Jag kämpade kvar med hoppet i flera veckor, vägrade inse allvaret i situationen. Jag ville verkligen inte inse hur illa det egentligen var. Nu, efter en lång tid med förträngd ångest och en ständig klump i halsen har jag beslutat att ta tag i sorgebearbetningen och bita i det sura äpple som just nu kallas verklighet. Min Ipod är förlorad.