Returmatch mot lavafälten?

Aloha!

Tack för alla gratulationer!

Så här fyra veckor efter Ironman Hawaii så har man börjat fundera på att eventuellt försöka kvala in till nästa års race. Är inte helt tillfreds med mitt resultat, speciellt löpningen där jag inte klarade av att springa i den "kvalmiga" värmen utan landade på 3:53 istället för planerade 3:10-3:20 på avslutande maran.

Fick veta att det varit över 100gr farenheit på några ställen efter cykelbanan vilket innebär 38gr celsius och tror inte det var mycket under 35gr under löpmomentet. Lägg då till en 90%-ig luftfuktighet vilket för tankarna ganska snabbt till en våtbastu istället för en idrottstävling. Går man omkring i en t-shirt så klibbar den liksom fast mot kroppen även fast man inte anstränger sig. Min triathlonkompis Magnus berättade att han brände sig på asfalten när han gick ut på vägen barfota. Han och Patrik  var som sagt tvungna att ta ett dopp i poolen för att kyla ned sig fast de bara stod och tittade på!

Nog förstod jag att det skulle bli varmt men så där jävligt var jag inte beredd på att det skulle bli.

Många tycker nog att man borde vara nöjd med att kommit i mål och se Ironman Hawaii som avklarat men nyfikenheten över vad man skulle gjort annorlunda för att klara värmen är väldigt stor hos mig ska jag erkänna. Tävlingsmänniska kommer jag nog alltid att vara. 🙂

Har läst en del artiklar om att tävla i extrem värme och skulle jag lyckas kvala in igen så kommer jag se till att åka till Hawaii minst två veckor före tävlingen. Det för att kunna få in ett par hårda träningspass främst för att "lära" kroppen att svettas där borta. Är man ovan värmen tappar man mer kroppsalter vilket är lätt att se på kläderna som blir alldelels vita. Ska också prova att äta salttabletter för att se om magen pallar med det så man vågar använda dessa på tävlingen. Innan man åker över så blir det också att träna med mycket kläder på och varför inte försöka få till något träningspass i en bastu kanske!? Min förste simtränare i Umeå, Åke Franzen kommer väl ihåg att jag ställde in en träningscykel i en bastu på Umeå Simhall 1996 inför långdistans-VM i Indiana där det var långt ifrån lika varmt som på Hawaii.

Klubbkompisen Jonathan Love har anmält sig till Ironman Nya Zealand som går i mars och jag är övertygad att han fixar en kvalplats till nästa års race i Kona. Han var med på Hawaii 2006 och hade precis som mig problem på löpningen och fick 10:23 i sluttid. Då skulle det vara skoj att kunna göra han sällskap och i såfall lutar det nog att jag försöker kvala in igen på Ironman UK i Bolton där jag vann min age group senast.

Killen som blev tvåa, Neil Mercer som jag lärt känna och skulle låta mig bo i hans familjs hus som bara ligger 400m från cykelbanan! Neil jobbar som brandman i Bolton och var precis som mig med på Hawaii för första gången. Han hade ett betydligt tuffare race då han blev spysjuk redan på cyklingen och fick inte behålla någon vätska eller mat. Efter nästan en timme i sjukvårdstältet inför löpningen så tog han sig i mål efter drygt 14 timmar! Snacka om kämpe!

Han har nog större revanschlust än mig och ska försöka kvala in på Ironman Lanzarote och också vara med på Ironman UK lite som backup om han misslyckas på Lanzarote. Dessutom ska han springa både Chicago och London marathon. Nästa år går han dessutom upp en age group och slipper möta mig vilket han glatt påpekade. 🙂

Neils far som var med till Hawaii visade sig vara en stor United anhängare och har säsongsbiljett på Old Trafford. Skulle United spela hemma när jag kommer över skulle han se till att fixa biljett till mig lovade han. Har också pratat med Neils fru och hans mamma och alla känns genuint trevliga. Är man som mig intresserad av engelsk fotboll och brittisk punk så är det lätt att bli vän med britter, helt klart!

Så nästa år får man se om man får revansch på lavafälten eller som Jonathan uttryckte sig; "Felt like Kona beat me last time, I wanna revenge!"