Jag och Dr Love åkte iväg till en swimmingpool i Kailua som visade sig vara gratis att använda! En badvakt förklarade att det var en allmänhetens simbassäng som alla får använda bara man duschar före man hoppar i.

Vi simmade i drygt en timme innan vi åkte till cykelaffären Bike Works. Jonathan har fått lite bekymmer med ett av hans tävlingshjul och hade lämnat in det i hopp om att dom skulle kunna fixa det. Nu visade det sig att det är kvar lite skrapande ljud och han kommer nog att köpa ett par nya lutar det åt. När man har tränat så och förberett sig så bra som Jonathan gjort de sista veckorna vill man gärna att allt är tipp-topp när väl tävlingsdagen infinner sig.

Sedan efter lunch hemma i condon så var det dags för en längre cykeltur. Jonte vände efter ca 4 mil så han skulle hinna till en massör medan jag vände först efter 5 mil. Cyklar man efter tävlingsbanan efter Queen K Highway så möter man många andra triathleter och ofta hälsar man på varandra genom att visa "hang loose" tecknet som kommer här från Hawaii.

När jag kom tillbaka bytte jag snabbt om för att ge mig iväg på ett 15 km lånpass efter Ali’i drive. Nu var det lite do or die för mig när jag tryckte på i ett rätt bra tempo för att testa knäet. Visade sig gå riktigt bra utan några känningar och jag lyckades hålla nästan 4:30/km.

Jonte kom tillbaka efter massagebehandlingen som varit lite för mjuk för hans behov. På kvällen skulle vi gå på bio med Patrik men först tittade vi in på en sportbar och åt en god middag innan vi gick o såg the American med George Clooney. Lite lustigt att början av filmen var inspelad i Dalarna men annars var det en högst medioker rulle som saknade tempo.

Idag tisdag simmade jag och Jonathan från White Sands Beach. Det var lite knepigt att ta sig ut pga riktigt höga vågor men när man väl kommit ut en bit så var det lugnt vatten. Där träffade vi ett amerikanskt par, Jeff and Amy som också skulle simma. Vi snackade lite med dom och det visade sig att de inte skulle vara med på Ironman utan bara var "open  water swimmers". De var lite äldre och Jeff måste ha varit mellan 55-60 år och Amy ca 50 men visade sig var två riktigt vassa simmare när vi gav oss iväg. Jag kom lite efter ska jag erkänna och Jonathan var ännu längre bakom. Trevliga var dom iallafall och önskade oss lycka till på the Ironman.

Jonathan eller Dr Love som vi också kallar han efter han doktorerade i växtfysiologi på Umeå Universitet i våras stack sedan iväg på en lite längre cykeltur medan jag väntade ett tag innan jag gav mig iväg på en 6 km joggingtur efter triathlonvärldens mest berömda gata, Ali’i Drive. Har fått tag på inflammationsdämpande medicin för mitt knä som jag började med idag och den här gången gick det bra att springa. Mycket tack vare den hårda stretchningen jag kört nu på slutet tror jag sen är det nog bra att ta lite medicin också så inte knäet blir sämre igen.

På kvällen var jag trött som tusan och gick nog och lade mig före kl 20 faktiskt. Vi har som målsättning att stiga upp tidigt ända fram till tävlingsdagen så man har vanan inne. Starten går kl 7 på morgonen nästa lördag och vi har varit uppe redan vid 6-tiden hittills. Fascinerande hur snabbt solen stiger upp här borta och det blir ljust på ett kick. Lika tvärt blir det mörkt på kvällarna.

Flygrutten var, Umeå-Arlanda-London-Chicago-Denver-San Francisco-Kona. Jag och Patrik övernattade i Denver där jag hann med en kortare joggingtur kl kvart i 4 på morgonen, lokal tid eftersom man vaknade före alarmet.

Till slut kom vi fram till Kona och nu var man duktigt less på att sitta i flygstolar.

Var lite för trött efter alla flygturer så det blev inget tränat första dagen. Igår måndag den 27:e så blev det en 40 minuters simtur i Stilla Havet och sedan en 2 timmars cykeltur med Jonathan.

Hade lite känningar i knäet som tydligen blivit lite sämre efter alla flygningarna så det blev ingen löpning för mig. Frustrerande att det alltid blir sämre igen efter jag trott jag blivit kvitt det onda. Nu hade jag ju inte tränat något nämnvärt heller och ändå kom lite av det onda tillbaka. 

Idag blir det simning vid White Sands Beach och sedan ska jag se om jag kan få tag på Naproxen (anti-inflammatoriskt). Man skulle behöva lite löpträning också men man får se hur det känns lite senare.

