-Varför har du långkalsonger på dig?
-För att det är fest…

Osmaklighet per definition.

När man lever i en studentstad hamnar man förr eller senare på en korridorsfest. I korridorer bor studenter som inte har råd eller möjlighet att bo någon annanstans, för alla våra påhittade gudar vet att ingen förnuftig själ frivilligt bosätter sig i en korridor om ett alternativ finns. Men korridorer kan vara oerhört underhållande att besöka, så jag tänkte börja lobba lite olika anledningar till varför man ska gå på studentsk korridorsfest. Den uppfinningsrika matlagningen till exempel. Alla är vi familjära med det låga studiestödet som genomsnittsstudenten får varje månad, därför häpnade jag bara lite när denna kullinariska oangelägenhet uppenbarade sig.

En svart dag i Sveriges historia. IPRED-lagen har röstats igenom av riksdagen och från första april i år är alla fildelare, oavsett fildelandets utsträckning, brottslingar som kan och kommer få sota för obetald fisk. Efter så många framgångsrika piruetter som den borgerliga regeringen genomfört under rådande mandatperiod återstår nu bara att se vilka bakslag och blåknutar detta påhitt kommer leda till. Vi vet ju alla hur A-Kassan står å mår i vinterviken.

Jag lider av en sån där störning som gör att min plånbok springer läck när fantastisk marknadsföring uppenbarar sig. Vi snackar om en nivå snäppet ovanför McDonalds och Gösta Timmersjös hetsätande kärleksbarn. Kontrastrikt är det, när tidningen Tare Lugnt publicerar sitt senaste nummer innanför ett par byxben i en bankomatkö nära dig.

Jag har varit frånvarande ett tag. Jag har mest lyssnat på radio och målat staket, inte blogga. Det har funnits så mycket kul att skriva om under senaste veckorna, speciellt senaste dagarna sedan rättegången mot TPB dragit igång och moderaterna blottat sin nyrenoverade invandringspolitik. Är det något som kan sysselsätta flertalet av de som förlorat sina jobb i Trollhättan så är det ju att börja montera upp taggtrådsstängsel längs rikets gräns och börja sålla noggrant bland de asylsökande. Statligt finansierat så klart. Plus att vi då tar vara på kompetens i dubbel bemärkelse.

Efter några försök med Organism 12s nya låtar brister jag ut i skratt. Ett gurglande skratt av bristande tålamod. Finns det inget annat att rappa om än hur störst å bäst man är när ingen ändå riktigt bryr sig i om att jämföra sig med honom? Det fanns en tid då behovet fanns och uppfylldes men från att ha tagit tronen i besittning har han förvandlat slottet till ett övergivet ruckel. Finns det inget annat att skriva om? Det fanns hopp på Sömngångaren men även där haltar något och det är den ologiska refrängen. Fullkomlig felplacering. Släpp egot. De magiska berättelserna från fullängdaren Petar på döda saker med pinnar är borta, kvar finns bara ett urvuxet skal som ekar svalnande inspiration. Herr Ågren verkar trött och följer i redan vältrampade stigar som både han och andra redan vandrat utan att verka vilja nåt. Blåsningen är ett utmärkt exempel på hur tröttsamt och meningslös Organismens musik har blivit på senare tid och jag skriver detta för att det är tråkigt, inte egentligen för att såga honom. Det måste finnas vettigare saker för honom att skriva än tre sidor fullmatade med julklappsrim om talangfullhet nu när han sedan länge låtit påvisa just detta. Det saknar själ, och det hörs i flytet. Verserna levereras med exakthet men utan passion. Bödeln har tappat sin sving. Skrytrimmen är överflödiga och gör inte Organismen något gott. Skriv om att röka gräs om det är det som krävs för att frammana något själfullt och poetiskt, för det har ju bevisligen fungerat tidigare. Berätta något, du har ju begärt ordet.

Förresten. Jag fortsätter tappa hopp för den här världen. Om jag vill se Stings musikvideo till Englishman in New York på Youtube, som en ganska genomsnittlig och medelmåttig svensk röstberättigad medborgare, så går det inte om jag bor i det här landet.

Om jag vill spela upp en låt för min mormor på hennes rostbelagda jobb/kommunsubventionerade hemma-pc som inte rymmer mp3-filer eller har programstöd som verkligen fungerar ihop med iTunes, så kan hon inte få höra en av sina senare och sällsammare favoriter för att Sverige håller på att förvandlas till ett samhälle som osar totalitärt tänkande. Det här kommer inte få mig att köpa skivor. Inte min mormor heller. Hon kommer glömma bort sin nya favorit om den inte av en händelse spelas i radio men ack ändå så sällan som en sån önskning slår in. Den här begränsningen dödar en frihet som jag gjort till en vardagssak. Jag kan så klart lyssna på någon smulig cover inspelad hemma hos ett webcam-miffo som älskar sig själv bortom förnuftets gränser och slakta bort ännu en klassiker från listan av odödliga låtar. Det är kanske det som kommer hända i slutändan; att skivbolagen kommer få jaga obehöriga cover-artister via videoportaler och bloggar.

