Allt var inte hemskt alla dagar. Inte ens på Mimer. Men allt kunde bli hemskt alla dagar. Problemet var att du inte visste om det skulle bli en hemsk dag då du cyklade till skolan. Du visste det bara då du cyklade hem från skolan. Eller åkte buss. Dit och hem.

När jag skriver, som nu, försöker jag vara så ärlig som mitt minne är gott och som min personlighet är stark. Men även om mitt minne är sällsynt gott, och jag försöker att vara ärlig, finns det gränser för vad som jag klarar av att berätta. Under tiden som jag har skrivit har gränserna förflyttats. Jag minns mer och mer. Både män och kvinnor, mest män, har skrivit till mig och berättat egna historier. Mina egna berättelser har fått mig att minnas mer. Andras berättelser har gjort mig modigare.

Det finns folk som visat en sorts ömhet. De har sagt att det jag skriver är viktigt men att det är utlämnande och kan skada mig som folkvald. Och det känns bra att det finns människor som tänker så för min skull.

Skälet till att jag tänkte berätta om denna tid, första gången, var att Kim inte kom till vår klassåterförening hösten 2009. För åtta år sedan. Dum som jag var skrev jag till Sveriges Radio och berättade att jag ville göra ett Sommarprogram för att berätta att en vanlig skola i Umeå kommun kunde vara lika hemsk som internatskolan i filmen Ondskan. Allt som krävdes var en Heinz, en kristen lärarkår av ett speciellt slag samt en tidsanda från skolagans, tvångssteriliseringarnas och lobotomins tid.

Jag ville nå Kim med mitt förlåt, som var allas förlåt, för att hon blev utstött av skäl som vi inte längre kunde förstå. Men det avslag jag fick från Sveriges Radio kom i ett nästan roat tonfall. Jag var ju ingen kändis. Därför släppte jag den idén. Men jag glömde aldrig att Kim inte ville komma. Jag insåg vilket djupt sår vi tillfogat henne. Killarna på sitt sätt. Tjejerna på sitt sätt. (Om än inte alla killar och tjejer). Alla andra som vi som organiserade återträffen fick tag på ville verkligen komma. Även de som råkat illa ut. Även killen som åkt till väders i de romerska ringarna. Även tjejer som fått en tiolitershink med kallvatten över sig och sina kläder mitt i vintern efter sista lektionen som var gymnastik. Men alla ville verkligen komma. Och jag tror att det berodde på att ingen hade blivit själsligt ”bruten”. Många blev ursinniga. De försökte slå tillbaka. De ansåg nämligen inte att de förtjänade att någon, eller några, djävlades med dem. Naturligtvis hade de rätt. Och ingen djävlades heller med dem jämt. Det fanns också ett band mellan oss. Det fanns ett ”vi”. Åtminstone i vissa situationer. Inte i andra. Men i vissa.

Det jag tror att vi (de skyldiga) berövade Kim var känslan av att vara en del av ett nyckfullt, men existerande, ”vi”. Jag tror att Kim endast fick uppleva förtrycket, vid fler tillfällen och på värre sätt, utan att samtidigt kunna balansera detta med att få känna att hon tillhörde ett ”vi”. Kim fick ett brutalt underskott i den bokföring av känslor som alla bedriver, vare sig vi vet om det eller inte, av positivt och negativt.

Du klarar av mycket djävelskap från större och starkare killar, som att bli nedbrottad inför publik och få ta emot kroppsslag i omklädningsrummet, om vissa av dina plågoandar samtidigt frågar dig hur de ska klara av mattetalen. Du klarar av att få höra att dina bröst är lika stora som dina finnar om samma plågoandar, regelbundet, skickar dig lappar under uppsatsskrivning på engelska med frågor som vad order ”förvirrad” heter. Och när du blir nedbrottad kan du tänka på att busen som gör det snart kommer att be dig om hjälp med att räkna ut ett tal. Eller att den kille som fäller elaka kommentarer om ditt utseende snart kommer att vädja om hjälp på engelskan lika desperat som om han höll på att drunkna.

Slagen och retad, men du har bevisligen ett värde för plågoandarna, och ibland visar de att du betyder något. Ibland cyklar de till och med tillsammans med dig på vägen hem från skolan. Du känner du att det finns ett ”vi” och att du kan få vara en del av detta ”vi”. Ibland.

Livet blir oändligt mycket lättare att leva om det både finns ett plus och ett minus i bokföringen när det gäller känslor. Även om minussidan just nu är större. Livet kan nästan leka, om det finns tillfällen då även du får vara en del av detta ”vi”. Även om det inte är alltid. Även om andra djävlas med dig.

Det jag tror att vi berövade Kim var känslan att det fanns en plussida. Känslan av att det fanns ett ”vi”. Jag vet det inte. Jag bara tror. Jag tror också att hon, till skillnad från alla som blev arga, ”bröts”. Och att det vi åstadkom var en djup, kanske livslång, sorg.

Sedan i fjol våras har jag sett vad sorg kan göra. Jag har förstått hur olik sorgen kan vara den våldsamma självdestruktivitet som jag levde i när vi höll på som värst med våra dödslekar. Jag har under ett antal år delat livet med någon som haft den för mig så dyrbara gåvan att göra livet varmt. Jag har tvingats se hur sorgen utplånade alla förmågor. Hur sorgen förtärde nästan allt. Jag levde mitt i denna process och jag gjorde allt som jag kunde. Jag använde alla erfarenheter som livet någonsin lärt mig. Men kraften från en djup sorg var den mest destruktiva jag någonsin upplevt. Och mest skrämmande. När vändningen påbörjades, efter över ett år, blev det till ett ”måste” att berätta. Berätta historierna om grundskolan i Umeå och speciellt den om högstadiet på Mimer. Men nu tänkte jag inte försöka med Sveriges Radio. Jag skulle använda den blogg jag hade på Västerbottens-Kuriren.

Jag är inte så dum, naiv, eller fåfäng så jag tror att mina ord kan ge Kim det hon förlorat åter. Hon har rätt att hata mig, och många andra, för att vi tagit så mycket ifrån henne. Jag berättade i mitt blogginlägg förra söndagen om hur jag och Linn i femman bedrev ”beskyddarverksamhet”. Inspirerade av medeltidens ”överenskommelser” mellan adelsmän och bönder. Bönderna skulle betala till adeln för att få beskydd, det hade vi läst om i samhällskunskapen, så Linn och jag beskyddade två svagare killar mot att dessa kallade oss ”baron” och bar bar våra skolväskor (för vilket de dock skulle ha betalt eftersom vi även läst om fackföreningar).

Det Kim hade behövt för att få med sig en annan självkänsla ut i livet var en beskyddare. Och det redan från mellanstadiet och rakt igenom högstadiet. Mina ord idag, på en blogg, räcker inte. Men efter att ha sett sorgens ohyggliga brutalitet, så oändligt mycket kraftfullare än någon annan kraft jag sett, var jag tvungen att göra ett nytt försök att berätta för Kim om den våldspyramid i vilken så många av oss var fångna. Om den pyramid i vilken jag tror hon blev den största förloraren. Inte den enda.Men den som förlorade mest.

Det finns inga förlåt som kan vrida tiden tillbaka.
Jag har sökt människor som jag har velat be om förlåtelse. Människor som jag inte nått och aldrig kommer att nå. De saknar inte ansikten – fast i mina mentala ”filmer” är de femtio år yngre. De saknar namn, yrke och ort. Jag har försökt nå ett par utan att lyckas. En del som jag sökt har hunnit dö.

Men jag lever på hoppet att det jag har att berätta, på något sätt, skulle kunna vara av värde för Kim. Hon är i samma ålder som jag. Många långa årtionden har gått. Och de kan aldrig gottgöras. Men Kim har sannolikt längre tid kvar att leva än vad jag har. Det kanske skulle vara av något sorts värde även för henne att kunna försonas. Kanske.

Det kanske skulle kunna vara av något sorts värde för Kim att få höra att allt hon utsattes för inte har gått förlorat på grund av tiden, på grund av minnets överslätande effekt eller på grund av folks förmåga att förtränga. Kanske kan det ha någon betydelse för Kim att få veta att det finns dom som också har sörjt över det som hände. Även om dom har sörjt på samma sätt som jag tror att hon gjort. Kanske kan det ha något värde för Kim att få veta att hennes lidande förstods, och aldrig glömdes, och att hon inte är ensam med dessa minnen. Det finns fortfarande dom som vill säga förlåt. Även om ingen kan gå bakåt i tiden 54 år och vrida allt rätt. Det som slets sönder då kan aldrig mina ord laga nu.

För vad det än kan vara värt Kim. Förlåt!
Och om du kan förmå dig, ber jag att du kommer på den återförening av klassen som jag tänker försöka få till stånd 2019. Tio år efter den förra.

Din närvaro skulle betyda så mycket. Så väldigt, väldigt mycket.

Klockan är 06:33. Ännu en lördag är slut. Jag inledde med att säga att allt inte var hemskt alla dagar. Problemet var att du endast visste hur dagen blev på hemvägen. För såvitt du visste kunde dagen lika gärna bli fruktansvärd när du var på väg till Mimer. Och detta gjorde att varje dag i alla fall blev hemsk.

När jag vaknar igen ska jag berätta om en händelse som våldet inte slog sönder. Berättelsen kommer att handla om en kille som kom från ett annat högstadium. Och han kom till Mimer för att han blivit mobbad på sin förra skolan. Detta berättade han med klara ögon och troskyldigt tonfall.

Och han berättade för mig. Den stackarn hade kommit till odjurets håla. Ondskans näste. Mimer.

Vi hörs vid 15:00-tiden.

I morgon kan du läsa mer om min tid i högstadiet med betoning på Mimerskolan. Idag skriver jag om Umeå kommuns svindlande affärer.

Det är många som upprörts av utförsäljningen av lägenheter inom AB Bostaden. Det handlade om en tiondel av företagets hyresrätter. Väldigt många har både förvånats och upprörts över Socialdemokraternas snabba 180-graderssväng i denna fråga. Det var inte länge sedan som S, med kraft och övertygelse, gick emot allianspartiernas förslag om just att sälja ut en del av Bostadens lägenheter. I detta blogginlägg, med tabell och graf, kommer jag att presentera en rad förklaringar. Dels till Socialdemokraternas 180-graderssväng vad gäller Bostaden, dels till vad som håller på att skjuta Umeås ekonomi i sank. Det är ingen lätt läsning, men det beror på att verkligheten är komplicerad.

I. Övermodet och dess orsaker

I tabellen intill ser du den nästan unikt långa period av överskott för Umeå som helhet (Umeå kommunkoncern) som varat i 15 år. Till Umeå kommunkoncern hör både den verksamhet som bedrivs under ledning av politiska nämnder som exempelvis äldrenämnd och kulturnämnd samt den verksamhet som bedrivs av kommunen i bolagsform, exempelvis Umeå Energi och AB Bostaden. Det var denna till synes oavbrutna framgångssaga, tillsammans med de historiskt låga räntorna, som skapade det ansvarslösa övermod som bland annat ledde till följande:

1. En flummig ekonomisk teori som byggde på tron om en ”kulturdriven tillväxt” som skulle ersätta varu- och tjänsteproduktion.

2. Denna teoribildning bidrog till att Umeå ansökte om att få bli Europas Kulturhuvudstad. För att bli utsedd till kulturhuvudstad åtog sig kommunen att bland annat göra följande investeringar på, ekonomiskt sett, orimligt kort tid:

• Kulturhuset Väven
• Äventyrsbadet Navet
• Konstnärligt Campus med nytt bildmuseum
• Tre nya resecentra
• Upprustning av Gammliavallen samt bygge av ny inomhushall
• Friidrottscentrum intill IKSU

I kommunens andra ansökan till EU nämns att det ”sammantaget planeras investeringar i infrastruktur av betydelse för det europeiska kulturhuvudstadsåret på mer än sju miljarder kronor fram till 2014” (sid 45).

3. Två av dessa projekt kom att bli särskilt betungande för kommunens ekonomi: skrytprojekten Väven och Navet. Dessa kostar kommunen över 100 miljoner kronor extra varje år, jämfört med det gamla stadsbiblioteket vid Vasaplan och en lägre ambitionsnivå när det gäller ett nytt badhus.

Det vi hittills talat om handlar om det förgångna. Men innan eftertankens kranka blekhet slog till (och vi talar om ett hårt slag) hann kommunens tongivande partier och politiker påbörja ytterligare storslagna skrytprojekt. Det ena var en skid- och turistanläggning vid Vallberget i Tavelsjö. Ett annat, skrämmande dyrt, projekt handlar om en jättedyr färjeförbindelse mellan Umeå och Vasa. Låt oss vara tydliga: vi vill ha en sådan förbindelse – i form av en ny bättre begagnad färja. Men vad Umeå kommun har varit med och planerat är en transportlösning som kommer att kosta uppåt 2 miljarder kronor! Skälet är att färjan planeras bli så exklusiv att hamnarna både i Umeå och Vasa måste byggas om till en i dagsläget beräknad kostnad på 0,8 miljarder. Vi skulle kunna fortsätta och nämna de ansvarslöst dyra ”utgrävningar” som skett på bland annat Rådhustorget. Men vi tror att du som läser förstår andemeningen.

II. Verkligheten hinner ikapp

Sedan brakade detta bekymmerslösa övermod rakt in i verkligheten. Verkligheten beskrevs på följande sätt av kommunens ekonomiavdelning:

a) Fram till 2027, eller kanske ännu längre framåt i tiden, kommer utgifterna att öka snabbare än inkomsterna.

b) Mellan åren 2014-2027 beräknas antalet elever i för-, grund- och gymnasieskola att öka med hela 5 000. Detta motsvarar 34 nya avdelningar inom förskolan och 15 nya grundskolor av Östtegs storlek (ca 200 elever). Samt 1,5 nya gymnasieskolor av Midgårdsskoans storlek (ca 700 elever).

c) Under samma period beräknas antalet umebor som är 80 år och äldre öka med 3 000. Detta beräknas kräva 540 nya boendeplatser eller motsvarande 11,5 nya äldreboenden av normalstorlek.

d) Ser vi till behovet av personal beräknas antalet årsarbetare (en heltidstjänst under ett år) behöva öka med 900 inom för-, grund- och gymnasieskolan samt äldreomsorgen fram till år 2027.

e) Samtidigt beräknas inte inkomsterna från den egna kommunalskatten, statliga bidrag, taxor och avgifter att öka i samma takt som utgifterna. Det hela påminner om ett krokodilgap. Ju närmare 2027 vi kommer desto större kommer skillnaden att bli mellan utgifter och inkomster.

f) Till detta ska läggas väldiga kostnader i samband med exploatering av nya markområden för bostadsbyggande. Tittar vi bakåt låg investeringarna på vatten och avlopp på ca 50 miljoner per år. Tittar vi framåt kommer dessa investeringar ligga på 200 miljoner per år. Men investeringsbehovet kommer också att vara stort hos både AB Bostaden och Umeå Energi.

