"HELLTRAIN är den perfekta åkmusiken, och även om inte Scharinska är ett tåg så kan vi väl bara för kvällen låtsas att Scharinska är ett stort rosa jävla ånglok som tar oss alla till ett Rock’N’Roll-party i helvetet!!" // TK Blashyrkh
Inte mycket att orda om här inte, det är bara att bege sig till Scharinska den 8/6!!
Gratis nerladdning av bandets diskografi!
VKs Johan Paulin publicerade i onsdagens tidning en välskriven krönika om decibelgränser på svenska konserter, "Decibelgränsen är på tok för låg". Och i linje med Johan Paulin ,och tusentals andra på exempelvis Facebook som protesterar mot detta, så tror jag att denna nya sänkning skulle kunna vara lite av en dödsstöt för Sverige som ett lockande festivalland. Jag kommer inte att gå in på några tekniska eller förklarande begrepp om vad denna sänking från dagens 100 dB till det föreslagna 97 dB skulle ha för effekt, dels för att jag inte är kunnig nog och dels för att det finns andra som kan förklara detta så pass mycket bättre. Börja med att läsa Johans krönika så får ni en liten inblick (läs även gärna denna), googla er sedan vidare ifall ni vill läsa mer.
Däremot så tänkte jag skriva lite personliga reflektioner när det kommer till just volym på konserter, festivaler osv. och för den som inte känner för att läsa längre än hit så kommer slutklämmen redan här:
Det är DIN hörsel och DITT ansvar, se till att skydda den!
(Bilden har inget med skribenten att göra)
Jag började min musikaliska karriär kring 1991 med att skråla fritt i replokaler på de lokala fritidsgårdarna och på denna tid hade man inte en tanke på det här med hörselproppar. Eller kanske det var så att någon i bandet använde sig av dessa, men vi andra tyckte nog mest att det var rätt så "lame" och säkerligen påtvingat av dennes mamma (smart mamma). Inte heller hade man någon tanke på att ha med sig hörselproppar då man började springa runt på olika spelningar på fritidsgårdar runt om i Luleå, fanns inte på världskartan liksom (lite som med det här att som tonåring ha mössa på sig fast att det är -24 grader ute, lame!). Vi är vanemänniskor och jag som sprungit omkring i otaliga replokaler, konserter, festivaler och föreställningar genom åren har aldrig haft någon större tanke på att skydda min hörsel. Jag upplever helt enkelt att en del av konserten blir förlorad redan med dagens decibelgräns då jag använder mig av proppar (inte provat dyra formgjutna sådana än dock). Med proppar hör man antingen "ingenting" eller så blir allt en enda bufflig sörja.
Jag har haft tur, riktigt jävla flyt, med min hörsel. Jag har sett många band genom åren som är kända för sin höga ljudvolym. Ta bara MOTÖRHEAD på Corona (Umeå) i slutkanten av 90-talet som ett exempel. Glad i håven glider man in genom ytterdörren och innan jag kliver in i spelningslokalen får jag något stoppat i min hand.
-Oh!, kondomer tänkte jag.
Men nej, ett paket med sådana gula hörselproppar som tar bort ljudet från scenen ungefär som en rosa rattmuff tar bort kylan från en kall Volvo-ratt. Ner i soporna med skiten! Den enda hörselskadan (dokumenterade) som jag dragit på mig under mitt liv är en liten skada (minimalt nedsatt hörsel i höger öra) och denna är inte ens relaterad till musik utan snarare oförsedda skarpa ljud som det fanns gott om under min tid som värnpliktig på F21.
Det var faktiskt så sent som 2008 som jag faktiskt började fundera lite mer på, samt använda, hörselproppar och detta i samband med att jag började spela i lokala dödsbandet DAEMONICUS. Sedan dess har jag försökt att vara duktigare på det här med att använda proppar i alla vardagssituationer och lämnar nästan aldrig hemmet utan ett par proppar i fickan. 
