Johan ’Organismen’ Hellqvist – Om Gud Vill Och Vädret Tillåter

Titeln är missvisande. De två sista ingredienserna på i Johan ’Organismen’ Hellqvists recept för en fulländad uppföljare är inte guds vilja och vädrets tillåtelse. Det är lockande att skriva denna recension sprängfull med metaforer men eftersom Johan bestämt sig för att följa den vita kaninen var den än tar honom och bara säga som det är så ska även jag skala bort det oväsentliga. (känslan, den lever bäst i hans metaforer)

Det här känns lika ovant som oväntat. Tystnaden som fyller mina hörlurar i slutet på skivans sista spår Begravningen är fylld av förvirring. Det var inte så här det skulle gå och det var verkligen inte vad jag hade väntat mig. Jag känner mig förvirrad och missnöjd. Inte pga det klyschiga sätt som albumets sista toner blandar sig med ett mullrande åskväder, det är det klassiska slutet på en mycket djup och välskriven saga som är för bra för att inte avslutas av i bitterljuv hoppfullhet. Men allt känns bara som kulisser. Detta är det tredje albumet på Organismens väg till hiphopens historieböcker, och i mina ögon det viktigaste eftersom hans utveckling genom tio år av mixtejps, EPs och album lett till detta sanningens ögonblick – stunden då slöjan faller och dimman lättnar. På första fullängdaren Bakom Kulisserna lät Organismen världen veta att han hade de hårdaste orden, vassaste rimmen och den största uppsättningen testiklar vi någonsin sett. Debuten hade ammunition för ett och ett halvt världskrig för den som vill mäta punchlines med vapenreferenser och Herr Ågren besatt lika mycket teknik som energi. Särskilt personlig blev han aldrig. Album nummer två, Petar på döda saker med pinnar, var en resa som ingen svensk rappare dittills bjudit på och metaforerna som Organismen där bjöd på var av sällan skådade färger. Skivan var både djup och bred och visade på att det fanns mer än bara punchlines i Johans förråd. Artistens utveckling mellan skivorna var lika stor som den var bra och därför var förväntningarna riktigt höga på detta tredje album (som f.ö. laddas ner lika lagligt som gratis via The Pirate Bay).

Men den ständiga resan i rätt riktning verkar har skapat något som Organismen inte klarar leva upp till, nämligen press och förväntningar. Albumets konvolut ramar in något som väntas vara så levande att Johans andedräkt ska kunna kännas genom högtalarna. Det är mörkt och personligt med rena och öppna sår, djupa exakta snitt. Men oavsett hur djupt Johan än gräver, hittar han aldrig det viktigaste av allt när det kommer till musik, självutlämnande eller ej, nämligen känslan. Texterna är nakna och ärliga, aningen mindre metaforiska än de på Petar på döda saker… men med en tydligare känsla av ett berättar-jag som vill delge sin sanna natur. Berättelserna målas åter av en stadig hand och färgerna är lika förföriska om än i mörkare skala. DJ Large fortsätter snickra snygga och intressanta ramar till Johans tavlor, denna gång i ett långsammare tempo som borde ge Organismen mer yta att fylla med just känsla, något som i stort sett varit frånvarande hos den oinspirerade mixtejprappare som han på senare tid gjort sig synonym med. Detta förbryllar mig, och speciellt hans version av Lil Waynes monsterhit A milli, som var det mest inlevelsebefriade harranget av ord jag hört sedan jag konfirmerades. Det där lilla extra som jag väntat så tålmodigt på infinner sig aldrig och det känns istället som att jag lämnats utanför de där kulisserna som Johan lovade att ta mig med bakom på sin fullängdsdebut.

Det finns ändå tre ljuspunkter med skivan; Lund, slutet av sista versen på Som en rysning och den metaforiska begravningen av Organism 12 som skivans avslutning. Denna platta möter inte alls mina förväntningar, men den får mig ändå att hoppas. Kanske nästa gång, Johan. Det sorgliga faktumet förblir ändå hopplöst självklart. Sanningen i orden kan inte upplevas om de inte kan förmedlas med känslan intakt.