Räntekostnaderna

Under innevarande år beräknas Umeå kommuns räntekostnader uppgå till 40 miljoner. Kostnaden är baserad på en låneskuld på två miljarder och en ränta på två procent. Men kommunens låneskuld beräknas fördubblas på bara fyra år (se figur ovan). Om räntan ligger kvar på två procent kommer räntekostnaden att hamna på 80 miljoner 2021. Skulle räntan däremot öka till tre procent skulle räntekostnaden hamna på 120 miljoner. En ökning till fyra procent innebär 160 miljoner och fem procent innebär hela 200 miljoner i räntekostnader 2021!

III. Den utdragna kollisionen

Insikten om att det var fullständigt omöjligt att Umeå kommuns ekonomi skulle kunna klara både alla åtaganden som tillkom under övermodets period och den besvärande verkligheten i form av den stora ökningen av barn, skolelever och äldre drabbade olika partier och politiker vid olika tillfällen. En del fattade verkligheten relativt snabbt. Arbetarpartiet tillhör den kategorin. Andra har fortfarande inte insett den fulla vidden. Det finns politiker som fortfarande inte har fattat krisen – för det handlar om en kris – och dess orsaker. Vänsterpartiet, som har röstat för både Väven, Navet och Kulturhuvudstadsåret, verkar helt obekymrat. De är tyvärr inte ensamma. Frågan är hur stor skada de som fattar långsamt ska få hinna göra. Ju större gap på krokodilen desto våldsammare blir kraften då käftarna på odjuret slår igen. Det kommer att bli ett stort köttstycke som plötsligt slits loss från kommunens verksamheter.

IV. Utförsäljningen inom Bostaden

Därmed är vi tillbaka till utgångspunkten. Jag hoppas att du uppskattat resan genom Umeå kommun med dess svindlade affärer. Det du nu har fått är bakgrunden till den 180-graderssväng som Socialdemokraterna har gjort i och med utförsäljningen av en tiondel av AB Bostadens hyresrätter. Men du har förhoppningsvis också fått en rad andra insikter om kollisionen mellan övermod och verklighet.

Trevlig helg!

Den 1 oktober skrev jag en berättelse om Bertilda med anledning av Pride.

Bertilda var Umeå första öppna transperson. Jag skrev en berättelse om vad jag visste om hur fruktansvärt hårt livet ofta hanterade Bertilda. Jag var själv med om en del av detta. Jag skrev också om det ”förtvivlans mod” som Bertilda nästan alltid visade. Han fick troligen aldrig själv ta del av frukterna av sitt nästan otroliga mod. Men hans mod, det är jag övertygad om, kom många, många andra tillgodo.
Vissa av mina blogginlägg, om tiden i grundskolan, har blivit mer lästa. Men inget som jag någonsin skrivit här har lett till så många positiva kommentarer som berättelsen om Bertilda. Detta trots att det var en i många stycken rå berättelse. Men den berättelsen måste vara rå om den skulle vara sanningsenlig. Och den måste vara sanningsenlig om den skulle visa på de krafter som Bertilda vågade trotsa.

Alla dessa positiva kommentarer gjorde att det kändes som om det fanns något av värde i det jag skrev.

Jag bad en av alla de som kontaktade mig, efter min första berättelse om Bertilda, att få publicera innehållet i den personens kommentar. Detta under förutsättning att jag tog bort namnet på den som sände mig detta mail. Till min stora, stora glädje fick jag göra detta. Nedan publicerar jag därför en av de många positiva kommentarer jag fick efter min berättelse om Bertilda.

Men skälet till att jag publicerar detta mail (nedan) handlar främst om att hatet mot avvikande lever vidare. Detta pekar på att det mod som Bertilda visade också måste leva vidare. Jag skrev att Bertilda borde få det erkännande som han förtjänar. En liten del i detta erkännande är att formulera frasen: ”Vi måste vara modiga – modiga som Bertilda”.

Jag tänker på detta då jag läser texten nedan!

”Hej

Jag vill bara tacka för din text om Bertilda. Jag är själv född 1967. Det var inte förrän i början av 80talet som jag själv var en del nere på stan gick på Grubbeskolan. Jag kände inte Bertilda. Vi pratade aldrig . Men hatet och ryktena mot honom fanns där då också . Det finns fortfarande en massa hat mot så många som inte följer det ”normala”. En mamma som inte som har bacill skräck andra föräldrar trakasserar  och låter sina barn hålla på mot mamman och hennes barn. Barn med olika problematik i skolan . Det är frittfram för andra barn att hålla på mot dom här barnen för alla kan ju se att dom inte följer normen och föräldrarna står bakom sina barn! Självklart behöver du inte bjuda in det barnet för jag förstår att du inte vill /orkar vara med den personen. Inte bara barn mot barn även vuxna mot vuxna startar rykten av olika slag som drabbar både grupper och enskilda människor. Många gånger är jag inte förberedd på plötsligt fritt hat mot någon som ingen känner. Människor som finns runt om mig plötsligt så kommer orden om missbrukaren, invandraren ,muslimen, trans ,gay, tiggare, psykisk ohälsa . Utsatta människor och det är fritt fram. Det behöver stoppas. Så än än gång stort tack

X X ”

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8 och 15 oktober..

Med slutna ögon och knutna nävar ser jag samma film om och om igen
Jag har funnit mig själv stående blickstilla, med slutna ögon och händerna knutna. Hårt, hårt. Helt inne i min egen värld av vedervärdiga minnen. Plötsligt har jag insett vad jag gör. Öppnat ögonen och snabbt tittat åt alla håll. Jätterädd att få se folk som hastigt vrider bort huvudet i rädsla. Bort från vad som måste se helt stört ut. En man som står med slutna ögon, spänd i hela kroppen och i ansiktet. Med nävarna hängande men beredda. I sin egen värld. Detta har hänt många, många gånger. På folktomma platser, men också mitt inne i centrum.

Det var först i 50-årsåldern som jag insåg varför det endast var, och fortfarande endast är, på lördagarna efter lunch, som jag kan känna en sorts fridfullhet inombords. Söndagarna har jag alltid hatat. De har alltid utgjort en enda lång färd mot måndagen. Fylld av ångest. Men i 50-årsåldern insåg jag varför just lördag eftermiddag, inte förmiddagen och inte kvällen, utan just eftermiddagen ger mig några timmar av en djupare inre frid.

Det har med grundskolan att göra. Det har framför allt med högstadiet på Mimerskolan att göra. Denna skolan som har präglat mig så hårt.

Jag gick i skolan på lördagarna till och med åttonde klass. Min årskull gick i skolan på lördagar till och med åttonde klass. Det innebar att vi elever ibland satt hemma och pluggade även på fredagskvällar. Jag minns att jag en gång hade provräkning (som i ”prov” i ”räkning”) en lördag i sjuan. På morgonen hade jag strax under 40 graders feber. Men jag hade investerat så mycket pluggande inför provräkningen att jag ville gå.

Medan vi ungar kunde sitta uppe och plugga även på fredagskvällar hade föräldrarna fått lediga lördagar sedan flera år. Deras helg började när de gick hem från jobbet på fredagen. I våra engelska läseböcker hade vi redan på mellanstadiet fått veta att eleverna i England hade lediga lördagar. Det verkade overkligt bra. Mina föräldrar brukade åka ut till stugan redan på fredag kväll och packa mat i frysen, elda stugan varm om det var vår eller höst, klippa gräs, och göra annat nyttigt, för att sedan åka hem och hålla mig sällskap. Själv väntade jag på att skolveckan skulle ta slut, antingen genom att plugga, eller genom att träffade min tjej Linda. På lördagen brukade föräldrarna vänta i bilen utanför Mimer så att vi kunde åka ut till stugan så snabbt som möjligt.

Det som plötsligt slog mig i 50-årsåldern var att skälet till att lördagens eftermiddagar kändes, och fortfarande känns, så fridfulla är att vi slutade skolan vid elva, halv-tolvtiden, på lördagarna. När alla tjutande stormade ut ur skolan kändes måndagen så väldigt långt borta. Nästan hela två dygn bort. Men redan på lördagens kväll – då TV-serier som ”Helgonet” eller ”John Drake” var slut och det började vara läggdags – började söndagen. När jag lade mig för att sova på lördagskvällen visste jag att det enda som väntade då jag skulle vakna var söndagens ångest. Just därför infann sig ångesten redan vid läggdags på lördagen. Och därför gäller det att skjuta upp denna så länge som möjligt. Det var så på mellanstadiet, och på högstadiet och det är så än idag. Just nu är klockan 03:51.

Men den där tiden, efter att ha slutat skolan elva, halv-tolv, på lördag, och under de följande få ljusa timmarna fram till middagen, de var och de är de timmar som gör livet värt att leva. Det var så i skolan. Det är så än i dag. Och söndagarna? Det enda som kan hålla ångesten under kontroll, inte borta, men under kontroll, är att träna. Träna hårt. Helkroppspass. Då kan ångesten hållas under kontroll.

Och orsaken till att jag brukade stå, stel som en pinne, med slutna ögon, och såg filmer spelas upp i mitt inre, hade också med grundskolan att göra. Främst med Mimer. Filmerna inne i mitt huvud handlade om pennalism, sadism, misshandel, utfrysning och om vad som idag skulle kallas för grova sexuella trakasserier. Det var sådant som jag bevittnat utan att ingripa. Vilket representerar feghet och svek. Och ännu värre – saker som jag själv hade gjort. Handlingar som krossade min självbild. För jag hade trott att jag var en juste typ. En pålitlig kompis. Men det visade sig att jag inte kunde leva upp till detta. På Mimer kunde du inte undgå att bli ett offer. Men på Mimer förvandlades jag även till en förövare. Du blev en förövare för att inte bli mer av offer. Men det var just detta som fick min självbild att krackelera. Jag svek mig själv när jag svek andra – andra som hade förväntat sig mer av mig. Den insikten är bland de mest smärtsamma insikter som jag drabbats av. Någonsin.

Min nuvarande sambo ställde, då jag talade mycket om dessa saker, fast fragmentariskt, följande insiktsfulla fråga: ”Arbetar du politiskt för att betala av på en skuld”. Jag har alltid ansett att mina motiv är andra. Men frågan fick mig att sätta mig ned. Och jag var tvungen att erkänna något som jag själv inte förstått. Men det är en del av min drivkraft – att betala av på skulden.

Som två av de starkaste på mellanstadiet på Sofiehemsskolan bedrev Linn och jag ”beskyddarverksamhet” 
Otto och Mården var två killar i vår klass som kunde angripas av tuffingar från parallellklassen. Uppgörelsen var mycket kontraktsmässig. Jag tror det var i femman som den ingicks. I utbyte mot beskydd från Linn och mig om de blev angripna skulle dessa två bära våra skolväskor och kalla oss för ”baron”. Förutom beskydd skulle Otto och Mården även ha betalt. Tio öre i veckan. Efter ett tag blev övriga killar på Sofiehem medvetna om att Otto och Mården endast behövde vråla ”baron” så kom Linn och jag snabbt till undsättning. Det hela fungerade till ömsesidig belåtenhet. Ända till dess att dessa båda banditer, i femman, uppstudsigt förklarade att de hade bildat en fackförening! Och nu krävde de 25 öre i veckan! I detta läge beslöt sig Linn och jag för att visa vad som kunde hända dessa samhällsomstörtare om de inte hade beskydd. För vem skulle beskydda dem mot oss? Detta hade de inte tänkt på! Det är en rätt rolig historia med en rad poänger. Det var en lek. Men en allvarlig lek. Och Linn och jag var, i grund och botten, justa grabbar. Vi räddade Otto och Mården från stryk från fiender flera gånger.

Ett beslut att spöa Någon – för att inte åka nedåt i hackordningen kunde ha spräckt skallen
Jag minns en morgon när jag cyklade till Mimerskolan i åttan. Det var i åttan som Heinz Gunnarssons terrorvälde över skolan, eller över oss andra åttor, hårdnade. Detta var året han tvingade andra killar att stå på knä, inför hela skolan, med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns. Det året hårdnade allt. Den pyramid av hackordning som fanns kändes plötsligt som om den var på liv och död. Innebörden var att du inte bara tvingades oroa dig för Heinz. Du kunde när som helst bli utmanad av andra som försökte imponera på Heinz. Detta gjorde att du ständigt tvingades vara på din vakt. Heinz hade ingen djävulsk plan som gick ut på att få alla killar att slåss med alla andra. Men det var så det blev. Och den evigt förbannade kristna lärarkåren på Mimer var ju, naturligtvis, blind.

Den morgon som jag bestämde mig för att spöa Någon, så att snacket kom igång, tog jag beslutet någonstans i höjd med järnvägsspåren som korsade Kungsgatan och som då ännu ledde ned till hamnen. Idag låter ett sådant beslut makabert. Kanske overkligt. Men jag försäkrar, det var ytterst verkligt, och rationellt. Det fanns ett skikt som du kunde slåss med för att det skulle ge någon status. Plugghästarna gick oftast fria. Inte för djävulskap men för ett riktigt slagsmål. Själv pluggade jag hårt, samtidigt som jag tillhörde de som var bra i gymnastik och som därför alltid måste vara beredd på att bli utmanad. Eller tvingas utmana. Som den där dagen. I verkligheten slogs vi inte så ofta. Men det som gjorde rasterna hårda var den ständigt närvarande möjligheten att du skulle måsta slåss. Eller att delta i något sadistiskt övergrepp. Jag och den ene av mina två bästisar, Linn, hade ingått en pakt om att slåss tillsammans om någonsin en av oss två skulle råka ut för Heinz. Men pakten gällde bara Heinz. Om en som Stor T, en ovän från mellanstadiet på Sofiehemsskolan, gav sig på dig fick du klara dig själv. Beslutet att det var dags för mig att slåss, för att inte åka nedåt i hackordningen och därmed tvingas slåss mer, byggde på lång och beprövad erfarenhet.

Jag hade sprungit upp för de en-två-tre halvtrapporna till det andra våningsplanet på Mimer och svängde vänster mot korridoren som låg kanske fem meter mittemot lärarrummet. Jag såg både Linda och killen som jag omedelbart visste skulle bli mitt offer. Jag tänkte att det var synd att Linda skulle bli vittne till detta. Men det kunde inte hjälpas. Killen, vars bild och namn jag under många år utan framgång har försökt hitta för att be om förlåt, stod framför svängdörrarna till korridoren i till klassrummen, mellan svängdörrarna och Lärarrummet. Däremellan var det kanske fem meter. Så lite betydde lärarna.

Killen var lika lång som jag och vägde ungefär lika mycket. Han gick i åttan och såg snäll ut. Han gick inte i vår, eller i den parallellklass som vi hade gymnastik med. En främmande fågel, alltså. Men jag skulle inte ha några problem med honom, bedömde jag. Och han var stor nog. Så det fick det bli han. Och om en lärare kom ut från Lärarrummet så fick det gå som det gick. Killen stod vid svängdörrarna in till korridoren med elevskåp och klassrum och såg mig inte komma.