Ta bara en sådan sak som att gå på bio nuförtiden. Under visningen av "X-men: First Class (2011)" satt exempelvis min sambo och höll för öronen mer än en gång under föreställningen och med full förståelse, det var rent ut obehagligt höga metalliska ljud tidsvis. Så om nu denna nya decibelgränslag skulle gå igenom så skall samtlig verksamhet i Sverige granskas och vem vet, i slutändan kanske det blir så att samtliga biobesökare sitter med en hörselslinga för att kunna höra vad som händer på den stora skärmen.
För att avrunda detta långa inlägg vill jag bara vädja till arrangörer att se till att det finns hörselproppar att tillgå på arrangemangen (även om dessa ,oftast gula proppar, inte är optimala så är det iaf bättre än ingenting). Baka in ett par proppar i entréavgiften eller sälj dessa för en symbolisk summa, på så vis har ni i allafall gjort vad ni kan för att folk själv kan ansvara för sin egen hörsel. Finns det proppar på ett arrangemang så finns det inga ursäkter ifall man ådrar sig skador och om du är en person som verkligen vill värna om din hörsel se till att skaffa dig ordentliga proppar. Att försöka få fason på ljudnivåer via en lagstadgning är enligt mig fel sätt att gå och jag känner igen mig i det som Martin Carlsson skriver när han skriver följande ord:
"För några år sedan kom förra sänkningen. Sedan dess har jag och många andra allt oftare delvis eller helt tagit ur öronpropparna så att mer ljud nått trumhinnan. Ett skadligt beteende som man ägnar sig åt bara för att få en kick och öka njutningen där och då. Musikälskare kan på det viset liknas vid rökare. Om volymen sänks ännu mer kommer användningen av hörselskydd att sjunka ännu mer och förslaget får helt motsatt effekt."
Källa: Expressen
Jag lever med andra ord inte som jag lär, men jag vet åtminstone att jag i slutändan endast har mig själv att skylla ifall jag drabbas av hörselnedsättning eller tinnitus.
.jpg)
VECKANS GÄST: Robert "Zoid" Sundelin
INFO: Robert "Zoid" Sundelin är nog en av de trevligaste folken jag haft nöjet att lära känna. Till vardags jobbar han faktiskt på just denna tidning, VK, men på kvällarna hittar han säkert på en massa bus. Förrutom att vara en Lulebo, bosatt i Umeå som jag, så trummar han även i orkestrar som bl.a. SATARIEL, MISANTROPIC och HELLMASKER. Bland Roberts andra hobbies hittar vi bl.a. Tv-spel och filmen "The Big Lebowski", han gillar även att basta.
Här är Zoid’s medföljande kommentarer till låtarna i "Veckans Playlist":
Brutal Truth – Ill-neglect
-Den monumentala "Extreme conditions demand extreme responses" kom redan -92 men är fortfarande svårslagen i blast-hastighet och brutalitet, samtidigt som i stort sett varenda låt är en hit. Mangel blir helt enkelt inte bättre än så här. Sen spårade Brutal Truth ut fullständigt, men det glömmer man lätt.
Neurosis – Under the Surface
-Världens hårdaste band. Deras bästa låt, dessutom. När låten öppnar upp och trumspelet övergår till rakt kompande efter närmare tre klaustrofiska minuters puk-harvande är det fan helt genialt.
Dessutom, även om Neurosis svajat lite på skiva genom åren är det fortfarande inte ett enda av alla tjogtals paintade och nerblodade black metal-band jag sett live som kan mäta sig med dem när det gäller att förmedla mörker och allmän jävlighet från scenen.
Master’s Hammer – By the Misery of Fate I’m Haunted
-Hmm. "The Jilemnice Occultist" är en av mina favoritplattor från 90-talet, men rent ärligt kan jag idag inte riktigt avgöra hur mycket av mitt diggande idag som beror på ren nostalgi och hur mycket som beror på själva kvalitén. För jag kan nog ganska säkert säga att jag inte skulle orkat ge den en chans om den kommit idag. Sjukt pretentiöst upplägg (en tjeckisk opera med låttitlar som ’That Magnificient Deer has Vanished in the Bush’, liksom), kass trummaskin och fler synthspår än nån kan tycka är rimligt är inte ingredienser som jag brukar gå igång på i vanliga fall. Skitsamma, jag blir ändå jävligt peppad av den här låten, så vem bryr sig om varför egentligen.