Vilade ca en vecka efter Ironman UK innan jag började träna igen. Första lite längre långpasset löpning så började jag känna av smärta i knäna vilket var lite oroande. Efter lite stretching så gick det bättre men smärtan kom smygande tillbaka och det blev lite vila från löpning ett tag. Kände även av det när jag cyklade och på simträningarna så gjorde det ont vid vändningarna samt att vadmusklerna drog ihop sig i högerbenet. Trodde det var samma bekymmer som jag hade för ca 10 år sedan när muskelknutar i vaden orsakade smärta i knäet. Då gick det att lösa med tre tuffa massagebehandlingar av naprapat Erik Lundqvist och hans massör Linda som hjälpte mig att komma igång och springa igen.

Den här gången visade det sig inte vara lika lätt att lösa mitt knäbekymmer, trots upprepade behandlingar av Gåth-Axel Jonsson och samma Linda som hjälpte mig förra gången. Var också upp till Sports Medicine och fick en del råd och övningar av Jonas Lindberg och Håkan Alfredsson. I samma veva började jag  att käka anti-inflammatorisk medicin. Det var dock först när jag vände mig till gamle skidåkaren Magnus Björk som det började hända saker. Efter en brutalt tuff massagebehandling av vaden så kändes det bättre och jag kunde gå uppför trappor utan smärta. Hann med två löpturer innan det sakta blev sämre igen och träningen blev helt klart lidande. Med mindre än fyra veckor kvar till Hawaii så började det bli väldigt bekymmersamt för mig, skulle man kunna ställa upp överhuvudtaget?

Lyckligtvis började det då äntligen gå bra att träna simning och cyklingen gick väl hyfsat men jag vågade mig inte iväg på några längre rundor om jag skulle få ont igen. Vad jag upptäckte var att när jag skulle försöka jogga upp för en backe så kände jag att en sena i höger höft liksom knäppte till för varje steg jag tog. Kanske var roten till det onda i höften vilket har varit fallet 4-5 ggr tidigare i min idrottskarriär. Mina höftproblem började redan  1987 när jag ryckte in i lumpen. Höll då på med modern femkamp och hade lyckats kvala in till junior-VM i Soul. Efter löpmomentet så fick jag djävulskt ont i ljumsken minns jag och det tog ett halvår innan jag efter ha gått till Erik Lundqvist som lyckades korrigera snedställningen i höften, innan jag var återställd. Mycket talar för att det var en ännu äldre skada som var boven då jag som 13-åring gjorde mig illa ordentligt när jag åkte på en skoter som farsan körde. Skotern tippade till och jag satte ut benet i ren reflex och fastnade i snön. Kroppen är minst sagt komplicerad och ibland kommer skador tillbaks och ställer till det senare i livet helt enkelt.

Erik har nu bytt yrke från naprapat till att sälja en hästsko som han varit med att utveckla så jag tog kontakt med gamle simmaren Lars Bronemo som är en jäkel på att fixa till höfter på folk. Han såg direkt att bäckenet i höger höft inte var som det skulle och knäckte till det. Först så blev det ingen bättring men efter 3-4 dagar så då kunde jag gå i trappor igen utan smärta. En sista massagebehandling av vaden hos Magnus Björk och nu visade den sig vara riktigt bra igen och det gjorde inte alls lika ont som vid tidigare behandlingar.

Hann med två löprundor, en på 7 km och sedan en på 18 km med min gamle kompis Jocke Sundqvist på Umeälvsloppsbanan innan det var dags för avfärd till Hawaii. Nu funkar det att springa igen och hoppet att kunna genomföra the Ironman har tänts igen. Klart att man tappat lite i framförallt löpningen men kan jag bara få träna hårt första veckan på Hawaii med Jonathan så finns chansen till ett bra resultat, helt klart. Körde två cykelpass i en bastu sista veckan hemma och kan man vänja kroppen lite bättre vid värmen som stundar på tävlingsdagen så borde en tid under 10 timmar inte vara omöjlig. Man får dock ta det lite försiktigt så man inte tar i för mycket så att framförallt knät håller. Skillnaden från ifjol är att jag och min coach/supporter/filmare Patrik Norqvist åker ca en vecka tidigare vilket borde öka chanserna att anpassa sig till värmen tycker jag.

Det är inte bara sportsligt som man måste satsa hårt för att ta sig till Hawaii utan det kostar ju också en hel del. Fält Communications med Mikael Långström som VD ställer upp precis som ifjol med att sponsra med startavgiften vilket jag är väldigt tacksam för. Mitt jobb GE Healthcare sponsrade "min" och Järnets löptävling Umeälvsloppet också vilket möjliggör att jag kan få ett bidrag från överskottet därifrån. Apropå Umeälvsloppet så har jag hört mycket positivt från de som ställde upp där så jag hoppas vi kan göra det till en ännu större löparfest nästa år. Hoppas ICA Kvantum kan fortsätta sponsra med de väldigt uppskattade fikapåsarna.

Hey Ho – Let’s Go!