Han stod alltså i vägen för mig.

Så här gick det till att starta ett slagsmål.

Jag: – Du står i vägen!

Han: -Nej! (Och flyttade sig snabbt bort från svängdörrarna vilka jag skulle in igenom).

Jag: – Dumdjävel, hörde du inte att jag sa att du stod i vägen?

Han: – I helvete jag gjorde (utan att tänka sig för, tuff inför sina kompisar).

Jag: – Vad sa du? (med lägre och otäckt stillsam röst).

Han: – Jag har flyttat på mig och jag såg dig inte (nu mycket medveten om sitt misstag)

Jag: – Du verkar vilja slåss (nu med hög röst).

Han: – Nej (med en både gäll och samtidigt lågt röst – en rädd röst).

Jag: – Du står i vägen, du svär åt mig och du påstår att jag ljuger (med högre och hårdare röst).

Han: Jag har aldrig sagt att du ljuger (rädslan präglade nu hela hans uppträdande, inte endast rösten)

Jag: – Då jag sa att du stod i vägen sa du nej, och började svära åt mig, så nog fan verkar du vilja slåss (otäck lugnet).

Han: Jag vill inte slåss (nästan bedjande).
Det var, och det är, svårt att slå någon rak i ansiktet. För de allra flesta är det nödvändigt att provocera fram en situation som eskalerar och får adrenalinet att börjar pumpa och folk samlas runt omkring. Jag hade fått den eskalering som jag behövde. Men jag kunde ändå inte förmå mig till att slå honom i ansiktet. Jag svepte därför med mitt högra ben åt vänster samtidigt som jag vred min kropp åt vänster för att få större kraft bakom min manöver och killens ben försvann under honom från det hala marmor- eller stengolvet. Min tanke var att han endast skulle falla på golvet och att alla skulle skratta. No harm done. Det skulle räknas som ett slagsmål för det var inte brottning. Tyvärr gick det illa. Killen föll bakåt mot dörrarna. Och han föll handlöst.Okontrollerat.

Kunde ha spräckt hans skalle
De svängdörrar som gick in till korridorerna (med lektionssalar och elevskåp) hade en sektion av glas som var smalare än själva dörren. Detta skapade en kant på dörren som var på 1½ – 2 cm. Killen föll först bakåt, så att hans huvud träffade glaset på den tunga svängdörren. Men ”utan fötter” kanade hans huvud med stöd från glaset i full fart nedåt ända tills hans bakhuvud träffade den utstående träkanten med en hårt smäll. Hans huvud for framåt och i nästa ögonblick landade hans bak på sten- eller marmorgolvet. Detta gjorde att hans huvud rörde sig bakåt igen och träffade svängdörren för tredje gången. Allt gick blixtsnabbt. Det var träffen mot den utskjutande träkanten som var farlig. Jag tog ett steg åt vänster och tittade rakt in i hans ögon. Han tittade rakt framåt men utan att se. Han såg knappt ut att vara vid medvetande.

Jag kände paniken välla upp inom mig. Jag hade aldrig ens tänkt slå honom. Jag hade bara tänkt svepa undan hans ben och fälla honom. Och nu såg han ut att kunna svimma vilken sekund som helst. Det som for genom mitt huvud var att han kunde ha spräckt skallen mot det stenhårda golvet om huvud hade landat där. Som tur var gick det inte så illa. Men han såg dålig ut i alla fall. Sämre än någon i ett slagsmål jag deltagit i. Dittills. Min omedelbara instinkt var att ropa ”hur gick det”. Och ””det var inte meningen”. För att sedan hjälpa honom upp. Men det var för sent. Jag hörde redan de kommentarer som hade varit själva syftet med ”slagsmålet” runt omkring mig. ”Rätt åt dumdjäveln” och ”bra gjort” samt ”ten and out”. Det var väl tjugo, eller fler, elever som väntade på min reaktion. Minst halva min klass och lika många ”ströelever” som hängde i korridoren.

– Så går det när man spelar stöddig! Sa jag. Det kändes som om jag ville spy och som om jag var illröd i ansiktet. Hjärtat slog hårt och jag hade svårt att få in luft. Kanske hade han blivit skadad på riktigt av det hala hårda sten- eller marmorgolvet. Men jag intog en iskall attityd. Den attityd som många av oss tränat in sedan fjärde klass. Ryktet skulle sprida sig på nolltid. Hägglund hade spöat upp idioten i den eller den klassen. Detta skulle ge mig en hel del tillgodo.

Men sanningen är att det hela hade utvecklats till en mardröm. För både honom och mig. Och felet var mitt. När lärarna kom stormade ut ur Lärarrummet till sina lektioner med väntande elever gick killen, långsamt och osäkert, bort efter korridoren. Han gick bortåt, ut ur mitt liv. Jag hade aldrig talat med honom tidigare. Jag talade aldrig med honom senare. Jag skämdes så fruktansvärt. Men det fick inte ens Linda veta. Han höll sig undan för mig under de 1 ½ år som återstod på Mimer. Det var ett som var säkert, Detsamma gjorde hans två-tre kompisar. De tittade alltid bort när vi möttes i korridorerna. Rädda.

Under lektionen orkade jag inte se på den som var min bänkkamrat. Annars var denna typ av sammanstötningar ett självklart samtalsämne mellan den inblandade, bänkkompisen och de som kunde luta sig fram och ställa frågor. Under lektionen försökte jag lyssna på vad läraren sa. Men jag förstod inget av det som sas. Jag var kvar ute i korridoren. Linda brukade alltid försöka fånga in min blick, eller jag hennes, och jag tyckte så mycket om att se hennes leende. Hennes uppmuntrande leende. Men jag ville inte den gången – förtjänade det inte.

Sadism på gymnastiken
Det är plågsamt att skriva detta. Det var sådant här som jag tänkte på när jag stod, stel som en pinne, med slutna ögon och knutna händer, och uppfylldes av en känsla av förakt för mig själv. Och av overklighet. Har jag gjort detta? Ja. Det har jag. Låt mig berätta mer då jag nu ändå kommit igång

På gymnastiken, jag tror att detta också var i åttan, hissade vi upp en kille som begått misstaget att gripa tag i ett par romerska ringar. Och vi gick i samma klass! Han trodde att vi skojade med honom och det gjorde vi också. Till att börja med. Så han släppte inte taget i ringarna när hans fötter var 1 ½ meter över golvet i gymnastiksalen. Tyvärr. Vi var snabba. Efter några sekunder var hans fötter mellan tre och fyra meter över golvet. ”Släpp ner mig” skrek han. ”Nej”, skrek vi. ”Vi vill se hur stark du är”. Någon fyllde i med ”eller om du kan flyga”. Sedan gick vi och bytte om. (Det gick fort – ingen vågade ju duscha). Och återvände. ”Jag vill komma ned” ropade han med skräck i rösten”, hängandes i fingertopparna.

Det fanns ingen av oss som inte skulle ha firat ned honom omedelbart. Om vi hade varit ensamm med den olycklige. Alla visste att det vi gjorde var så in i helvete fel. Men vi var fången i en pyramid av våld. Den som hade mjuknat och ropat ”fira ned honom” hade riskerat ett kroppsslag. Det som hände var samma mekanism som gjorde att jag höll masken när jag fick killen i korridoren att falla och nästan slå sig medvetslös.

Så vår klasskompis släppte och föll. Vi höll andan. Ingen av oss ville detta. Men det blev så ändå. Som tur var bestod golvet inte av sten. Och killen vi hissat upp var tunn och vägde nästan inget. Han landade på fötterna och sjönk smart ihop vid knä -och höftled. Utan att slå sig. ”Djävla idioter” skrek han. I vanliga fall skulle detta ha lett till ordentliga kroppsslag. Men inte denna gång. Vi skämdes verkligen – en och en. Vi visste att det hela hade urartat. Till ren sadism. Och vi var lättade över att det inte hade gått riktigt illa. ”Håll käften, annars hissar vi upp dig dubbelt så högt nästa gång” sa någon. Det fick tyst på honom. Men han slapp fler fysiska bestraffningar.

Den dagen.

Dödslekarna ovanför Café Mekka
Jag muckade från Mimer i början av juni 1969. Heinz försvann, som jag minns det, under höstterminen i nian. Alltså 1968. Så gjorde även Linda. I alla fall för mig. Vi var ihop länge för att ha träffats i sjuan och gått i samma klass både i 7F och 8F. Hon var inte bara min tjej utan hade även blivit min allra bästa vän. Jag saknade henne oerhört. Den vintern drogs även jag in i mellanölets värld, började hänga på UG, när jag kunde lura mig förbi UG-vakterna (en av dom hette Lennart Holmlund och blev visst politiker). Och jag började träna för att kunna slåss på riktigt. Under ledning av Umeås mest framgångsrike boxare någonsin, Kenneth Israelsson, och en finne som jobbade på fängelset och som hette Lars Dahlkar. På våren 1970, samtidigt som jag hade hoppat av gymnasiet och börjat jobba som springgrabb på VK, hann smärtan över Mimer upp mig. Det var då vi började med dödslekarna. Jag och främst två andra.

Jag ska förklara vad en dödslek är. Det är en variant av rysk roulette. Du spelar med livet som insats. Men istället för att snurra cylindern i en revolver i vilken det endast finns ett av sex skott, och sedan sätta pistolpipens mynning mot tinningen och trycka av, hade vi andra metoder.

Nästa gång du står framför Café Mekka efter Rådhusesplanaden så titta på den dörr som finns närmast ingången till vänster om entrén till fiket. Den som går till bostadslägenheterna. Vandra sedan fyra våningar uppåt med blicken. Du kommer att se att det finns dörrar med franska balkonger. Alltså bara med ett järnräcke cirka 60 cm högt. Vi drack vodka och mellanöl. Sedan vi druckit lagom mycket var det dags. Reglerna gick ut på att vi, en och en, ställde oss på utsidan av järngallret. Kom ihåg: det var på fjärde våningen och bakom oss fanns endast rymd. Nedanför asfalt, cement och bilar. Vi talar om Rådhusesplanaden. Med ansiktet riktat inåt i lägenheten ”föll” vi sedan baklänges så långt vi någonsin kunde. Vi föll mot en säker död. Om vi inte – under den allra sista tiondels sekunden, hade fällt överkroppen framåt och sträckt ut armar och händer mot järngallret och fått grepp på det – hade vi störtat mot en säker död.

Som jag minns det var det jag, en annan kille med samma namn, en Sören och sedan några andra som var med då och då (vars namn och ansikten jag inte kommer ihåg) som sysslade med dessa dödslekar. Efter att ha klarat den första ”leken” brukade festen fortsätta. Mer vodka och mellanöl. Sedan var det dags för järngallret igen. ”Andra varvet” gick ut på att vi åter ställde oss utanför järngallret, fyra våningar upp, tog tag i järngallret och sänkte oss ned på utsidan av husväggen. Tills att vi hängde i raka armar. I den positionen skulle vi sedan släppa först vänster arm och endast hänga i höger, och sedan byta och endast hänga i vänster, till sist måste vi dra oss upp med egen armkraft och häva oss in i lägenheten, Det var inte tillåtet att hjälpa varandra.

Jag frågade aldrig den andre Janne eller Sören varför de gjorde det här. Jag vet att jag deltog i dessa dödslekar för att det lättade på smärtan efter allt jag råkat ut för, och allt jag gjort andra, under min tid i grundskolan. Och främst på Mimer. Kanske främst för att slippa ifrån det självförakt som jag kände inför mig själv på grund av att jag svikit vissa, gjort illa andra och fått min bild av mig själv som en juste typ krossad.

Vi höll på med dessa dödslekar många lördagar med början efter nyår 1970. Ett nytt årtionde, nya lekar. Vi kunde utmana döden helt fritt ända tills det blev ljusare tider. Sörens tjej var alltid med. Hon var urförbannad. Vi tyckte hennes omsorg om oss var rörande. Men hon kunde bara se på i vanmakt. Men på vårkanten 1970, då kvällarna blev ljusare, uppmärksammades vi av en folksamling utanför Blå Aveny, på andra sidan Rådhusgatan, en bit nedåt torget. De stod där, pekade på oss, under våra lekar, och började ropa. Sedan ringdes samtal. Den ene föräldern till en av oss tre i kärngruppen var både polis och vicevärld i huset. Det blev tvärstopp för våra dödslekar. Fast ingen utom vi själva förstod aldrig hur allvarligt det vi höll på med var. De som stoppade oss såg endast det vi gjorde som ”busfasoner” eller ”pojksträck”. Jag skulle säga att vi hade posttraumatiska syndrom efter den offentliga sektorns grundskola, särskilt dess högstadium, i Umeå.

Dödslekar på motorcykel.
Jag fortsatte dödslekarna på egen hand. År 1971 hade jag min första tunga motorcykel. På den tiden var Bussjövägen inte asfalterad. Jag brukade gå in i de snäva böjarna på den grusvägen i 140 km/tim för att se ”hur det skulle gå”. På den tiden hade jag träffat ”Sigge”. När hon åkte gjorde jag aldrig något dumt. Det är en sak när någon lägger sitt liv i ens händer. Men så fort jag var ensam var det fritt fram. På kvällarna, efter vansinneskörningarna, ofta efter ÖK som var en fartsträcka för oss knuttar, brukade jag ligga och tänka på hur jag kunde ha blivit spetsat på grenar i skogen, eller krossats under lastbilshjulen. En favoritgren var att köra upp bakom en långtradare, låta framhjulet ligga mellan 5 och 10 cm bakom lastbilens kofångare, och låta MC:n dras av själva vindsuget. Det var en svindlande känsla. Men hade lastbilen bara bromsat lite, för ett djur, så hade jag (ibland var vi fler) kört rakt in i kofångaren, störtat ned i asfalten i 110 km/tim och krossats av bakomvarande bilar. Jag var alltså rädd på kvällarna när jag tänkte igenom vad som hänt under vansinneskörningarna på dagen. Men jag var aldrig rädd nästa dag då jag satte mig på bågen, igen.Då var jag alldeles lugn. Alltid.

En morgon, då jag sommarjobbade i köket på I20 och var sen, beslöt jag mig för att ta hela Västra Esplanaden i 140 km/tim. Jag kom söderifrån. Från Sörmjöle där vi hade stugan. Den enda svåra korsningen var den som ligger vid nuvarande Maxgrillen. Där såg du inte bilarna som kom från höger. Jag löste det på bästa sätt. Växlade ned en växel och fick upp bågen i nästan maxfart. Det var en logisk sak att göra. Jag hade ändå varken kunnat bromsa om det kommit någon bil. Eller överlevt. Så varför inte öka farten. Klockan var 06.00 på morgonen. Allt gick bra. Detta år, 1971, var jag som tokig. Jag bodde i stugan i Sörmjöle och arbetade i köket på I20 den sommaren. De kvällar som jag inte var hos Sigge försökte jag se hur nära jag kunde komma en olycka. Utan att det hände en olycka. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Till sist insåg jag att det inte skulle gå bra varje gång. Farterna var för höga. På andra sidan berget fanns en tjej som varit min kompis sedan vi lärde känna varandra genom att hon kastade en stor sten i mitt huvud – då jag var cirka tio och hon sju. Stenen var ett misstag. Sa hon. För mig var hon en som förde tur med sig.

