och vad kan man säga? Fredagskvällens två föreställningar gick som på räls. Vi var nöjda och jag tror att jag törs säga att publiken också var det. Har fått många rara telefonsamtal där ensemblen prisats i alla tonarter. Det är väldigt roligt att veta att man fått vara med och glädja så många människor, sånt lever man länge på. Sen måste jag återigen få skryta om dessa härliga pensionärer som jag tycker är så OTROLIGT duktiga så det finns bara inte, många, många kramar går till er;)

Vad har hänt för övrigt denna helg då? Hmm, få se nu…ingenting alls. Jag är så snorig och förkyld så det lilla krut jag hade brände jag på fredag och sen har jag bara hasat runt som ett spöke och av den anledningen ska jag nu försöka hasa mig i säng för imorron då väntar vardagen.

Godnatt!

Jag måste få lätta mitt hjärta eftersom alla apparater i mitt hus är emot mig! Allt började med att jag torkade av köks- och hallgolvet. Inget märkvärdigt med det. Gick ut en stund och när jag kom in möttes jag i hallen av den friska doften av citronsåpa. Gick vidare in i köket och möttes av den mycket äckliga doften av…vad?!?!?! Sniffade runt, kollade soporna, diskmaskinssilen och slutligen kylskåpet. Vad jag kunde se fanns det inget som dött på något av ställena. Märkligt. AHA! tänkte jag. Skurtrasan kanske inte var okej varpå jag skurade om köksgolvet. Icke. En svag doft av något obeskrivbart dröjde sig ännu kvar i mitt kök. Med stövarens hjälp lokaliserades till sist platsen, naturligtvis bakom kylskåpet. För att kunna dra fram vårt kylskåp måste man först ta ner taklisten och sedan plocka ur överskåpet, som innehåller cirka 5000 burkar, och lyfta ner det. Nej, tänkte jag det gör jag icke! Jag kämpade och slet med dammsugare och specialtillverkat skurskaft för att komma åt vad det nu var som avlidit där bak. Jag fick fram en del underliga ting och däribland även ett gäng levergodis som hundarna jagat in under skåpet. Alla som luktat på hundlevergodis vet att dessa luktar apa och därmed trodde jag att problemet var löst.

Naturligtvis var det inte det. På min lediga fredag fick jag istället dra fram hela det förb… skåpet och då fann jag ett kärl. I detta kärl ska vattnet från kylskåpet rinna ner och sedan avdunsta hur enkelt som helst. I detta kärl hade det uppenbarligen runnit ner något annat än vatten och detta något levde och frodades och STANK!!! Nåja, tänkte jag, det är väl bara att lyfta ut kärlet och diska det. Jo säkert. Satt fast som en smäck på kompressorn. Här insåg jag att jag måste försöka klämma ner handen i den j…la burken och gräva ut skiten. Detta hade inte behövt vara så svårt om insidan av burken varit slät. Men här hade tillverkaren och konstruktören fått fnatt och tryckt dit en helv….s massa pinnar med små flärpar på samt en massa veck och skrymslen. Alltsammans utan någon som helst funktion. Jag vet med säkerhet att denne konstruktör är en man. Jag vet också att denne man är samma idiot som konstruerat vår köksfläkt för även där finns mängder av flärpar och skruvskallar vars enda uppgift är att göra det omöjligt för någon att hålla någorlunda rent. Jag kan också lova att hade denna person klivit in i mitt kök, där jag satt och grävde och pillade med en tandborste i burkhelve…t, hade jag hämtat bössan och helt enkelt skjutit honom.

Nå, jag blev klar till sist och då fick jag för mig att skriva ut en del grejer jag hade i datorn. Sagt och ….nä inte gjort. För då upplyste min dator mig om att skrivaren inte fanns! Vadå inte fanns??? Efter en lång tids knappande hit och dit och efter många svavelosande eder så fanns skrivaren, fast bara lite. Suck!! För att sedan toppa allt så dog även modemet så jag tappade internet. Jag har ett ganska lågt blodtryck, har alltid haft, men nu började det stiga och jag själv började anta en ohälsosam färg minst sagt.

Hela veckan har jag fått vara utan internet men nu i helgen har ungarna tagit hit sitt så att mamma åtminstone får blogga lite. Jag är en tålmodig människa men döda ting ska förbanne mig inte jävlas för då…..

Dottern sitter och tittar på en massa gamla kort i en låda. Det är dom där korten som skulle sitta i albumen som jag köpt men det har inte riktigt blivit så. ’Kolla, värsta stekarn’ skriker hon plötsligt förtjust. Det är en gammal bild på en ung man sittande på en militärmotorcykel. Han ser onekligen väldigt tuff ut, sådär som bara en nittonåring kan. Snygg är han också och jag säger till dottern att ’du kan ju förstå att han var oemotståndlig’.

Var och var förresten! Oemotståndlig är han ju fortfarande, efter nästan 30 år, fast just i denna stund så ’steker’ han sovande framför TV:n. Men om jag går nu och kikar lite på honom så ser jag ju att han fortfarande är min vackre, vackre pojke.

God natt…