Än hänger de med, humlorna. Även om de börjar bli lite trötta, som den här som rörde sig sakta över rosenflockeln för ett par dagar sedan. Den här däremot var lite piggare och flög tämligen snabbt fram mellan växterna i sin pollenjakt. Och på bolltistlarna kan man fortfarande vara säker på att träffa på minst en av dessa kära sommar-vänner. Men hösten kommer obevekligen och sprakar i färg runtom omkring oss… …och jag kan knappast framhäva längre att sommaren är mogen i september. (Men – sista september idag så kanske ändå, i de sista skälvande, regnvåta timmarna.) Även de minsta blomflugorna jobbar oförtrutet på med sitt viktiga värv… …tillsammans med allehanda små kryp, som man – åtminstone inte jag – vet exakt vad de gör för nytta. En ensam skata vandrar uppför kullen, under fortfarande, ganska så gröna träd. Och när jag tänker på det så ser man ofta ensamma skator, sällan i flock som exempelvis sidensvansar. Men skatan ser ganska trygg ut där hon vandrar på, för att snart försvinna på andra sidan kullen. Och så där kan ensamhet vara tänker jag. Att om man är trygg med sig själv i sin Gud, först då har man en grund för en sann gemenskap med andra. Då behöver man inte söka bekräftelse hos andra, utan det blir ett naturligt flöde av att ta och ge – och förhoppningsvis uppmuntra varandra. ”Mitt liv är fördolt med Kristus i Gud” skriver Paulus i ett av sina brev, så värdefulla för oss än idag, fast de skrevs för länge sedan. Kanske delar jag den hemligheten med skatan? Kanske inte ändå – men vem vet hur en skata tänker? Under tiden tickar tiden på, och hösten må vara obeveklig, men jag älskar ändock dess klara, vackra toner!
Löven singlar…
Löven singlar mot marken brukar det heta i litteraturen. Tänker på det ute idag vilket passande just ordet singlar är. För det är just det de gör, singlar sakta ner mot marken. (Sakta till trots att man sällan hinner fota dem i just den fasen). Sen lägger de sig på gräset eller asfalten eller var det nu blir. Vad bryr sig ett nedfallet löv… Det har ju hur som helst tappat sitt sammanhang, däruppe i färgprakten. Den färgprakt som det var just dom som stod för. Och just när de är som vackrast då faller dom, eller singlar – sakta mot marken. Jag vet – lite fånigt att tänka och skriva så här, klart att löv inte bryr sig. Men det är härligt att gå omkring i höstprakten och glädja sig, röra sig och vara till. Tänker på att Paulus skrev ungefär så en gång – ”För i honom är det vi lever och rör oss och är till…” (Apg 7:28). Fint att han tog med Skaparen också. Det blir ganska naturligt att göra det nu också bland allt som växer, rör sig – fortfarande insekter som rör sig bland blomstren – och är till. Må vara att många löv nu faller mot marken – eller singlar vackert genom luften.
September glöder…
September glöder… Sommaren är ganska välmogen, och inte ens jag kan förneka att hösten är här. Och varför inte – jag välkomnar den nu med ett öppet sinne. Den talar allt tydligare sitt vackra språk, även under småkulna dagar. Likt den igår… Ett språk som är svårt att överrösta. Så varför inte lyssna till dess ändå så klara toner…
Blad eller löv, hur var det nu…?
Minns att vi diskuterade det där på facebook en gång. Om när det heter blad och när det heter löv, eller om man kan kalla dem för vilket som. Minns att det kom lite olika synpunkter och förslag, men minns inte om vi kom fram till något säkert svar. Finns kanske inget. Men vackra är de så här års, då många av dem börjar skifta i allehanda färger, och en del bytt färg rakt igenom.