Katrin B hette hon. Jag minns att jag började skjutsa vart jag än skulle köra. Och var jag i stugan gick jag alltid över berget och frågade om Katrin ville följa med. Det ville hon nästan jämt. Hon visste det inte. Men hon blev en av mina livförsäkringar. När jag skjutsade hade jag ansvar för någon annans liv. Då kunde jag aldrig ta risker. Men hela poängen var att riskera mitt eget. Så jag klarade mig igenom denna sommar. Den värsta. Men jag slutade inte med dödslekarna. En av de riktigt vansinniga lekarna genomförde jag 30 år fyllda. Året var 1983. Jag var på besök hos den tjej som senare skulle bli mor till mitt barn. Hon bodde på åttonde våningen i det nedersta punkthusen på Gluntens väg. Eller det punkthus som hade adressen Sofiehemsvägen 2. När hon gick in i badrummet hoppade jag upp på balkongräcket. Jag satt med vänster ben utanför balkongräcket åtta våningar upp, medan det högra benet nuddade i balkonggolvet.

Det var en fantastisk utsikt över älven.

Sedan svingade jag även det högra benet över balkongräcket. Som vi gjort ovanför Café Mekka. Sänkte mig snabbt ned så att jag hängde i raka armar utanför balkongen. Åtta våningar upp. Sedan drog jag mig upp. Blixtsnabbt. (Jag var lika stark då som idag men hälften så tung). Det hela tog inte mer än 30 sekunder. Max. Jag kunde helt inte låta bli.

Detta är mitt arv från grundskolan
Vad gjorde mina olycksbröder- och systrar från Mimer. Tjejerna klarade sig bättre i gemen. Tror jag. Men jag vet i ärlighetens namn inte. Jag har inte haft koll på så många. Men en del av killarna gick, som jag, igenom någon sorts fas av våldsamhet efter att de lämnat Mimer. Med viss fördröjning. Vissa blev slagskämpar ungefär under samma år som jag hängde från franska balkonger och gjorde mitt bästa för att köra ihjäl mig. Andra började sniffa tinner och bensin (med fyra procents bly i, varje dag, under ett år). En del dog tidigt. Redan på 80-talet Om de hade samma motiv som jag för sina våldsbeteenden vet jag inte. Man snackar inte om sånt. Men det är troligt. Det är också troligt att många inte har tänkt på det lika mycket som jag. För jag saknar tyvärr förmågan att förtränga saker.

Det glädjande är dock att då vi hade vår återföreningsträff hösten 2009, 40 år efter att vi lämnat Mimer, ville verkligen de från vår klass vara med. Med ett undantag som jag sörjer djupt. Och detta gjorde mig jätteglad. Men när jag tänker på hur det gick sedan så inkluderar jag alla som jag kände till på Mimer. Och då blir bilden mörkare.

Detta är mitt arv från grundskoan. Framförallt från Mimer. Jag hatar denna skola. Jag hatar dess kristna lärarkår. Jag hatar rektorn.

Men det fanns det som var fint. En och annan sak. Som jag vill berätta om. Men nu är klockan 09:38 på söndag morgon och jag ska lägga mig. Lördagen är slut för denna vecka.

San Quentin, I hate every inch of you
Jo, en sista sak.
I februari 1969 spelade Johnny Cash in låten ”San Quentin” live på fängelset med samma namn. Jag och mina kompisar hörde låten. Vi började genast sjunga den fast vi bytte ut två ord. San Quentin bliv Mimer och Mister Congressman blev Mister Headmaster (rektor). Vi dömdes till tre år på Mimer som började avtjänas hösten 1966, medan Cash´s tänkte fånge i sången började avtjäna sitt straff 1963 – men det tyckte vi kunde passera). Men i övrigt passade låten perfekt sedan vi bytt namnen på fängelst till Mimer och politikern till rektorn.

På kvällen i början av juni 1969, efter att vi lämnat Mimer för sista gången, med avgångsbetyget i handen, hade vi en fest. Med öl. Vi kunde inte stå emot. Vi var en 4-5 stycken som var tvungna att säga adjö till skolan en andra gång, fast på våra egna villkor. Vi cyklade ned till Mimerskolan och ”lättade på trycket” på skolans ytterdörr. Och samtidigt sjöng vi, med våra två förändringar, nedanstående text.Högt och fult, men med en djup, djup känsla. Av hat.
Spela låten.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.
You’ve guarded me since nineteen sixty three
I’ve seen ’em come and go and I’ve seen ’em die
And long ago I stopped askin’ why

San Quentin, I hate every inch of you.
You’ve cut me and you’ve scarred me through and thru.
And I’ll walk out a wiser weaker man;
Mister Congressman why can’t you understand.

San Quentin, what good do you think you do?
Do you think I’ll be different when you’re through?
You bend my heart and mind and you warp my soul;
Your stone walls turn my blood a little cold

San Quentin, may you rot and burn in hell.
May your walls fall down and may I live to tell.
May all the world forget you ever stood.
And the world regret you did no good.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 och 8 oktober..

Jag har aldrig fått lika många uppskattande kommentarer som när jag skrev om Bertilda för en vecka sedan.
Jag tackar för all uppskattning jag fått för det jag berättat om min tid i grundskolan – och främst om åren i högstadiet på Mimerskolan. Läsare har ringt, skickat sms och mail samt brev med frimärken på. En kommentar kom från USA, med anledningen av våldet på Mimers skolgård, och löd: ”jag minns det som igår”. Andra har hört av sig från Norge. Vi har träffats och knutit vänskapsband som inte har funnits på 40 år.

Berättelsen om Bertilda var bitvis mycket rå. Mitt ordval framkallade smärtsamma bilder. Men jag ville berätta sanningen. Det som berört mig så mycket är att alla som hört av sig, och de har alltså varit fler än någonsin, förstått att detta smärtsamma språkbruk varit nödvändigt för att beskriva – lukta, höra, se och känna – den tiden. Och varför Bertilda blev fredlös. Sanningen bestod både av handlingar (som att systematiskt misshandla folk som inte ville ställa sig på knä med knäppta händer och be om ursäkt för att de var så djävla fula) och av en brutal atmosfär som skapats av tidigare våld. Jag anser att det var kombinationen av detta tidigare (gamla) våld och det nya våldet som tillsammans byggde upp en stämning som kom att legitimera skottet mot Bertilda. Skottet kom sannolikt inte från f.d. elever på Mimerskolan. Den brutala atmosfären fanns nämligen i hela Umeå.

Apropå rubriken: Jag anser inte att det Bertilda blev utsatt för var nazism.
Ett sådant påstående vore att reducera nazismen till att endast vara grym och fördomsfull. Men nazismen var och är oändligt mycket mer komplicerad än så. Och den riktar sig mot så oändligt många andra grupper i samhället än transpersoner. Nazister, exempelvis medlemmarna i, eller medlöpare till, NMR (den nazistgrupp som försökte marschera i Göteborg den 30 september) utgör trots allt en mycket, mycket liten minoritet av samhället. Och under andra halvan av 60-talet fanns det inte skuggan av en chans att några nazister skulle ha kunnat samla ihop 700 uniformerade slagskämpar med hjälmar och sköldar, och organiserat en demonstration. Men ändå råkade Bertilda mycket illa ut.

Å andra sidan vore också ett påstående om att det Bertilda utsattes för var nazism detsamma som att frita exempelvis Mimerskolans fördomsfulla kristna lärarkår med rektorn i spetsen, andra vuxna samt oss elever från ett större eller mindre ansvar för vad Bertilda utsattes för. Hade Bertildas enda fiender varit dåtidens nazister – symboliserade av Assar och Vera Oredsson från Nordiska Rikspartiet, som var allmänt hatade och extremt isolerade under andra halvan på 60-talet och lång tid därefter – skulle hans liv ha varit så mycket bättre. Bertildas liv skulle rent av ha präglats av solidaritet och omsorg, både från myndigheterna och från en helt överväldigande majoritet av befolkningen. Men så var det inte. Även ärliga anti-nazister bidrog till att förmörka Bertildas liv. Så att stämpla alla som gjorde Bertilda illa som nazister är inte endast totalt fel. Det är att göra frågorna om fördomar mot transpersoner, och orsakerna till nazismens framväxt (och konsekvenserna av denna framväxt), oändligt mycket enklare än vad de är. Men sådana förenklingar skulle passa många svenskar som utvecklat en djup motvilja mot att problematisera frågor som dessa.

Skälet till att jag ändå skrev att Bertilda kan användas som symbol i kampen mot nazismen är att nazisterna inom NMR än idag skulle bli upprörda över Bertilda. Detta trots att det gått över 50 år sedan mycket av det som jag berättade om ägde rum. Det som står fast över tiden är emellertid att Bertildas mod är en förebild för all kamp. Skulle vi vilja hedra honom, och det vill jag verkligen att vi ska, så skulle en av vägarna kunna vara att göra honom till en, av flera, symboler i kampen mot nazismen.

Bertilda avhumaniserades och utsattes för mänskligt ”renhållningsarbete”
De som sköt med luftgevär på Bertilda var inte så ”svagbegåvade” (ett av den tidens begrepp) att de inte förstod att skottet, om det träffat på halsen, kunde ha fått honom att vingla ut på E4:an och krossas under en lastbil. De som sköt förstod detta mycket väl. Liksom att Bertilda kunde ha blivit blind om skottet, trots att det ”bara” kom från ett luftgevär, hade träffat ett öga. Men dessa obeskrivligt fega, halvberusade, parodier till människor hade hört så många historier om Bertilda att han hade avhumaniserats i deras ögon.

Jag och många som jag kände (och känner) ”föddes” in i skolgårdens brutalitet. Och vi brutaliserades själva av de handlingar vi utförde. Vissa måste få hjälp med att förstå att de skulle hålla käften. Eller med att förstå att de inte var en del av gemenskapen. Det vi gjorde, och det som många av oss själva utsattes för, var fruktansvärt. För att klara av att spöa oskyldiga (i värsta fall retsamma) killar var vi tvungna att antingen degradera värdet hos dessa. Och ibland, någon enstaka gång, kanske vi försökte intala oss själva att vårt våld var, om inte hjältemodigt, så i alla fall nödvändigt. För en viss typ av mänskligt renhållningsarbete behövdes. Ansåg många av oss.

Men samtidigt förstod vi nästan alla att det vi gjorde, och det vi själva utsattes för, var djupt fel. Det var därför som så många av oss hanns upp av den förnedring vi utsatts för, eller av den smärta vi tillfogat andra, och efter att vi släppts ut från Mimerfängelset. Själv började jag och den krets som jag tillhörde att spela våra egna varianter av ”rysk roulette”. Rysk roulette innebär att du riskerar livet på riktigt i någon form av ”lekliknande” verksamhet. Jag ska berätta om dessa dödslekar i framtida berättelser om Mimers långa skugga. Men i inget av det vi gjorde, eller i det som vi blev utsatta för, fanns det någon vilja att åstadkomma permanent skada och än mindre att döda. Därför var det Bertilda utsattes för extremt.

Processen fram till skottet på E4:an var alltså lång
Jag skriver detta för att understryka att det finns, och fanns, även på 60-talet en ribba för vad som ansågs vara acceptabla och inte acceptabla handlingar hos alla (utom hos några verkligt få). För att sänka denna ribba, och få några att skuta på en annan människa som kör moped efter den tungt trafikerade E4:an, krävs det något alldeles särskilt.

Det avgörande, enligt min mening, var avhumaniseringen. Alla osanna påståenden om vad Bertilda själv ville bli utsatt för (sexuellt) fyllde denna funktion. För tänk igen på vad historierna berättade om Bertilda? Historierna handlade alltså ofta om att han själv ville bli utsatt för en kombination av våld och sexuella handlingar. Lägg ovanpå detta påståendet om att Bertilda var pervers och gillade småpojkar. Dessa båda påståenden tillsammans innebar en uppmaning till någon, eller till några, att ta på sig rollen att utföra det mänskliga renhållningsarbetet.

Bakhållet och skottet mot Bertilda krävde dels en allmänt brutal miljö, dels oändligt många osanna historier som tillsammans stegvis formade en legitimitet för beskjutningen. De som bidrog till att denna legitimitet skapades var ”vuxna och aktade” samhällsmedborgare i vilkas krets Mimerskolans kristna lärarkår ingick. Det var först med alla dessa kriterier uppfyllda som situationen kunde mogna  fram så till den grad att några ”lowlifes” uppfattade sig ha rätten att genomföra en handling som kunde ha lett till Bertildas död.

Det jag ville med min berättelse om Bertilda i samband med årets Pride
var att berätta om den smärtsamma råhet som omgav, och som drabbade, Bertilda. Jag vet inte vilka som sköt. Men jag har berättat om de övergrepp – enligt dagens syn och språkbruk – som vi småglin blev utsatta för. Detta både direkt och indirekt, av lärare och andra vuxna som badmästare, samt av varandra.

Det jag också ville berätta om var det förtvivlans mod som Bertilda visade då han, i nästan alla situationer, försökte upprätthålla sin värdighet. Detta både som människa och som transperson. Hans främsta metod, som jag tror stärkte honom själv och som definitivt förvirrade och avväpnade oss högstadieelever, var hans ord: ”Tänk vilka fina kavaljerer jag har”!

Vi måste erkänna betydelsen av Bertildas kamp för människovärde och för rätten att vara transperson. Det var pionjärens ensamma kamp. Den kamp han förde kom troligen aldrig honom själv tillgodo. Men hans kamp uppmärksammades av alla, även om vi inte förstod – eller inte ville förstå – att det faktiskt var en verklig kamp för något viktigt som Bertilda bedrev. Men Bertildas livslånga kamp kom däremot andra tillgodo.

Under de sista månaderna innan jag lämnade Mimer för alltid anade jag storheten i det jag såg. Men jag var för svag, i alla avseenden, för att som 16-åring ta Bertildas parti – mot mina egna. Det hade betytt slagsmål och vad långt värre var: ett socialt självmord. Ingen annan kunde ställa detta krav på mig. Jag själv kunde inte ställa detta krav på mig. Men i de känslor som jag alltid kommer att bära med mig, som ett arv  från tiden på Mimer, finns den väldig känslan av svek. Jag svek en bästis i verklig nöd, jag svek oskyldiga som jag spöade för att försvara min plats i hackordningen, jag svek genom att delta i utfrysning av hon som inte ville komma på klassens återförening efter 40 år. I denna känsla av svek innefattas även Bertilda. Jag hade aldrig tidigare förstått att man, genom vissa handlingar – men också genom bristen på handlingar – mot andra även sviker sig själv.

