Hösten traskar på!  Ibland med mjuka små steg, ibland med stora kliv, någon gång med stormsteg. Ibland fäller den sina löv. Ibland sparar den dem, gömmer dem som i vecken av trädens grenar, till de där sista avskedsdagarna i november. Men ofta, väldigt ofta sprakar den som i ohöljd glädje. Och har små överraskningar i fogarna, för den som vågar se efter…  

Tänker på så sällan man lever i nuet! Jag menar, verkligen lever i nuet…Klart man måste planera, låta tankarna vandra framåt mot kommande händelser. Ta beslut om hur och när osv. Hålla i minnet och tankarna (inte bara almanackan) viktiga tider under dagen och framöver. Men jag menar, just när man är i en händelse att vara där helt och fullt. Att låta den få sin tid, ge sina egna tankar ro.Nej, jag talar inte om mindfullness och inövade meditationer. Jag talar om närvaro, på ett enkelt och naturligt sätt – mitt i vardagen, eller helgen eller när som…

Eller just nu, en helt vanlig måndagsmorgon i oktober. Fastän det enkla många gånger är det svåra…  

Det här med frukost! Visst är det viktigt med vad man äter. Att man startar upp med något som kroppen behöver och kan bygga vidare på inför dagen. Inte bara en kopp kaffe i all hast… Men just nu tänkte jag på det här att man sätter sig ner och äter den tillsammans (om vi nu lever i en gemenskap). Att också det blir en så fin start på dagen! Något att bygga vidare på när man sen fortsätter sin dag…  

Var höst så dyker de upp i tankarna, de här raderna från Ylva Eggehorns dikt – ”Så samlar du sommaren till några strån i mitt fönster. Himlen återtar sina positioner. Höst är en tid för besinning…”

Och visst är det lite så – att man stannar upp och reflekterar lite mera om hösten. Åtminstone känns det lite så. Men visst tänker man väl ganska mycket under sommaren också? Likasom på vinter och våren. Det kanske bara känns som att man gör det – eller tänker på ett annat sätt! Det kanske bara är så det är…

Har vi rätt att må bra, när så många mår dåligt? Och har man rätt att vara glad, när så många är ledsna, och en del lever sitt liv i nattsvart förtvivlan? Både bland dem runt omkring oss. Och dem som måste utstå de fasor vi hör om, utifrån världen? Det är de frågor som ständigt finns där, och problematiserar sinnesfriden…Ibland tycker jag mig veta svaret, ibland inte! Men jag vet dock att jag inte vill stänga mitt fönster mot världen. Än mindre mitt hjärta…

Det här med väderleksrapporterna – det blir lite konstigt ibland!

Såg just en sådan på TV´s nyhetsrapportering. Länge pratades det om typ en tredjedel av landet. Den som ligger längst söderut! (Någon som blev förvånad?) Sen på en lillstund svepte man in resten av landet i regn och dimma. Förvånad tittar jag ut genom fönstret, där vildvinsrankorna glöder i det starka solljuset.Nej, jag tror inte det beror på meteorologerna. När man exemepelvis ser på Västerbottensnytt så brukar prognoserna stämma ganska bra. Eller de precisa man får gällandes Umeå (eller varhelst) på nätet. Det är dem jag vanligtvis vänder mig till. Dem i morgon-TV-rapporteringen ser jag inte särskilt ofta. Och det ska jag inte göra i fortsättningen heller. Vem vill ha regn och moln, när man kan få solsken. Helst vid denna tiden på året!

När vinden börjar rista i löven, under det första höstrusket, bakar jag päronkaka, jag lovat familjen.

Sen lyssnar jag i efterhand på P1´s Andliga sånger, där Lena Hellström sjunger ”Höstens rike”! Så vackert – och jag drar tillbaka och spelar igen-

”Men kanske färgerna vid dikesrenen gör hösten skimrande rik och glad
och kanske ser man längre då när grenen förlorat sina täta gröna blad” 

Förvisso också ett perspektiv om än jag gärna har kvar de skimrande och färgrika löven ett bra tag än… ”Höst är en tid för besinning” skriver Ylva Eggehorn i en dikt. Och visst är det lite så – helt fel är inte hösten!