Och jodå, visst är blad vackra även andra tider på året. Men man tänker som mer på dem nu i dessa färgrika tider, och tänker just på att de är så vackra! Andra tider finns de som bara – eller inte ändå, förstås! Det är just det, att så mycket gör sådan nytta, även när man inte precis lägger märke till det. Precis som det är med människor – det borde man tänka på lite oftare…
I milt septemberljus…
Still hanging around… Ja, fortfarande samlar kära humlorna sitt pollen i milt septemberljus. Hösten tar som lite över på ett ganska varligt sätt, någon regn- och ruskdag då och då till trots. Även inomhus sätter septemberfärger sin prägel… Även om sommaren fortfarande viskar i vrårna… Visst saknar jag de många ljusa sommarkvällarna, som aldrig riktigt vänder i mörker. Men tiden är nu vad den är, och glad för senaste tidens alla bokköp, som bådar gott för kommande, kanske kulna höstkvällar. Finns som olika sorters ljus som kan lysa i mörkret…
Det här med köksbord…
Tänker ibland på hur mycket köksbord används till som inte är direkta måltider. Åtminstone är det så hemma hos oss. Här exempelvis är det bibelstudier, en bokföringspärm och en bunt med vetenskapliga artiklar som väntar på att sorteras in i pärmar Ja, så nyinköpt frukt och en kopp kaffe, då det var dags för eftermiddags-fika, då jag fotade. Någon sa att köksbord är till för att belamras med allt möjligt. Ganska bra uttryckt tycker jag! Hos oss blir det ofta en förlängd arm till kontoret, fastän vi har ett ganska stort sådant. Men jodå, vi röjer varje gång vi ska äta. Och kanske är det bra att hålla till på köksbordet med diverse saker. Då måste man som röja undan, och riskerar inte att det blir liggandes. Hur som helst är det ganska trivsamt med köksbord, lite som hemmets hjärta – oavsett hur man använder det! Och som någon nyligen sa; Vad vore ett hem utan köksbord? Då hade man ju ingenstans att lägga ifrån sig saker!
Byter sommar-kaffeburken…
Har inte höst riktigt än, men byter ut sommar-kaffeburken, brickor med mera, som lite efter hand.. Det hör som denna tiden till och känns ganska bra ändå, Ute börja några blad – eller om det nu heter löv, blir aldrig riktigt klok på det där – falla till marken… Även om de flesta flesta hänger gröna kvar i de ännu – ofta lummiga – träden, några upplysta av rönnens vackra klasar. Men än rör sig fjärilar, blomflugor och andra bevingade vänner omkring i blomsterprakten. Och talar om sommaren, fastän hösten börjar viska i vrårna. September är så fint mittemellan, och talar samtidigt så mycket om mognad. Att både ha kvar och lämna, och vara glad på samma gång, det är vad september lär mig. För vart nytt år som kommer…
Morgonljus….
Morgonljus vid vårt hus… Jo, jag erkänner – tog dessa foton för någon vecka sedan. Och kanske har vildvinets röda färgtoner blivit något lite klarare, men lyser för övrigt lika vackert i solen… Det är måndagsmorgon, och jag är så glad att få leva och vara till – världens oroligheter och stormar till trots. Det är det som är så märkligt ändå… Och än skriver de bevingade vännerna sommar… Vem nämnde något om hösten?
Än blommar sommaren…
”Bättre en fjäril på bild…”
Drömde häromnatten att jag höll en amiral mellan mina kupade händer. Men när jag skulle fota den, så for den…
Kanske drömde jag så där, för att jag ännu inte sett någon än i år, och längtade efter att få göra det. Och så igår så satt en plötsligt där, just när jag var på väg hemåt… Nästan lite att jag inte kunde andas innan jag hann att fånga den. Nej, inte med händerna, utan med kameran. Och den var vänlig nog att sitta kvar en stund, så jag fick några foton och glädjen att se den en stund, även denna sommar. Och som en vän sa då jag berättade – ”Bättre en fjäril på bild än tio i händerna”. Sen lyfte den och flög iväg över den gräsbeklädda kullen just bredvid. Och det var lite fint det också,.. Fjärilar är som bekant knappast tama, och man får bara vara glad om man får vistas en stund i dess sköra närhet.