Men min tid på Mimerskolan lärde mig det. Så grundligt att ett av resultaten blev de dödslekar, för att lätta på smärtan av att leva, som vi började utmana oss själva med. Andra elever blev slagskämpar under några år. Ytterligare andra började missbruka. Många dog. Berättelserna om detta kommer tids nog. Men just denna berättelse, som du läser just nu, är ett försök att komplettera historien om Bertilda. En berättelse vars första del jag publicerade förra söndagen (1 oktober).

Bertilda förtjänar en plats i Umeås och i Nordmalings historia
Jag är mycket rörd, och berörd, av att fler människor än vid något annat tillfälle då jag skrivit har hört av sig med uppskattande ord. För återigen: jag vet ju hur rå och brutal berättelsen var och vilka smärtsamma bilder som jag medvetet försökte framkalla genom mitt ordval.

Men mitt syfte med dessa berättelser är, och kommer att fortsätta att vara, att föra vidare sanningen om hur smärtsamt det kunde vara att genomlida grundskolan – och främst högstadiet på Mimerskolan – under uppväxten i Umeå på 60- och första halvan av 70-talen. Det är från denna tidsperiod som jag kan ge förstahandsinformation om.

Till er som kanske tyckt att jag använt för hemska ord, och framkallat för hemska bilder, kan jag endast säga detta: Bertildas storhet ökar om alla vet vilka våldsamma krafter och brutala stämningar han valde att trotsa.

Den sanningen vill jag inte undanhålla er som läser det jag skriver. Skulle jag försköna språkbruket – och anpassa mig till dagens sätt att uttrycka sig – vore jag en simpel förfalskare. Jag skulle dessutom svika Bertilda en andra gång. Och till skillnad från situationen som den var för 50 år sedan, kan kravet ställas på mig idag, att inte svika Bertilda. Och därmed inte heller mig själv.

Än en gång: Tack alla ni som uttryckt er uppskattning över min första berättelse om Bertilda. Och tack även ni som är några år äldre än jag, och som hört av er för att fylla igen några av mina kunskapsluckor när det gäller Bertilda. Jag ska försöka omvandla den uppskattning som visats mig så att Bertilda, efter alla dessa år, till slut erkänns som den positiva kraft han var. Både för transpersoner och för alla som strävar efter att få sin mänskliga värdighet erkänd.

För egen del och för andras.

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 oktober.
Jag kommer att fortsätta att blogga om den här tiden. Jag har nämligen mycket kvar att skriva om: Exempelvis

– dödslekarna för att bestraffa sig själv för sina svek,

– de sexuella trakasserierna av tjejerna,

– försöken att krossa varje lärare som uppvisade tecken på svaghet

– hur vi skyddade tjejerna i klassen mot en lärares sexuella trakasserier,

– hur det går till att starta ett slagsmål med någon oskyldig för att försvara sin position

Jag tänker på Bertilda varje gång det hålls en prideparad.
Som igår i Umeå. För 48 år sedan hölls inga prideparder i Sverige. Den första ”Frigörelsedagen” hölls 1977 och det var i Stockholm. Jag tror att den första prideparaden i Umeå hölls 2006. Men Bertilda hade inge prideparad att delta i. Inget RFSL att finna stöd hos. Inga myndigheter att söka skydd hos. Ingen allmänhet som kände tolerans. För Bertilda erbjöd livet endast ensamhet och våld.

Idag skiljer vi på identiteten hos olika transpersoner. Men jag kände inte Bertilda. Jag vet ingen som kände Bertilda, även om några måste ha gjort det. Jag tänker heller inte göra något försök att i efterhand förändra det språkbruk som användes då jag gick i grundskolan. Hela idén med att berätta om vad jag var med om under låg-, mellan- och främst högstadiet på Mimerskolan handlar om att jag vill bekräfta hur illa vi barn blev behandlade, och hur illa vi behandlade varandra, under 1960-talet.

Kanske kan detta i någon liten mån lätta på den börda som de barn, som for allra mest illa under denna tid, burit med sig under hela livet. Gud så äckligt pretentiöst detta låter. Men efter att ha gått igenom en allt annat förtärande sorg, tillsammans med den som drabbades av det ofattbara, bryr jag mig inte längre. Kan jag bara göra det allra minsta är det min plikt att försöka. Jag kommer därför inte att förändra språket och därmed avstå från möjligheten att beskriva den förnedring, rädsla, sadism, falskhet och hat som präglade denna tid. Jag kommer inte att ansluta mig till de ”PK-iter” som förfalskat språkbruket under 1940-talets första hälft då Astrid Lindgren skapade Pippi Långstrump.

Bertilda var en man som ville klä sig i kvinnokläder.
Och sminka sig. Samhället var inte redo för Bertilda. Jag och mina samtida var inte redo för Bertilda. Detta kom att prägla Bertildas liv. På ett brutalt sätt.

Jag lade märke till Bertilda första gången inne på det stora Domus med rulltrappan (idag Victoriagallerian). Hans stod på klädavdelningen och såg konstig ut. Jag tittade på en man med en väldigt ”långhårig” smutsgrå jacka, kraftig skäggstubb och som log åt mig då han såg att jag tittade åt hans håll. Jag gick i andra tankar, så att det var för först då han log åt mig som jag verkligen såg honom. Och då kunde jag inte annat än att le tillbaka. Då sprack hela hans ansikte upp i ett sorts lyckligt leende. Det fanns något konstigt över situationen. Vuxna log inte så där åt okända barn i sjunde klass, utan de såg sura ut. Och jag droppade av.

Nästa gång jag såg Bertilda var jag en del av en grupp elever från Mimer. Han höll på med sin moped. Någon berättade: ”det där är den djäveln Bertilda som vill knulla med småpojkar”. Vadå” sade någon? ”Jo, så är det, vi kollar om vi kan ordna till en punka på det asets moppe”?

På alla fester som jag började vara med på under nian, eller under alla fester i motorcykelkretsar som jag senare deltog i, hörde jag oändligt många historier om Bertilda. De gick alla ut på samma sak. Bertilda ville bli ”påsatt” bakifrån, och någon hade lovat honom att göra detta. Och när Bertilda villigt placerat sig på alla fyra sparkade denne någon Bertilda i analöppningen. Alla vrålade av skratt. ”Man borde döda det äcklet” var de flesta överens om. Bland de som yttrade sig. Alla yttrade sig inte. Men även hos de som yttrade sig var detta endast skitsnack. Det var en sorts Bellmanhistorier. Men de fick tragiska konsekvenser för Bertilda.

Bertilda kunde ha dödats av misstag.
Han må ha varit Umeås första transperson men han bodde i Levar strax hitanför Nordmaling. Och hade moped. Under min tid på Mimer verkade Bertilda åka in till Umeå och sedan hem, varje dag, på sin moped. Det blev cirka tio mil per dag i 30-40 kilometer i timmen. Men något drog honom in till Umeå. Eftersom han troget körde sin gamla Velociped (jag tror det var en sådan som han hade, en blå, som det både gick att trampa och köra med) var det inte svårt att räkna ut vilken väg han skulle komma körandes på. Oskyddad på E4:an med sin redan då tunga trafik. Några hade lagt sig i bakhåll. De sköt på Bertilda med vad jag tror var ett luftgevär. Och träffade. Bertilda som efter vad jag kunde förstå, körde rakt mot skottet, fick en kraftig smäll. Du är alltid utsatt på en tvåhjuling på en större väg. Och om du störtade omkull på E4:an, eller endast vinglade till, kunde en bil bakifrån mycket väl ha dödat dig. Skottet hade och kunnat göra honom blind.

Förr i tiden kunde folk bli förklarade för fredlösa. Bertilda var fredlös. Det var till och med Ok att skjuta på honom efter E4:an. Det var inte lagligt men legitimt i vissa kretsar. Detta hände, det är jag nästan säker på, efter att jag hade lämnat Mimerskolan. Det stod om det i lokaltidningarna. Och det var för mycket.

Med tiden hade du hört variationer på samma historier, gång på gång på gång, om att en kompis till en kompis, som var raggare, hade lurat Bertilda tatt klä av sig och … Till slut var det inte möjligt att tro på historierna längre. De blev som Bellman-historier. Åtminstone för mig och de flesta som jag kände. Och beskjutningen gjorde att gränsen var nådd. Så fick inte ens Bertilda behandlas. Han var en människa.

”Vilka fina kavaljerer jag har”
Men tillbaka till Mimertiden. Gick du högstadiet där, så hade du tillgång till centrala Umeå. Speciellt när det var lunchrast kombinerad med en håltimme. Och då vi drog runt i mitt i Umeå. Vi träffade ofta på Bertilda då han varit och handlat. I grunden var det en hemsk upplevelse. Först var han en vuxen människa. Då jag växte upp var vuxna något som du skulle respektera. Även om tiden på Mimerskolan, och det framväxande föraktet mot, speciellt vissa lärare, som Galna Astrid, fick denna respekt att börja rämna. Men det var alltid med olust som jag gav mig på en vuxen. Även om det bara var verbalt. Och i sjuan var vi små och lite rädd när han låtsades börja jaga oss. Han var mycket större. Han var ju vuxen. Men å andra sidan var han något ofattbart, som liksom inte var naturligt, och som därför inte borde finnas. Vi testade ständigt olika gränser. Och att djävlas med Bertilda var en, av många, gränser. Hur långt sträckte sig vår makt?

Det var i slutet av sjuan och glassväder. Bertilda satt och åt glass. Han gjorde ingen förnär. Plötsligt hade vi omringat honom. Bertilda blev varse detta. Det var då jag för första gången fick höra de ord som jag alltid minns honom för. De tillhör den del av våldets och övergreppens tid på Mimer som jag aldrig kan glömma. Bertilda sa: ”vilka fina kavaljerer jag har”! Och log sitt lyckliga leende. Vi kom helt av oss.

Vi är inte dina kavaljerer ditt djävla äckel”. Sa någon. ”Ni är mina fina kavaljerer, allihopa”, upprepade Bertilda. Han fortsatte att le sitt lyckliga leende mot oss. Vad skulle man göra. Han var vuxen. Sådana fick inte behandla hur som helst. Och vi blev avväpnade av hans upprepande av att vi var hans ”fina kavaljerer”.Och av hans leende.

Inte som Christer Lindarw
När det gäller de motstridiga känslor som Bertilda väckte kan jag inte tala för hur andra reagerade än mig själv. Det var ju 50 år sedan. Å ena sidan sades det allmänt att han var ute efter småpojkar. Och vi tyckte att han såg ut som som ett djävla missfoster. Han var motsatsen till Christer Lindarw. Glamour var det sista Bertilda kunde förknippas med i sin långhåriga, smutsiga gråtoviga jacka och grova skäggstubb. Hur kom det sig att han fick gå lös? Många tyckte att han borde sitta inlåst på Umedalens sinnessjukhus. Men å andra sidan var han vuxen. Och det var svårt att hitta någon ondska eller farligt hos honom. När jag frågade var det svårt att hitta någon som egentligen hade talat med Bertilda. Och det var absolut ingen som hade hälsat på hemma hos honom av alla de som spred rykten. Det blev allt svårare att hantera den situation som han försatte oss i med sin ständiga fras om att vi var hans ”fina kavaljerer”! Alla hade hört denna kommentar. Både de som var 5 år äldre än en själv, de som var jämnåriga fast gick på andra högstadier i Umeå och i stort sett alla andra umebor. Skulle du skämta med en kompis som stod och försökte snacka in sig hos en tjej, som du visste att han gillade, kunde du alltid vitsa till det genom att säga till henne: ”vilken fin kavaljer du har”. Och då skrattade de båda, förläget, men ofta nöjt. Alla förstod skämtet. Så på något sätt förde han något gott med sig, Bertilda, redan då. För 50 år sedan.

Med ett förtvivlans mod
Bertilda var svår att hantera. En gång följde vi efter honom. Och skrek hemska saker. Han stannade, vände sig om, gång på gång, och varje gång sade han: ”vilka fina kavaljerer jag har”. Det fanns ett förtvivlans mod i det han gjorde. Han försökte förvandla den pöbel av plågoandar, som vi var en, av många, av, till något positivt. Och han försökte få oss att spela med i hans spel. Och så här efteråt inser jag att han gjorde så rätt. Utifrån att vara Umeås mest ensamma och utsatta människa (som bodde i Levar). Spelet gick ut på att han var en vacker människa som självklart hade beundrare.

Men det skydd som hans, omedvetet eller medvetet, uppträdande gav honom gjorde oss förbannade. Därför var det ibland någon som improviserade och slet till sig en av de plastpåsar som Bertilda ofta gick omkring med, på stan, som en signal att han köpt smink och ville klä sig till kvinna.

Bertilda ropade först med samma tonfall, att hans ”fina kavaljerer” skulle återlämna hans påse. Och vi kunde ju inte stjäla från en vuxen. Lösningen blev att hälla ut innehållet i blötsnön. Och innehållet gick förlorat för Bertilda. Men inför denna ”påsryckning”, där innehållet förstördes, blev Bertilda både ledsen och arg. Och började gå mot oss. Vi flydde. Jag hade blandade känslor. Det var en blandning av att vi klarade, en viss rädsla för att han skulle få tag i en. Men också en dovare känsla av insikt – av att det vi gjorde var fel. Men vem kunde stå emot trycket som krävde att du samlade meritpoäng för att få det skyddande ryktet av att vara en ”som inte backar”.

Vi var endast en bunt småglin. Bertilda hade äldre och farligare personer. Jag tänker på sådana som sköt på honom längst E4:an! Men tyvärr – vi deltog också i hetsen.

Då vuxenvärlden sanktionerade angreppen på Bertilda blev han fredlös
Jag minns att efter ett av våra verbala angrepp på Bertilda, som varit särskilt högljutt, kom en ”normal” vuxen man fram till oss. ”Nu djävlar kommer vi att få skäll” tänkte vi. Men till vår förvåning fick vi beröm av den normale vuxne mannen. Han berömde oss för att vi höll denna ”sjuka djävel” på plats. Detta var en chock. Vi hade trott att vuxenvärlden skulle hålla ihop. Men istället fick vi beröm. Detta skapade en olustig känsla. Då vi fick beröm av vuxenvärlden innebar det att Bertilda blev fredlös. Men samtidigt var det vi gjorde fel. (Som så mycket annat vi gjorde). Men då fick vi en massa skäll. Men inte denna gång då vi djävlades med en vuxen människa. Det var konstigt. Oroande. Men det bidrog till att göra Bertilda fredlös. Det hade vi (i alla fall delar av) vuxenvärldens ord på.

