En av våra samiska skidåkartalanger som skolades och fostrades vid Nomadskolan i Tärnaby under 1960-70 talet läser min blogg. Hej Eva!
Jag blev lite nostalgiskt glad när jag förstod att du numera boendes i Kirkenes Norge, är en av mina trogna läsare. Och Tack för dina positiva kommentarer!
Din kontakt resulterar nu i denna minnesberättelse från Nomadskoletiden där både du och jag tillbringade våra sex första skolår på heltid, dvs natt som dag.

Vi nomadskolebarn växte upp i Tärna tillsammans i ett samiskt skolkollektiv. Det vill säga vi var tillsammans dygnet runt på skolans domäner. På gott och ont. Men villkoren gav oss inga andra möjligheter. Våra föräldrar var den tidens nomader med ett arbete i ständig förflyttning mellan olika årstider och mellan olika renbetesområden.
Och när vi barn blev så kallat skolmogna, så fanns inget annat alternativ än den då så kallade nomadskolan med skolhem och hemresor till jul, sportlov, påsk och sommarlov.

Dessa hemresor var vår tids stora äventyr i buss, rälsbuss, i Alf Grahns eller Allan Olofssons droska mot olika okända mål. Vi följdes mot Slussfors, sen började förskingringen för var och en av oss mot olika tillfälliga hemmål. En del skulle till Kittelfjäll, Lappudden, Klimpfjäll. Saxnäs, Borga, Ammarnäs, Åmsele, Tallträsk, Trehörningen, Lomsjö Österstrand, Åsele osv.

Jag brukar möta en jämnårig skolkompis, Ellen Ann från Rans Sameby, och vi har som hobby att försöka minnas våra strapatsrika hemreseäventyr och gemensamt försöka erinra oss vart vi egentligen var på väg under sport och påskloven.
Inte alltid lätt för ett dåtida skolbarn att exakt minnas, för våra föräldrar bodde ju bara tillfälligt på olika platser där renarna befann sig just då.

Jag och lillsyrran Karin åkte vilse med en postbuss en gång. Vi hade fått vaga informationer hur och vart vi skulle åka när vi väl klivit av rälsbussen i Lycksele.
Jag som var den större och modigare av oss två hade ansvaret, och löste biljett med en mycket suddig röst till en frågande busschaufför. Jag hade ju just gjort en plötslig tungbandsoperation hos folktandvården, fast meningen hade varit att bara göra en tandkontroll. Och nu hade jag en stor svullen tunga i munhålan och svårt att prata.

Plöstligt, efter bara några mil stannade bussen vid ett ensamt vägskäl uti den ödsligaste glesbygden, det stod Tallträsk på skylten och busschauffören sa att nu är ni framme.

Vi klev ut, men kände instinktivt att vi nog var vilse, ingen vuxen mötte ju oss och inte ett hus i sikte. Vi tog skidor, pick och pack och vandrade iväg i hopp om att hitta hem. Och efter nån kilometer kom vi fram till ett gård, men då brast det liksom i Karin, och hon försökte storgrinande berättade vilka vi var, och att vi skulle till pappa och mamma, troligen i Trehörningen.

De snälla människorna i Tallträsk gav oss mat och hopp att vi skulle komma oss hem och ringde kors och tvärs tills de fick tag i pappa och Alfons som skulle möta oss i Tallåker. Där stod de och väntade, stoppade bussen och frågade busschauffören om inte två småjänten var med?
Nä, inga småjänten men väl två småpojka klev av vid Tallträskvägaskälet, blev svaret!
Och det var ju inte lätt veta vilket genus som gällde för oss just då, för vi hade bägge två varit hos hårherrfrisörskan Hedvig i Tärna.Och hon gjort oss fin och kortsnaggade i håret inför skollovet!
Vi kom fram till slut.