta en apelsin, och/eller en kopp kaffe ute på trappan!
Rutiners trygghet…eller?
Rutiner – så tryggt när dom fungerar. Men ändå skönt att bryta mot dem ibland, så allt inte känns så inkört. Någon som känner igen känslan? Antar att man känner en slags grundtrygghet när dom vanligaste rutinerna är desamma, dag efter dag… Men kanske lite farligt att ha sin djupaste trygghet i rutiner. Den tryggheten ska man nog söka på ett djupare plan… Tryggt ändå att veta att jorden står kvar och att solen dagligen går både upp och ner. Fast vi förstås vet att det inte är solen som rör sig, utan jorden som vrider sig. Men det är ju så man säger. Till och med i Bibeln, som hos Predikaren – ”Solen går upp och solen går ner och skyndar sedan åter till den plats där den går upp” (Pred 1:5). Det har hänt att vi vid någon vacker solnedgång har sagt – ”Vilken vacker jordvridning”. Men då har dom som varit med oss nästan tagit illa upp och kallat oss oromantiska. Så vi fortsätter väl att säga att solen går upp och ner. Och känner oss förunderligt trygga med det – trots att vi vet att det inte stämmer!
För typ någon dag sedan…
Börjar faktiskt längta lite till våren. Det kom så där för typ någon dag sedan. Kanske för att snön smälter undan i snabb takt – fast det finns gott om den för sol och plusgrader att jobba med – kanske för att det är den tiden… Jo, jag vet att jag ofta skriver jag är nöjd som det är, och det kan jag väl vara. Men just nu känns det som det räcker med vinter, med snö och framför allt med halka. Sparkföret är hur som helst borta, och det känns lite osäkert om det kommer tillbaka! För övrigt har jag bakat bröd och kokat soppa till middan. Känns som lite gediget både ock, och sen tillsammans. Fick lite god smaksättning med lite extra citron till färskriven ingefära, koriander, timjan, vitlök… Och nu säger dom just på radion att Torgny Lindgren är död. Men så tråkigt det känns då! Förstår att många känner som jag… Tänker jag på Gudsmannen Moses ord i Psalm 90 – ”Lär oss att våra dagar är räknade,
så att vi får visa hjärtan.” Kanske Torgny Lindgren lärde sig det, kanske inte – han skrev ju ganska mycket om Gud, om än lite bisarrt ibland. Men många gånger med allvar… Som i hans bok ”Minnen”. Tror jag ska läsa om den! Guds Nåd säger de just på radion är bland det enklaste, men ändå bland det svåraste som finns. Det budskapet lär, enligt radiorösten, Torgny Lindgren ha lämnat efter sig…
Lite just så… i Mars-flödet!
Lite just så är det idag! Fast har förstås inget sådant flöde att leka i. Det kunde varit roligt förstås, om jag nu haft tid. Som barn gjorde jag det ofta och mycket gärna. Det var då det! Nu är det nu…
Det närmaste jag har nu till ett flöde som porlar fram och is som smälter så sakteliga, är Tvärån, helt nära intill. Men den är förstås lite bredare och större, även om den inte är så stor, den heller – som egentligen. Men inget vattendrag man kan sitta på huk och leka vid direkt. Men jag gillar den starkt ändå – året om!
Det snöar så stilla…
Det snöar så stilla ute…
Fick lust att skriva det någonstans, och nu blev det här. Så många som skulle tycka det var fint om det var ett par dagar före julafton. Men säkert inte nu! Nej, jag behöver ingen mer snö jag heller, men tar det lite som det är. Sparkföret är hur som helst borta, och osäkert om det alls kommer tillbaka. Denna säsongen vill säga. Och till nästa hoppas jag ha målat om sparken. Skulle gjort det i somras, men fastän den stod framme så föll det mig alldeles ur minnet. Är inte sån´t lite märkligt?