Detta hände före kulmen på denna berättelse. På vårterminen var vi befriade från Heinz Rogerssons terror. Han hade försvunnit under höstterminen. Det var vi som gick i nian och av dessa var det en viss grupp som bestämde. Om det blev hårda tag. Precis som Heinz var vi inte intresserade av att spöa små sjuor eller åttor. Den enda åtta jag var intresserad var en tjej på tegs Central, som via en kompis vidarebefordrade att hon var intresserad av mig, och som också hette Linda!

Jag hade ett ben i vardera lägret. En bland hårdingarnas. Detta rykte hade förbättrats på flera sätt. Jag hade tränat boxning (visserligen bara ett kort tag eftersom Linda II sagt att hon skulle göra slut om jag kom med fläskläpp eller blåöga). Jag höll även på att ta körkortet för lätt MC. Och jag slogs då och då. Allt var bra för mitt rykte som hårding. Å andra sidan gick jag i en av 9 G-klasserna och skulle därför in på gymnasiet. Detta var lite märkvärdigt på den tiden. Alla skulle nämligen inte dit. Det fanns de som gick i 9 H, tror jag det hette, och som snarast ville ut i arbetslivet plus de i 9 TP:arna (som inte skulle någonstans, i alla fall inte inom utbildningsväsendet). Så att gå 9 G var inte så tufft. Därför hade jag ett ben i vardera lägren. Detta har betydelse för historien.

Vänortsparken var stängd för Bertilda 
Bertilda hade köpt en lunchbricka (en strimlad parisare plus mos). Till saken hörde att han hade tagit extra mycket senap och ketchup. Och Bertilda skulle äta i parken mellan stadskyrkan och Mimer. Detta blev bara för mycket! Ett djävla missfoster satt och åt på vårt område. Han syntes på långt håll. Med sin allt fulare jacka och sina många påsar.

Vid denna tidpunkt var jag helt säker på att Bertilda var oskyldig till alla anklagelser. Och att alla historier som gick kring om honom var påhittade. Samtidigt hade tonfallet i hans ”mina fina kavaljerer”, även om han uttalade dem lika ofta, börjat få en anstrykning av desperation över sig. Jag tyckte att det nästan lät som om han uttalde en sorts besvärjelse mot ondskan.

Vi omringade Bertilda där han satt och åt sin lunchbricka. Vår ton var dovare denna gång. Vi ropade inte lika mycket. Våra trakasserier var aldrig resultatet av någon plan. De gånger vi djävlades med Bertilda var de gånger som vi såg honom, och inte hade något viktigare för oss. Men nu var han alltså i ”vår” park. Detta gjorde situationen annorlunda.

Vissa gick dit för att de verkligen villa driva bort honom från vårt territorum. Andra för att de var nyfikna. Själv gick jag dit för att bevara min plats i hackordningen. Det gällde att synas i samband med händelser som kunde utmynna i våld. Ingen hade glömt Heinz herravälde och ingen ville hamna under någon annans tumme. Eller några andras tummar.

Bertilda kände på sig att stämningen var annorlunda. Vi var nior och mycket större nu. Den krets som gick till parken var de som bestämde på skolan. Om det krädes hårda tag. Även om olika initiativ till djävulskap togs av mycket mindre grupper, exempelvis av två eller tre grabbar, drog ett sådan här tillfälle till sig en större krets. Jag tror att det var många som jag gjorde. Vi var minst 20 stycken och Bertilda, som provocerade oss med sin närvaro, skulle få någon form av straff.Det visste vi alla. Utan ord.

Bertilda led nämligen av en stor missuppfattning. Han trodde att han satt på en kommunal bänk på en allmän plats. Och att han rätt till detta. Men han hade han väldigt fel!

En kille, som jag tror kom från en av de tuffa ”brödrafamiljerna” på Sofiehem,gav bryskt Bertilda order att han skulle sticka därifrån. Och detta fort utav bara fan. Och ta sin äckliga mat och djävla påsar med sig. Men det var varmt och soligt. Och Bertilda ville äta klart. Detta innebar att en fysisk konfrontation var oundviklig. Och denna dag var vi alltså inte sjuor som han kunde jaga iväg. Stämningen var hotfull. Den som för tillfället förde ordet, för Mimerskolans hårdingar, sopade blixtsnabbt till lunchbrickan med mos och strimlad korv med för mycket av senap och ketchup på. I nästa sekund återfanns nästa hela lunchen på Bertildas ansikte, händer och kläder.

I detta läge fanns det några av oss som ansåg att det som hände var fel. Fruktansvärt fel. Vi trodde inte längre på att Bertilda någonsin hade gjort något ont, utan att han bara var en kuf som ville gå i kvinnokläder. Vi kunde ha försökt rädda honom från förnedringen på Mimer. Men det hade kostat för mycket. Det skulle ha kunnat sluta med ett våldsamt slagsmål – vars utgång hade varit oviss (vilka skulle ta vilkas parti), tappad respekt och nedflyttning i hackordningen. Ingen ville ta den risken och offra sig för Bertilda. Hela ditt skyddande rykte som hårding kunde ryka. Det var något som du byggt upp under alla dina tre år på Mimer. Få som läser detta förstår vad detta betydde. Att detta kom att bli ett av mina stora svek, mot en annan människa och mot mig själv, insåg jag inte då. Men insikten kom bara 20 sekunder senare.

I detta läge hade Bertilda fått nog. Inga vänliga ord om ”fina kavaljerer” längre. Han stegade fruktansvärt arg och förnedrad – det var som om av alla år av sabotage av mopeddäck och andra elakheter plötsligt bröt fram och överväldigade honom – ut från parken, över Kungsgatan, över skolgården, in genom de tunga dubbeldörrarna till Mimerskolan och fram till första trappsteget på den första trappen. På vägen halvskrek han att han skulle tala med rektorn.

Med korv, mos, ketchep och senap rinnande från händer, kläder och ansikte.
Rektorn, som måste ha suttit i lärarrummet och följt händelseutvecklingen, stod redan längst upp på samma trapp och väntade. Han högst upp på trappan. Bertilda längst ned, tillsammans med sina plågoandar, just den dagen. Symboliken var övertydlig flög det genom min skalle. Rektorn, Stygge Stig himself, mot Bertilda. Inte med Bertilda – som det kom att visa sig.

Men först: Vad representerade rektorn? För mig. Han representerade hela denna djävla skola. Alla dessa stölder av vår fritid. De 315 ”kvartar” som vi tvingats att närvara på i aulan, just under vår fritid, varje stressig morgon. Han representerade att alla dessa ”kvartar” som alltid innehöll dessa försök att hjärntvätta oss i det kristna budskapet (som inte var något kärleksbudskap, utan, som jag skrev i min förra blogg, innebar att vi bland annat blev hotade med kärnvapenkrig och jordens undergång i samband med 6-dagarskriget 1967 och som chockade alla). Under dessa tre år minns jag endast två av dessa ofrivilliga 15-minutersperioder som inte innehöll kristen hjärntvätt. (Moderata Muf fick hålla i en av de 315 ”kvartarna”, och, genom vad som måste ha varit något sorts misstag, fick FNL-grupperna hålla i en annan av de 315 ”kvartarna”). Men för de andra 313 kvartarna var det kristen hjärntvätt som gällde. Och rektorn var personligt ansvarig. I mina ögon.

När Heinz pennalism gav vissa killar mentala men, kanske för livet, genom att ställa dem inför valet att stå på knä med knäppta händer och tvingas be om ursäkt för att de fanns till, eller att bli slagna blodiga, var rektorn personligen ansvarig för att ingen lärare såg att detta utspelade sig under rasterna. När tjejerna fick en hand mellan benen, och sedan en på vardera bröstet, av Heinz, var rektorn personligen ansvarig för att inga rastvakter såg detta. När slöjdläraren, i trä- och metall, tafsade på tjejerna i klassen så att de inte vågade gå in i materialrummet utan beskydd från oss killar i klassen, var rektorn personligt ansvarig för att detta as till slöjdlärare fick vara kvar.

Så hur skulle rektorn reagera på att Bertilda blivit förödmjukad. Bertilda stod nämligen nedanför Stygge Stig, men korvstrimlor, mos, ketchep och senap rinnande från händer, kläder och ansikte. Och berättade vad han utsatts för.

Mimerskolans kristne rektor ställde sig på vår sida
Vanligen var dessa killar ett rött skynke för rektorn. Det var en stort antal elever från 9 TP vilka var rektorns verkliga huvudvärk. Och vi hade uppenbarligen skymfat en oskyldig vuxen brutalt. Så rektorn skulle naturligtvis ha ställts sig på den utsattes sida. Enligt all logik skulle rektorn ha fått ett utbrott över oss för vårt tilltag. Men nu handlade övergreppet mot Bertilda. Ju mer Bertilda talade desto tydligare spred sig det hånfulla uttrycket i rektorns ansikte. Jag kommer aldrig att glömma detta. Det var naket förakt. Rektorn agerade med samma likgiltighet, kombinerat med förakt, mot Bertilda som han alltid gjort mot oss. Rektorn egentligen vårt parti. Det var snarare så att Bertilda stod ännu lägre ned i hans rangordning än vad vi gjorde.

Slutligen ansåg rektorn att han hört nog. Han gav Bertilda rådet att han skulle hålla sig borta från parken. Precis vi sagt till Bertilda. Rektorn hade heller inte ett enda förmaningens ord till oss elever. Inte ens till bråkstakar i 9TP. Rektorns signal till oss elever var detsamma som det budskap vi fått av mannen på stan då vi gick i sjuan: bra gjort! Rektorns signal underströk  Bertildas ställning fredlös.

Det var då jag insåg den fulla vidden i mitt svek. För sveket mot Bertilda var ett svek mot oss. Rektorn hade lyckats utnyttjat oss som ett instrument för sitt förakt mot missfostret Bertilda. Det gjorde mig ursinnig att jag låtit mig utnyttjas av den rektor som svikit oss i allt. Hade jag skrikit ”nu tar vi det lugnat”, då vi gick över Kungsgatan till parken där Bertlda satt, är det mycket möjligt att jag hade kunnat påverka stämningen påtagligt. Men det hade jag alltså inte gjort.

Det fanns ingen nåd på Mimer.
Det fanns ingen nåd på Mimerskolan. Varken för elever som råkade ut för Heinz. Eller för en transperson som råkade ut för Mimers elever, och försökte få upprättelse hos skolans rektor. På Mimerskolan fanns ingen nåd. Den kristna lärarkåren var den minst empatiska samling människor jag någonsin träffat. 

Ett minnesmärke över Bertilda
Det var Pride i går. Jag som minns Umeås första transperson – även om han bodde i Nordmalings kommun – vill bidra till ett minnesmärke över Bertilda. Han måste ha varit fruktansvärt olycklig i sin ensamhet och utsatthet. Men Bertilda var också fruktansvärt stark. Och modig. Idag beundrar jag honom. Vi som bryr oss borde hitta en plats och hedra honom med ett minnesmärke. Det är det allra minsta som vi, hans ”fina kavaljerer”, skulle kunna göra för att denne sorgsne men modige föregångare ska bli ihågkommen.Det är Bertilda värd. Tio gånger om.

* * * * * * * * *

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10, 15, 24 och 25 september.

Polisen stoppade nazisternas demonstration i Göteborg efter cirka 15 meters marsch. Det var ett uppenbart mycket väl förberett ingripande. De som tror att detta var något som polisen improviserade fram på plats tror fel. Förberedelser måste ha skett på det rättsliga området, när det gäller mobiliseringen av antalet poliser samt vad gäller taktiken på platsen. Detta var naturligt med tanke på Göteborgskravallerna 2001.

I skrivande stund uppger Sveriges Radio P1 att antalet gripna nazister just nu uppgår till 29. Det uppges även att nazisternas medlöpare, i besvikelse över den uteblivna marschen, har gett sig på bland annat fotografer och journalister. Men vad nazisterna, och deras medlöpare, nu än gör kan inget dölja att deras nederlag i Göteborg var totalt.

Myndigheterna lurade helt enkelt nazisterna.

Bra.

Mindre bra var att tillresta motdemonstranter (från ”vänster”), i besvikelsen över uteblivna slagsmål, började kasta sten på polisen.

*                              *                              *                                  *                                 *

I morgon publicerar jag en ny berättelse från högstadiet på Mimerskolan. Den kommer att handla om hur den första (öppna) transpersonen ”Bertilda” blev behandlad av den kristne rektorn på Mimer (Stygge Stig). Detta sedan Bertilda först fått veta hur vi såg på sådana konstiga individer som honom på våren 1969.

Jag kommer inte att använda dagens uttryck eller värderingar. Min berättelse om Mimer handlar om hur det verkligen var. Detta är inte en berättelse av Astrid Lindgren som slipas till i efterhand.

Då gör den ingen nytta.

Vi hörs i morgon.

Tidsoptimisten slog till igen.  Ser att många väntade. Jag ber om ursäkt.

*                             *                         *                *                *                   *                    *

Detta är del två om förtrycket från de kristna lärarna på Mimer – del ett igår

Mimerskolan tvingade dit oss på fritiden för att utsätta oss för en systematisk kristen hjärntvätt Jag undrar än idag på vilket lagrum som rektorn och den övriga lärarkåren stödde sig på då de utsatte oss för detta systematiska övergrepp.

Våra lektioner började 08.20. Men såvida vi inte hade sovmorgon skulle vi vara innanför dörrarna senast 08.05. Då stängdes alla portar. Varje måndag, onsdag och fredag hade vi nämligen lektioner utanför skoltid. ”Lektionerna” innebar att alla elever, jag har tidigare räknat ut att det potentiella antalet på skolan borde ha uppgått till 500, skulle samlas i aulan för att lyssna på predikningar! Dit kom svenska statskyrkan och statskyrkans undergrupper. Dit kom olika missionärer från en rad frikyrkor. Dit kom representanter från frikyrkor som inte hade missionärer. Dit kom Frälsningsarmén samt skolans egna förmågor. Till dessa hörde Galna Astrid.

De brutala fysiska och systematiserade mentala övergreppen
Det unika med mina erfarenheter, från låg- mellan- och högstadiet, är inte endast det naket brutala fysiska våldet. Det är också systematiken i de mentala övergreppen mot oss elever. I lågstadiet drillades vi som små tennsoldater när det gällde att stå upp bredvid vår modul och bli luggade och slagna på fingrarna med linjal. I mellanstadiet förnedrades vi genom att tvingas bada nakna. Killar med killar, tjejer med tjejer. Och i den begynnande och så känsliga puberteten var detta ett ohyggligt övergrepp. Sedan tvingades vi ut i den djupa delen i bassängen, där elever i dödsångest (på grund av rädslan för att drunkna) blev slagna i huvudet av badmästaren med hans metallstång – eftersom nakna och förnedrade 10-åringar i dödsångest inte klarade av att ”ta in” instruktionerna från den djävla sadisten till badmästare. Och lärarna accepterade misshandeln med metallstången och deltog själva i förnedringen av oss. Detta genom att beordra av oss kläderna och inte stoppa badmästaren då han slog oss i huvudet med metallstången. Det fanns systematik i detta.

