I natt hade jag ett pass på ett boende där jag hade sovande jour, som med en rolig översättning betyder att man får betalt för att sova på jobbet. Dock ska man vara beredd på att få stiga upp om det skulle behövas men brukar vara ganska lugnt. Passade bra med detta pass eftersom jag jobbar på sportbutiken Utrustad idag.

På väg hem ifrån jobbet blev jag stoppad av Polisen som hade blåskontroll kl 07.00 i morse. Tydligen stod de på två ställen i Storuman idag. Väldigt bra tycker jag! När de ändå är ute och har blåskontroll är det lika bra att placera ut sig på olika ställen så möjligheten att köra omvägar förbi dem försvinner. Hur som helst, väl framme vid min lägenhet inser jag att jag fortfarande har larmet på mig sedan arbetspasset. Kunde inte göra annat än att återvända till boendet och lämna över det till dagpersonalen. Blev överraskad över min inställning till att köra hela vägen tillbaka till jobbet. Istället för att bli irriterad över min glömska, den glömska som jag förmodligen ärvt av min far ;-), så tänkte jag att ’det var riktigt tur att jag bodde i Storuman och inte i någon by några mil utanför Storuman’. Optimistiskt tänkt, eller hur?
Eftersom jag var tvungen att köra tillbaka samma väg så körde jag förbi polisen tre gånger och blev stoppad varje gång. På väg hem igen så hann jag bara sakta ner innan de vinkade igenkännande att jag kunde passera dem. Dock kunde jag inte hjälpa att känna hur otroligt pinsamt det kändes att köra förbi dem så många gånger! En av mina arbetskollegor sa att jag får passa mig så jag inte åker dit för raggning! Vad nu det ska betyda. Men varför känner jag, och säkert många fler, att det är pinsamt att köra förbi polisen flera gånger? I morse så kunde jag inte hjälpa att fundera på vad polisen trodde jag gjorde när jag passerade dem så många gånger. Jag menar, att köra förbi dem 3 gånger på femton minuter? Är väl få människor som kör förbi dem flera gånger för nöjes skull. 🙂