Meningen med yran är pånyttfödelse. På sitt sätt är den något spirituellt som drabbar en terminsstad som i avsaknad av permanent vårkänsla, söker finna något bestående. Fysikgrändsfesten har i många år varit den officiella brytpunkten för vårterminens tentatunga spurt och sommarens löftesfulla flirt. Det här är tidpunkten då alla mer eller mindre kastar sina böcker åt sidan för att fullborda studentstereotypen och supa arslet av sig i bästa möjliga manér. Många ser det så, ett fylleslag att avsluta den månadslånga vårdepressionen med.
Bakom den klassisk börd bärande fysikgrändsfesten vilar åratal av festande, planerande, improviserande och konstaterande. Studenter vill supa skallen av sig och de vill gärna göra det hemma, men helst utan att det faktiska hemmet påverkas. Därför kommer ett antal morgontrötta trottoarputsare att spendera den huvudsakliga delen av sin lördag med att plocka upp glas i olika former. Allt för att nyligt bidragna studenter ska vilja spendera merparten av sina kvarvarande studiemedel på alkohol och engångsgrillar. Det är inte motorvägsrak ondo som eldar studentplånböcker. De vill ha trevligt, känna gemenskap och veta att de flesta i deras omgivning också kommer att vilja spendera lånat kapital på berusningsmedel för att vrida ut varenda kvarvarande droppe av underhållning som denna termin har kvar att erbjuda. Det är således ganska enkelt… Ja, vad fan du än vill dra för kontenta av detta så är den kontentan förmodligast ganska enkel.
Det handlar så sällan som aldrig om organiserad skadegörelse eller vandalisering av familjevänliga bostadsområden. Lika sällan handlar det om nersmutsning och osämja. Fråga vilken festdeltagare som helst på Ålidhem ikväll. Alla är i grund och botten där för att ha så roligt och trevligt som möjligt och komma hem i så helt och rent skick att det kan tänkas vara värt, och möjligt, att erbjuda en förmodat likasinnad medstudent, medmänniska, medhjälpare, medstjälpare eller medväktare, en svängom mellan lakan, husgeråd eller nystrukna skjortor.
Dagen och helgen i ära handlar om studenternas återerövrande av sig själva och sina personer. Förpliktelser känns kanske lite lösare knutna i slutet av Maj månad än de gjort under vintermånadernas kompromisslösa studievänlighet och tur är väl det. För tänk om de där depraverade individerna som nyss plågat sig igenom sina värsta tentor någonsin, aldrig fick en chans att återta det som en gång var dem själva. De skulle bli individer, ofrånkomligt och evigt dömda att vara sina långrandiga yrkesroller, som successivt tömmer dem själva på glädje eftersom de snart inser att kampen mot klockan, livet eller syftet är en kamp de i sina yrken relativt ofta kommer att förlora. Därför är Yran ett måste. Därför suckar jag när inskränkta nollor pratar högt om att Yran är död. Det är inget personligt, det handlar ju om oss alla.
Senaste kommentarerna