Och på Mimer var det den kristna lärarkårens, troligtvis egenhändigt påhittade lagrum, som sa att vi skulle ha systematisk kristen indoktrinering i aulan tre gånger i veckan – varje vecka – under tre års tid. Utanför skoltid! Är det någon som förstår hur mycket indoktrinering detta innebär. Låt oss säga att vi skulle komma till Mimer 37 veckor om året. Låt oss sedan vara generösa mot dessa religiösa kristna fundamentalister och säga att vi missade ett antal indoktrineringar på grund av sovmorgnar eller gymnastiklektioner (första timmen) så att vi får 35 fulla veckor kvar. Per år. Det blir tre år, gånger tre dagar i veckan (mån, ons, fre) gånger 35 veckor. Summan av antalet ofrivilliga indoktrinerande predikningar i den kristna tron – utanför skoltid – blir alltså 315 gånger. Detta under min tid på Mimer.

Inget annat högstadium i centrala Umeå (Tegs Central, Haga eller Grubbe) hade indoktrinering i kristendom.
Men en sorts skolstadga måste den fundamentalistiska lärarkåren på Mimer ha stött sig på. För att, om jag nu minns rätt, så krävdes det tre anmärkningar för att få en hemanmärkning – som föräldrarna skulle skriva på. Och tre hemanmärkningar gav sänkt betyg i ordning (eller var det i uppförande). Detta ansågs inte vara bra om du skulle ut och jobba efter nian. Som jag gjorde under nästan ett år efter att jag muckat från Mimerfängelset. Så lärarkåren hade skaffat sig 315 ytterligare tillfällen att sätta anmärkningar på oss. Så förutom de vanliga tillfällena som skolgången innebar i form av sena ankomster och slagsmål, viskningar på lektioner eller allmänt oregerligt uppförande (som att slänga kritor i svarta tavlan då läraren vände ryggen till och bli sedd) hade de skaffat sig 315 extra tillfällen att ”sätta dit” dig!

Tvånget att lyssna på prästerna innebär ett systematisk försök till hjärntvätt.
Detta ständiga tvång att komma 15 minuter tidigare, tre gånger i veckan, med en tydlig straffsats för att ”motivera” oss, innebar naturligtvis att högstadiet kändes ännu mer som ett fängelse. Rastvakterna såg till att låsa alla dörrar till skolan för de som kom för sent till predikan (dagens ord). Efter predikan öppnades dörrarna och där stod sedan rastvakterna och räknade syndarna som en annan Sankte Per. Och satte anmärkningar. Det måste ha varit så nära bondesamhällets husförhör som du kunde komma på ett högstadium under åren 1966 till 1969. För mig innebar det att jag inte kunde missa en buss, och sedan springa till lasarettet för att ta en som gick några minuter senare de gånger som min hund tog lite längre tid på sig när det gällde att utföra sin behov. Utan den av lärarkåren självsvåldigt införda morgonpredikan hade jag hunnit i tid till den ordinarie lektionen. Och sluppit anmärkning. Men på grund av lärarkårens stöld av dessa 315 extra kvartar innebar en missad buss, på grund av hund, automatiskt en anmärkning. Det vore, fortfarande idag, intressant att få reda på hur lärarkåren på just Mimers högstadium skaffade sig tillgång till dessa morgonsamlingar och därmed även till rätten att både försöka hjärntvätta och bestraffa oss.

Vi hämnades på det mest oförargliga samfundet av alla: ”Frälsis” (Frälsningsarmén). Skälet var att vi kunde. Någon berättade, säkert någon riktigt idiot till lärare som var helt blind för de våldsamma spänningar som byggdes upp i fängelset Mimer, och som vi tog ut på varandra och på lärare som visade svaghet, att vi inte fick applådera efter att frälsis spelat och sjungit. Det ”brukliga var”, hade idioten sagt, ”att du under tystnad viftar med ett sånghäfte till bifall”.

Detta ”missuppfattades” av oss elever. Grovt. Eller uppfattades inte. Grovt. Så alla elever, i aulan, från sjuor till niornas tp-klasser och eventuella ”obsare”, applåderade hysteriskt efter varje sång frälsis framförde. Dessa kristna soldater i uniform misstänkte nog att vi, kanske, överdrev bifallet, åtminstone en liten aning. För de söta unga tjejerna rodnade lite under de våldsamma bifallen under sina uniformshattar. Detsamma gällde också för de mesiga unga killarna i frälsis. De lite äldre från frälsis höll dock masken. Våra lärare insåg mycket väl vad som skedde. Men de lät det passera. Det var ju inte alltid frälsis som var på besök.

Vi hade en missionär som, enligt hans egna berättelser, hade varit ute på farliga äventyr. Bland kannibaler och lejon. Nästan. Han var en lysande berättare. Hade du tur fick du honom. Men 315 predikningar. Herregud och utan halleluja. De malde ned oss.

Strax före avslutningen av sjuan, våren 1967, gjorde sig den kristna lärarkåren skyldig till ett allvarligt övergrepp
Det som vi blev utsatta för var så allvarligt att jag hatar lärarkåren på Mimer än idag. De såg aldrig de fysiska övergreppen på rasterna. Men här var de medansvariga för ett mentalt övergrepp. I mina ögon ingen finns ingen preskriptionstid för deras brott. Långt senare, kanske våren 1970, tog jag upp detta med just ”missionären” – som hälsat på hos kannibaler och lejon – då han besökte Centralgården. Den ungdomsgård där Umeås flesta ungdomar med åldern inne fylkades. Vi återkommer senare till det samtal som då utspann sig

Övergreppet låg i luften. Med 315 tvångsföreläsningar måste det hända någon gång. Och nu hade ”sexdagarskriget” mellan Israel och arabstaterna brutit ut. Detta utlöste övergreppet. Kriget bröt ut den 5 juni. Spekulationerna gick höga om detta åter skulle kunna ställa USA och Sovjetunionen ansikte mot ansikte i ett kärnvapenkrig. Ett sådant hade ju nästan brutit ut fem år tidigare i samband med ”Kubakrisen”. En av de värsta prästerna (med frikyrklig bakgrund) var, vad som brukar kalls för en ”helvetespredikant”, från Finland. Han kunde vräka ur sig vad som helst. Och med sin tordönstämma kunde han fylla varje vrå av aulan med en röstvolym som, även utan högtalare, måste ha närmat sig smärtgränsen på 125 decibell.

Det var vår. Det doftade sommar. Vi hade börjat lugna ned oss. Pressen från skolan, provräkningar och sadismen, avtog. Många av lektionerna blev inställda, eller hölls ute i det fria, i takt med att solen lyste allt starkare. Sommarlovet hägrade. Vi sänkte garden. Det var då som helvetespredikanten slog till. Hårt.

Kombinationen av sexdagarskriget och helvetespredikantens längtan efter att själv få uppleva den yttersta dagen, fick alla hans spärrar att släppa. Detta var troligen den enda gång som jag – på grund av den ”normaliseringsprocess” jag själv genomgått i skolan (vad gäller fysiskt och mentalt våld) – förstod att vi elever aktivt utsattes för ett verkligt övergrepp av lärarna (Galna Astrids angrepp på Gunhild undantaget). Helvetespredikantens tal var alltid hotfulla, och högljudda, och den dagen steg hans röst till ännu högre och hotfullare nivåer. Allt till de ”toner” av krig som skreks ut på alla tidningarnas löpsidor från alla kiosker vi cyklade förbi på väg till och ifrån skolan.

Jag minns inte exakt vad helvetespredikanten sa. Men dels tolkade han uppenbarelseboken och blandade sedan samman denna med världsnyheterna i form av sexdagarskriget samt de allmänna spekulationerna om ett kärnvapenkrig. Jag ryser än idag då jag, i mitt inre, återupplever hans röst och den stämning av undergång som han skapade. Undergång och ångest bland eleverna.

Uppenbarelsebokens text lyder ungefär så här: I den yttersta av tider ska Jesus komma tillbaka till jorden. Med sin härlighet. Denna yttersta dag kan inträffa när som helst eftersom tecken antyder detta. Även antikrist har framträtt. Här riktade han vår uppmärksamhet på arabstaterna…  På den yttersta dagen skall Herren Jesus döma alla människor efter deras gärningar. På den yttersta dagen skall världen gå under i eld och ersättas av nya himlar och en ny jord där rättfärdighet råder. Världen ska gå under i eld. Tanken var att rikta vår uppmärksamhet på ett möjligt kärnvapenkrig. Predikanten blev fruktansvärt skrämmande. Hans stämma påminde om metallstaven som vissa fick i huvudet då vi hade simlektioner. Och sedan sade denne predikant från helvetet något som jag kan ta rakt ur minnet trots att det har gått hela 50 år i år:  ”Och titta nu noggrant på det lilla landet Israel för det är därifrån som Jesus ska återkomma”.

Då trillade poletten ned för mig. ”Herregud”, minns jag att jag tänkte, ”det är Armageddon, jordens undergång, och domedagen han vrålar om”. Jag kunde min bibel efter all denna indoktrinering. Innan Jesus återkommer ska ju världen gå under med eld. Och det är ju om denna möjlighet det står om, i varje tidning, om USA och Sovjetunionen drabbar samman med kärnvapen. Jag blev mycket medveten om att det predikanten försökte var att, på ett fruktansvärt grovt sätt, använda hotetom ett kärnvapenkrig och en förestående domedag till att skrämma, utpressa, oss att bli lika toktroende som han. Det är i detta övergreppet består. Och det är för detta övergrepp som Mimerskolans kristna lärarkår är ansvariga. De lät två galningar härja fritt. Dels galna Astrid. Dels denne predikant från helvetet.

Jag hade politiskt aktiva föräldrar som en motvikt.
De var socialdemokrater som med stolthet kallade sig för demokratiska socialister, och som alltid diskuterade politik på varje ledig stund med min morfar som var (o-organiserad) kommunist. Och eftersom vi byggt en stuga med honom i Sörmjöle, och både vi och han och mormor bodde där, så hade det alltid först intensiva debatter så länge jag kan minnas. Så även om konflikten i Mellanöstern. Mina föräldrar, jag, alla klasskompisar och 99 procent av den svenska befolkningen stod på Israels sida. Det var enbart de mest troende kommunisterna som stod på arabländernas (jag skriver ”mest troende”, eftersom stämningen var sådan att även de flesta kommunister höll käften). Men morfar höll palestiniernas flagga högt (i diskussionerna inom familjen). Detsamma gjorde vår släkting på längre håll, en jättelik, också o-organiserad, kommunist och hamnarbetare, från Holmsund.

Tack vare att jag lyssnat till de allt mer intensiva diskussionerna, om Vietnam och Mellanöstern, hemma hade jag definitivt lärt mig att det var president Lyndon B. Johnson (som blivit president efter John F. Kennedy) och Sovjets Nikita ”Krusse” Chrusjtjov som hade liv och död i sin hand. Inte Jesus. Sittandes där i aulan insåg jag att det var något som höll på att gå över styr. Ordentligt. Predikanten hade arbetat upp sig till något som liknade extas. Han vräkte ur sig allt mer osammanhängande, flämtande och högljudda utsagor. ”Detta är inte rätt”. Jag tänkte det, om och om, igen och igen.

Vår klass 7F satt längst fram i aulan, på första bänk, och jag hade placerat mig allra längst ut mot fönstret som vette mot fotbollsplanen. Även om jag var skakad, jag med, hade alla diskussioner gett mig en grund att stå på som nästan ingen, möjligen med undantag för Sam, av mina klasskompisar hade i detta läge. Jag minns än idag att jag tänkte att ”så här får ingen säga, prästen hör inte till skolan, dom tvingar oss att höra på en galning, ingen lärare på samhällskunskapen har sagt något sånt här”. Jag visste att vi blev utsatt för en orätt. Jag visste också att många inte skulle kunna sova. Många var inte så tuffa. Jag var inte heller så tuff som jag gjorde allt för att framstå.

Jag slogs plötsligt av en tanke. Hur mår min tjej Linda? Och Sam, Linn och alla andra. I detta ögonblick kände jag en värme för dem allihop. Det var inte alltid så. Men jag insåg att de alla var utsatta för något hemskt. Och jag med. Jag hade sinnesnärvaro nog att böja mig framåt så långt jag kunde, trots en påtaglig närvaro av lärare som skulle se till att vi satt stilla under dessa ”extralektioner”, och vred huvudet åt höger för att se hur mina klasskompisar hade reagerat. Jag kommer aldrig att glömma vad jag såg.

Allihopa i 7F satt med öppna, eller halvöppna, munnar. De var vita i ansiktet. Anletsdragen var som fastfrusna. Jag såg att Linda (som inte trodde på gud, till skillnad mot mig, som utsatts för indoktrinering med början av farmor från det jag var fyra) såg ut som om hon skulle börja gråta. Det var det flera som gjorde. När jag nu skriver detta, inser jag att det var just i detta ögonblick, när jag såg hur chockade mina klasskompisar var, som jag insåg att vi just då utsattes för var ett övergrepp. Jag var också pressad. Helvetespredikanten hade utnyttjat den oro som även fanns hos mina (och alla andra) föräldrar och som vi ungar kände, och  slagit ihop denna oro med den skrämmande Uppenbarelseboken för att sedan utnyttjat detta för att framfört sitt budskap om jordens förestående undergång. Detta med en frenesi som bara en sjuk djävel som verkligen ville att jorden skulle gå under, fanatiskt övertygad om sin egen ”rättfärdighet”.

Tack vare mina föräldrars ständiga diskussioner med främst morfar om USA kontra Sovjet, om att Röda armén besegrat Hitlers Wehrmacht i Stalingrad, med mera, återvann jag min sinnesnärvaro. Om farsan och morfar var överens om något var det att Röda armén hade räddat oss från Hitler och att ”Krusse” (som ju till och med fanns på våra enkronor om man vred och placerade tummen på rätt ställe), och som hade erkänt Stalins brott (farsans paradargument mot morfar), inte var så dum att han skulle starta ett kärnvapenkrig. Allt detta flög igenom mitt huvud på någon bråkdel av en sekund.

Jag tänkte på farsan som alltid, till min stora förtjusning, väste ”rör på benen djävla svartrock” då vi skulle in på pastorsexpeditionen för att hämta något personbevis. Han och morsan hade med glädje befriat mig från pressen att konfirmeras. Farsan skulle ha slagit ned prästen, tänkte jag, mig tillfredställelse, för att svartrocken utövade en ny typ av sadism mot oss ungar, slog det mig plötsligt. Och troligen skulle farsan även ha skrämt skiten ur ”räkan” eftersom det var hans fel som släppt in svartrocken i skolan. Jag minns hur chocken gav plats för en värme och tacksamhet över mina föräldrar, och morfar, för jag kände mig inte ensam längre. Genom alla deras bråk och olika ståndpunkter gick ändå en råd tråd av att detta var en fråga som avgjordes av människor och inte av helvetespredikantens gud. Jag repade mod.