Tänk om allergier tog sig uttryck på ett helt annat sätt än som nu då de klassiska besvären och symptomen ofta innefattar bl.a. klåda, snuva och igentäppta luftvägar. Tänk om överkänslighet mot exempelvis cocos resulterade i att den drabbade inte alls får magknip eller andnöd för en kort tidsspann utan istället bara råkar bli sin tredubbla ålder och lär sig binda nordafrikanska mattor. Eller varför inte elastiska och obrytbara lemmar för alla glutenallergiker där ute? För att inte tala om hur kul det skulle vara om de som var överkänsliga mot solljus blev sina egna skuggor om de av en olycklig tillfällighet råkades utsättas för de förädiska UV-strålarna. Jag har sett på tok för mycket film senaste dagarna men det har lett mig till slutsatsen att 2008 var året då filmen åter överträffade tv-serien. I all allmänhet alltså. Förra året blev vändpunkten för allt vad utdragen underhållning hade att erbjuda. Hur många möjligheter har exempelvis skaparna av serier som Lost och Prison Break givit sig själva genom att gång på gång återinföra döda och begravda karaktärer som i snillblixtrande händelsevändningar vilseleder även de mest förutseende av TV-tittare och beslutsfattande bolagsbossar? Oändlig underhållning är inte roande. Det är inte snack om för mycket av det goda heller, den bägaren är sedan länge fylld, skarvad, avsmakad, påfylld, tappad, krossad och slarvigt undanstädad.

Film har under senare år fastnat i förutsägbara mönster där shockerande vändningar och guldkantade rollistor fått sälja skit som ingen egentligen velat ha. Bra berättelser har varit som bortblåsta och i samma takt som dålig film förvandlat biobesökare till notoriska tjuvar online har tv-serierna vunnit mark genom att ha mer utrymme för såväl dramaturgi som reklam. Stjärnorna är inte dummare än att de siktar mot den marknad som verkar ränta bäst och därför har bl.a. Alec Baldwin fått fart på sina aktieportföljer på nytt. Men ack den trend som håller. Varningens finger har höjts gång efter annan och när serierna inte längre håller vad de ursprungligen lovat och soffpotatisen slutligen inser att det här med oändlighet inte alls är så tilltalande som det först verkade så har intresset minskat. Folk bryr sig således inte om att bänka sig vid TVn på utsatt tid utan laddar istället ner sina serier från samma ställen som de laddat de där halvdana filmerna som ingen vettig människa skulle betala pengar för att se på bio oavsett hur äkta Sylvester Stallones brakskitar låter i bio-surround. Ont föder ont och i grund å botten så vet alla att valuta är ett medel av ständig ondska. Det är det som är problemet. Idévärlden är inte outtömlig i all evighet. Stundvis är den bottenlös och således ett otroligt tilltalande investeringsförslag men sunt förnuft borde väl ändå ha överhanden i en duel mellan ovannämnda förnuft och på förhand nederlagstippade inkomst. Om inte annat så kan vi väl låta rådande lågkonjunktur vittna.

Nu tappade jag visserligen lite av min tråd om de bra filmerna som utkommit under nyligt avlöst år men följande var iallafall sevärda bortom en gäspning och två motvilliga musklickningar: Hank & Mike, In Brüges, The curious case of Benjamin Button, Seven Pounds, Harold & Kumars uppföljare, Låt den rätte komma in och en massa annat gott som jag inte vill göra min genomsnittlige läsare för nervös eller stolt över att ha på sin hårddisk. Serierna har fallit som flygplan förväntades falla ur skyn vid millenieskiftet och jag skiter i hur smart Michael Scofields morsa är. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om Entourage, CSI(med bihängande enäggs-spinoffs), 24, The Closer eller någon annan av de ’stora’ serierna går under saxen inför kommande säsong. Allt osar samma mani som melodifestivalen och Idol-tävlingarna gör. Det är nåt sjukt med det. Mjölka fantasins kossa och baka kattguld.

Men all gul snö är inte fruset kiss, det finns faktiskt spår av öl längs eländet promenadstråk. Som att Bingo Rimér låter sig själv bli en modern skröna att skrämma fason på barn med om de inte gör sina läxor, ringer och meddelar var de håller hus eller kommer hem i tid. Sen skulle jag vilja prata med ansvariga bakom Gainomax reklamfilm, ni vet, den där med den lilla apan som vädjar om att vi ska sluta äta hans bananer. Jag behöver komma i kontakt med den där apan, jag har massor av frågor. Den verkar veta saker.