Sorg

I måndags fick vi beskedet att vår mor, farmor och svärmor avlidit på Umeå lasarett.
Chocken och bestörtningen som uppstår i vid ett sådant sorgebud går givetvis inte att mäta.
En tröst är dock att mamma fick leva ett rikt och friskt liv, med undantag av en besvärande höftled så var hon pigg och frisk ända till slutet. Min mamma finns det väldigt mycket att säga och berätta om men jag nöjer med att säga ’vi kommer att sakna dig, världens bästa mamma, farmor och svärmor.’
På vägen hem från Umeå lasarett säger jag till min fru ’hon behövde i alla fall inte följa någon av sina fem barn till begravning’. Väl hemma gjorde jag som vanligt, ’märkligt föresten hur man vill in i gamla rutiner när man är ledsen och nedstämd’ gick till min dator och slog upp VK:s hemsida. Fångades av rubriken ’ 21-åring omkom i singelolycka’.
Hur mäter man sorg? Det är förmodligen en omöjlighet och är förmodligen upp till den enskilde hur stor saknaden och förlusten upplevs. Men på något sätt trots min egen sorg lider jag ändock med föräldrar, syskon, släkt och vänner till denna unga pojke som stod i början av sitt liv men så hastigt ryktes bort. Jag kan finna tröst i att mamma fick leva ett långt och friskt liv, men var ska föräldrarna till denna pojke finna tröst?
Vi människor har dock en otrolig förmåga att resa oss ur sorg och elände och jag är övertygad om att även när det känns som svårast så går livet vidare och förmågan att känna glädje kommer tillbaka.
Själv har jag en gammal sanning som jag brukar upprepa för mig själv ’när det är som värst och allt verkar nattsvart och inget ljus finns att skönja, tänk på att det faktiskt i ett sådant läge bara kan bli bättre’.

Till alla er som mist en nära anhörig, jag känner med er.