Vad skulle farsan ha gjort – efter att ha sopat till svartrocken – tänkte jag?
Jag visste plötsligt. Direkt efter att denna domedagspredikan var slut nästan sprang jag fram till Linda, la armen omkring henne, samtidigt som jag ropade lågt men hörbart åt alla i klassen som var på väg till samma klassrum: ”svartrocken har fel, lille Jesus kommer inte, och det blir inget kärnvapenkrig, för ”Kusse” är inte så dum”. Under alla de hemska åren på Mimer var detta en av de saker som jag faktiskt gjorde bra. Jag visste helt plötsligt att jag kunde få chocken att släppa hos mina klasskompisar, i alla  fall hos de flesta, och jag gjorde mitt bästa. Det var inte det att mina föräldrar tillhörde ett visst parti som gav mig denna styrka. Det var att de tillhörde något parti och ständigt talade och debatterade om världshändelserna i min närvaro som gav mig möjligheten att göra något. Fast min pappas motvilja mot svartrockar spelade definitivt in. Också.

Långt senare, år 2007, i samband med farsans begravning, berättade min kusin saker om pappa som jag inte hade vetat. Jag visste att min farfar inte var pappas biologiska far. Min jag visste inte att pappa var resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse mellan farmor och en gift man, med barn, i den lilla byn Håknäs söder om Umeå. Jag visste inte att farmor tog mannen till tinget men att han svor sig fri. Detta under en tid då få hade råd med en dagstidning och nästan ingen med radio. Denna rättegång var något byn kunde tala om i tio år. Och inte blev det mindre att tala om då farmor nu var mor till två oäktingar. Pappa och hans äldre bror Nisse. Och de båda bröderna fick försvara sin mors heder på skolgården i Håknäs. Med nävarna. Farmor själv fick slåss mot präster som trakasserade henne, samt mot fattigdomen, som innebar att hon periodvis tvingades låta sina båda pojkar bo hos de bättre bemedlade, och snälla bönderna Käck. Det fanns fyra av dem i Håknäs. Det var dessa erfarenheter av livet – plus att han hade varit inkallad båda omgångarna under ”beredskapsåren” och legat så nära gränsen att han själv sett tyskarna (han berättade för mig att både och hans och hans kompisar visste att de skulle dö snabbt om tyskarna fick order att angripa Sverige) – som gett farsan ”stålet” som ibland skymtade fram. Den sida som gjorde att han kunde skrämma folk genom sin blick och tonfall, och även slåss, om det behövdes. Därav också hans påtagliga motvilja mot svartrockar.

Efter detta övergrepp övertog jag hans motvilja mot svartrockar. Jag varken känner, eller är, hatisk mot kristna eller mot folk med annan religion. Tvärtom har jag alltid haft troende kompisar och vänner. Jag vet att vissa tjejer i klassen var aktiva i något kristet samfund. Jag var inte arg på dem. De var lika chockade som alla oss andra. De ville inte att domedagen skulle komma via något kärnvapenkrig. Som predikanten från helvetet. Själv trodde jag fortfarande på gud då jag gick ut Mimer. Efter all indoktrinering var en diffus tro på gud som en sorts försäkring, var det många som hjärntvättats på samma sätt som jag, trodde på. Och senare i livet, har lärt känna folk som både är muslimer och judar. Men handlade det om hat från min sida. Och det riktades mot Mimers lärarkår. Med tiden kom jag att hata dem, inte bara för allt vad de valde att inte se, utanför den kristna religiösa fanatism som var det som ”fanns i väggarna”. Enligt min mening. Dessa lärare var, nästan alla, förrädare mot oss ungar. Och just då äcklades jag av alltihop: av prästerna, av kyrkorna och främst av den kristna lärarkåren på Mimer.

Hur gick det för Galna Astrid, som misshandlade Gunhild,
och som hade guds änglar i baksätet då hon körde sin stora vita Mercedes. Svaret är att kärringen alltid körde för fort. Och hon startade alltid med rivstart. Konstigt, så djupt religiös som hon var, tyckte vi. En gång, hösten 1968, hade hon för bråttom i väg hemifrån. Änglarna hann helt enkelt inte in i hennes ”mercha” en morgon. Hon bodde på Mariehem. Och de av eleverna på Mimer som också bodde på Mariehem, och cyklade till skolan, brukade se henne komma brakande nedför Mariehemsbacken i minst 70 knyck. På den tiden var vänsterkurvan i slutet av backen mycket feldoserad. Kurvan var inte lägre på vänster sida trots att det var en vänstersväng. Snarare tvärt om. Men Galna Astrid hade aldrig brytt sig. Änglarna… Men just denna morgon hade hon, som sagt, kört ifrån dem. Någon annan förklaring finns inte till vad som sedan hände. Det finns de som hävdar att kurvan faktiskt var feldoserad, att det var höst och så kallt att frosten skapat halka och att Astrid körde för fort. Tro mot vetenskap. Det som alla är överens om, även Galna Astrid, är att hon vred ratten åt vänster men att bilen fortsatte rakt fram – och susade  genom luften – för att landa mitt på villatomten som idag ligger bakom det skyddande plank som du kan se när du åker nedför Mariehemsbacken.

Hur det gick för Galna Astrid? Änglarna måste ha hunnit upp henne – i sista stund. För kärringen klev ur bilen chockad men oskadd. Jag tror det var Håkan som var den förste som bevittnat händelsen och som kom till skolan. Upphetsad som den bara kan bli som har en verklig nyhet (breaking news) att berätta. ”Astrid körde ifrån änglarna och sedan av vägen och in på villatomten nederst i backen”. Ryktet spred sig som en präriebrand över hela Mimerskolan. Galna Astrid hade alltså kört av vägen i Mariehemskurvan. Hon hade glömt änglarna hon alltid hade i baksätet hemma. Det var underbart. För bra för att vara sant. Vi kunde leva på detta i en månad. Och hon tvingades berätta om luftfärden på lektionerna. ”Tror fröken att hon kan flyga”, minns jag att någon frågade, ”apropå hennes (starka) tro”.

Men detta var endast ett litet ljus av humor i ett stort och grymt mörker.
Vardagen var ändå att vi tvingades att lyssna på denna indoktrinering 315 gånger utanför skoltid under tiden på Mimer. Gunhild blev faktiskt misshandlad av Galna Astrid. Vi översattes av ett verkligt mentalt övergrepp av hevetspredikanten. Det våld som satt i Mimers väggar berodde enligt mig på den typ av auktoritär kristen lärarkår som härskade på skolan. När jag talade med missionären 1970 (jag tror det var då), om det som hände den där gången under sexdagarskriget, visste han precis vad jag menade. Han berättade också att detta hade lett till en intern diskussion bland lärarna på Mimerskolan. Men inte till något mer.

Jag skrev att ”The Summer of Love 1967 aldrig kom till Mimer. Det gjorde däremot Umeås första, öppna, transperson ”Bertilda” från Levar som ligger strax norr om Nordmaling. Bertilda försökte äta en lunchbricka (korv med mos) i det som idag är vänortsparken. Det gick inte bra. Inte bra alls. För detta var Mimerskolans elevers ”hood”.

Framöver ska jag berätta hur Bertilda förnedrades av den kristne rektorn,
Detta sedan Mimers värstingar, var färdiga. Jag stod bredvid. Ingrep inte. Det hade varit farligt för mig. Men jag borde ha gjort det. Detta är en av alla saker som jag inte är stolt över i den svarta historien om Mimer. En annan är om hur pojkarna från Finland blev behandlade. En tredje är hur du vissa morgnar bestämt dig för att spöa någon eftersom du visste att det var dags att förebygga att du skulle riskera att åka ned i hackordningen.

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10, 15 och 24 september.

Jag blev nedstämd och fastnade framför TVn. Detta på grund av å ena sidan den tyska arbetarrörelsens (socialdemokratins alternativlöshet). Vilket, å den andra sidan, utgjort en bidragande orsak till att den tyska extremhögern nära tredubblat sitt valresultat.

Detta är del om förtrycket från de kristna lärarna på Mimer

Jag arbetar, just nu, på ett nytt blogginlägg som handlar om det religiösa förtryck som vi utsattes för av den kristna lärarkåren på Mimerskolan, från det att vi började på skolan som 13-åringar till dess att vi gick ut som betydligt tuffare 16-ringar, tre år senare. Förtrycket var systematiserat. Och, som allt annat på Mimerskolan, brutalt.

Jag har fått många mail, sms, bloggkommentarer och även telefonsamtal. Därför känns det mycket viktigt för mig att fortsätta att berätta om den sadism jag upplevde (ojämförligt hårdast och mest naket) under högstadietiden på Mimerskolan. Men jag vill också fortsätta att berätta om tiden under låg- och mellanstadierna på Östermalms- respektive Sofiehemsskolorna.

* * * * *

Jag är sent ute med denna söndags blogginlägg. De brukar komma tidigt, tidigt, på söndagarnas morgnar. Nu kommer det klockan 21.00. Välkommen tillbaka om en dryg timme. Förseningen beror på att jag, under fredag, lördag och söndag (tillsammans med andra) har utfört förarbete med ett seminarium som också berör religiöst förtryck. Det ligger på en annan nivå och handlar om halshuggningar, våldtäkter och slavmarknader. Jag är, tillsammans med två andra, med om att arrangera ett seminarium på Umeå universitet nu kommande på tisdag 15.00. Seminariet handlar om framväxten av, och om kampen mot, terroristgruppen Islamiska Staten (IS). Också kallad Daesh. Seminariet handlar även om framväxten, och kampen mot, parallellsamhällen i Sverige. Vi arrangerar detta seminarium som privatpersoner understödda av ett studieförbund.

De som arbetar för IS/Daesh – genom att utföra dåd som det som skedde på Drottninggatan samt värva jihadisktkrigare åt IS/Daesh i Sverige (inklusive här i Umeå) – baserar sig på en speciell islamistisk tolkning av islam. Detsamma gör de som motarbetar integration och som strävar efter parallellsamhällen baserade på sharialagar.

En av Sveriges främsta forskare när det gäller terrorism, Magnus Norell, aktuell med boken Kalifatets återkomst – orsak och konsekvenser (som handlar just om IS/Daesh) är den som kommer för att samtala om dessa frågor under seminariet.

Det är förarbetet med detta unika möte som gjort att jag är sen med mitt blogginlägg om det religiösa förtrycket på Mimerskolan. Det känns löjligt, över gränsen till förnedrande, att behöva säga följande: För att inga missförstånd ska uppstå, medvetna missförstånd från de som vill smutskasta mig och de jag samarbetar med, vill jag betona att det inte på något sätt går att jämföra det religiösa förtrycket på Mimerskolan med det som utförs av IS/Daesh.

Men i Sverige idag har illviljan blivit så stor – när det gäller behovet att föra en nödvändiga diskussion om behovet att försvara en sekulära staten och ett demokratiskt samhälle – samt behovet att peka på, och varna för, framväxten framväxten av parallella samhällen baserade på sharialagar – att det tyvärr blivit nödvändigt med sådana markeringar.

Från ”vänsterhåll” har jag redan blivit kallad för ”rasist” med ”bajsbruna” åsikter. Detta naturligtvis för mitt ”brott” att delta i debatten kring militant islamism och framväxten av parallella samhällen. Detta från partier och grupper som vill förtrycka debatten i sann stalinistisk andra. Jag vill nu förebygga att jag blir kallad för islamistkramare från de nazister som terroriserat mig sedan 1991 då jag blev invald i fullmäktige för första gången.

Egentligen bryr jag mig inte vad sådana personer, grupper och partier tycker. Men jag har många anhöriga som tar illa vid sig sig. Och det finns ett STORT allmänintresse att hänga ut de som försöker slippa diskutera religiös fanatism genom att döma ut personer som mig. Och hänga ut dem det ska jag, i kommande blogginlägg.

*                            *                           *                           *

Det jag nu håller på att skriva om, när det gäller min tid på Mimer, och som kommer att läggas ut 21.00 ikväll, handlar om det religiösa förtryck som vi, också, blev utsatta för på Mimerskolan. Och detta på ett lika brutalt sätt som allt annat på den skolan. Det handlade inte ”bara” om ett treårigt försök till hjärntvätt. Det handlade också om direkt fysiskt våld. En av mina klasskompisar, en tjej vid namn Gunhild Barsk, gjorde något oerhört modigt. Inför hela klassen svarade Gunhild en helt vansinnig människa (för att tala med den tidens språk) – olämplig som lärarinna och bilförare – att hon inte trodde på gud!!!

Även de tuffaste av oss killar häpnade inför det förtvivlans mod hon visade. Förtvivlans mod, eftersom jag tror att hon fått en aktivt ateistisk uppfostran hemifrån, vilket var mycket ovanligt på den tiden. och nu kolliderade hennes egna starka värderingar med skolans, på ett våldsamt sätt. Jag minns att jag insåg att jag själv aldrig skulle ha vågat göra detta i åttan, då det skedde. Och jag beundrade henne för detta under resten av vår tid på Mimer.

Efter sitt uppror mot denna, en annan av Mimers – av lärarna formade – oskrivna lagar, gjorde Galna Astrid verkligen skäl för sitt namn. Galna Astrid slet nämligen tag i Gunhild långa, långa hår, och släpade flickan (framåtböjd och stapplande av smärta och av att inte kunna se något) ut ur klassrummet. Ur stånd att kontrollera sig själv, över detta oerhörda rebelliska tilltag, skrek Galna Astrid att flickan skulle upp till rektorn (Mark Stiglund) för att få svara för sitt uttalande. Det var chockerande att se en vuxen människa bli totalt galen och fysiskt misshandla en av våra kompisar. Men tyvärr, vi som kom från Östermalmsskolan, var bara alltför vana med våld även från lärare, och fungerade inte ”normalt”. Men chockade var vi. Det var Gunhild också. Hon hade trott, barn som hon var, och med utpräglat intellektuella föräldrar, att hennes uttalande skulle leda till någon form av dialog. Men Gunhild fick lära sig vad som gällde på Mimer. Här gällde brutalitet och våld. Detta utspelade sig under åttonde klass. Det betyder under hösten 1967 eller våren 1968. Gunhild var en riktig rebell. Återigen: jag beundrade dig Gunhild. Still do!

Galna Astrid var galen på riktigt. Om ni undrar. Det är inte bara ett skällsord från en åttondeklassare. Hon hade, på fullaste allvar, berättat att hon hade ”guds änglar i baksätet” på sin stora vita Mercedes då hon körde. Detta var svaret hon glatt och frimodigt gav, då hon tillfrågades av en av oss elever varför hon inte hade säkerhetsbältet på sig då hon körde. Ni ska få fortsättningen 21.00