Gunnar Westrin – ”Talet till nationen fredagen den 9 maj 2014”.

Fredagen den 9/5 hölls en unik prövning i mark-och miljödomstolen i Östersund.

Älvräddarna var där och höll en stillsam manifestation och gamle stor-flugfiskaren Gunnar Westrin höll ett brinnande tal!

Med högtidligt lov från Gunnar Westrin har jag fått dela med mej av hans vackra tal, som han höll via länk fredagen den 9 maj, till de Älvräddare som var på plats, vid Östersunds tingsrätt, för manifestationen mot Långforsens kraftstation i Jämtland

Talet till nationen fredagen den 9 maj 2014.

God morgon Jämtland! God morgon alla vänner, demonstranter och allmänt rättrogna!
Hoppas verkligen att solen skiner på er den här synnerligen viktiga dagen.

Jag heter Gunnar Westrin och bor sedan många år i Råneå uppe i Luleå kommun. Jag är en sån där stackars jämtlänning ni vet som lever i förskingringen, men som håller stenkoll på hemlänet. Jag föddes en gång i tiden på Frösön, av föräldrar komna från Äspnäs, tre mil väster om Strömsund efter Ströms Vattudal. En gång jamt…alltid jamt.

Jämtland för mig, det är drömmarnas land, där fiske- och vildmarksturismen borde ha fått större chanser, framför allt med tanke på alla fantastiska förutsättningar.
Men…bromsklossarna har alltid varit det kortsiktiga tänkandet, att tjäna så snabba pengar som möjligt på den allt mer sargade naturens bekostnad.

Fenomenet kallas superekonomiska klipp, enligt mitt sätt att se det ett satans otyg i vår tid. Ett inslag av detta är utan tvekan vattenkraftsexploateringarna, där penningsugna teknokrater alltid har sneglat på våra strömmande vatten.

Och lär nog göra så även fortsättningsvis, är jag rädd för. Vi lär oss aldrig…VI LÄR OSS ALDRIG!
Genom alla åren har arbetstillfällen varit den morot som utbyggarna har lockat med. Ingen politiker eller teknokrat har däremot pratat öppet om vad som händer efter en utbyggnad.
Man behöver inte vara hjärnkirurg för att begripa att, i samma stund som jobben tagit slut har vi tappat ännu ett vattendrag.

Varför måste vi i norr alltid offra något för att eventuellt få något tillbaka? Sanningen är den att vi aldrig har fått något tillbaka!!!
Det vi däremot har fått är torrfåror och allmän ekologisk destruktion. Norrland håller sakta men säkert på att asfalteras.

Jämtland har gått längre än så.
I mitt gamla hemlän finns idag ingen outbyggd storälv kvar, allt har gått till förgängelsen.
Med storälv menas ett vattendrag som kan leverera minst 40 kubikmeter i sekunden året om.
I Norrbotten har vi kvar alla utom Luleälvarna.

När det gäller kraftverket i Långfors kan jag inte annat än förundras över de löjeväckande motiveringarna som har framlagts.
För det första är Långan skyddad från fortsatt vattenkraft i miljöbalken.
För det andra kommer energiproduktionen att vara så låg som en fjärdedel av en normalstor vindsnurra.
Därvid lag kan sägas att en eventuell utbyggnad blir ett för stort ekologiskt och biologiskt offer, med tanke på den löjligt låga energiproduktionen.

Jämtland, ekologin, sportfisket och turismen i övrigt kommer absolut att tjäna på att det gamla kraftverket helt enkelt rivs bort.

Riktigt skrattretande är också att en av förespråkarnas motiveringar till utbyggnad har varit påståenden om att ”får vi bara bygga kraftverket, så ska vi även uppföra en fiskecamp i närheten”.
Det uttalandet strider inte bara mot ekologiskt och socialt förnuft, det nedvärderar också alla natur- och fiskeguideutbildningar i landet, och med detta också en allt mer växande natur- och fisketurism.
Vem vill bo och fiska på en fiskecamp som har ett kraftverk som granne? Inte jag i alla fall.
Min ståndpunkt står fast; Ut med kraftverket och in med förståndet!

Riv kraftverket i Långfors och satsa helhjärtat på biotopvårdsförbättringar. På så sätt kommer Långan att få längre partier av fria vatten, en viktig förutsättning för fiskar och andra organismer att fortleva och föröka sig.

Det om något är en biologisk sanning som ingen jäkel ska rucka på.

Jämtlands län borde därför vara mer rädd om de sista spillrorna av fririnnande strömvatten.

Påståenden om bra lönsamhet är naturligtvis en förljugen överdrift. Ombyggnaden kommer givetvis att kosta mer än det smakar.
En kraschad ekologi kommer i förlängningen också att kosta en hel del. Långan väger självklart tyngre för Jämtlands befolkning, för landets samlade sportfiskekår och för den allmänna turismen, än de futtiga och smutsiga pengar som Jämtkraft och Östersunds kommun eventuellt kan skrapa ihop.

Avslutningsvis kan jag säga, efter många år på barrikaderna, att så länge som ekonomin går före ekologin har naturen knappast någon chans.

Nu tycker jag faktiskt att det är det dags att sätta ner foten, att spola egoism och roffarmentalitet och ta ett rejält tag om framtiden.

Jag tackar alla för att ni har lyssnat på en luttrad älvräddare i norr.

Tack för mig och lycka till.

Gunnar Westrin, på länk från Råneå till Östersund, fredagen den 9 maj 2014.