Sången är iallafall fullständigt vansinnig, på ett bra sätt.
Death – Crystal Mountain
-Behöver nog ingen närmare presentation. Chuck Schuldiner gjorde den ultimata melodiösa dödsmetallen redan i början av 90-talet och 99% av banden som försöker sig på stilen idag kan gå och duscha när man jämför dem med Death. Visserligen blev det ibland lite mer form över innehåll (för mycket musikskola och basen-under-halsen etc), men på den här låten faller verkligen allting på plats.
Soundgarden – Jesus Christ Pose
-Den här slängde jag med mestadels för det helt jävla fantastiska trumspelet, men även för att det i grunden är en riktigt hård och elak dänga, och inte bara för att vara från ett grungeband. Galen sång också, "poor"-uppgången vid 4.40 låter rent omöjlig.
Faith No More – Caffeine
-Jag vete fan hur man egentligen ska beskriva Angel Dust-plattan. Jag tror "skev" är det bästa ordet. Skev, obehaglig och oförutsägbar på ett fruktansvärt bra sätt. Mike Patton har här fimpat nasal-sången han körde med på plattan innan, och har inte riktigt hunnit till det stadiet där allt han sjunger låter ironiskt. Här går han all-in på fullt allvar. Deras absoluta topp på karriären.
At the Gates – The Swarm
-Jaja, Slaughter of the Soul är deras milstolpe, men jag tycker den här mini-cdn faktiskt slår den på fingrarna på några områden. Här märks det att man börjat koncentrera sig på att skriva catchiga låtar istället för att som tidigare krysta ihop de mest underliga riff med varandra, men det är fortfarande lite löst i fogarna. Alltså betydligt svängigare än SOTS, framför allt trumspelet som där rent ärligt är jävligt tråkigt mestadels. Här lirar Adrian ruggigt snyggt.
Nasum – Worst Case Scenario
-Det är väl snudd på spöstraff att skriva en text om Nasum utan att skriva RIP MIESZKO, så vi gör bort det på en gång. Avslutningslåten på Helvete-plattan har en lätt menlös grinddel, men det tunga slutet är så jävla bra.
Vid närmare eftertanke så var nog egentligen grindbandet Nasum aldrig bäst när de grindade, utan det var i andningspauserna deras styrka låg.
Shining – Låt oss ta allt från varandra
-Tråkigt för Kvarforth, men Shinings överlägset bästa text – den som för många sammanfattar hela bandet ("Sparka det lyckliga flinet ur mitt vidriga anlete!" och andra sköna rader) – är en av de få han inte skrivit själv. Jaja, han skrev väl musiken till låten åtminstone, och det är inget att skämmas över. Tvärtom är det en lysande dänga.
Personkrets 3:1 – See and Believe
-Bland det sämsta jag vet med dagens metal är överproduktion. Alldeles för mycket är söndertriggat, själlöst, kvantiserat och formstöpt till förbannelse. Jag ligger hellre och kaskadspyr i vinterkräksjukan än lyssnar på Arch Enemy frivilligt, för att vara konkret.
Då är det jävligt skönt med kängpunk ibland. Här kan man verkligen höra hur svetten sprutar på Fimpen bakom trummorna och hur blodådrorna håller på att sprängas i Räkans och Markus pannor när de lägger "we will never be silent"-sången i slutet, dräggfulla på Kir och billig folköl. Det är enkelt, svajigt och rackligt men gjort med en jävla övertygelse. Suverän låt.
Manes – Ende
-Liksom Shining ett band som började med primitiv black metal, men blev något helt annat. Vilosophe-plattan är nånstans mot slutet av förvandlingen. På plattan efter gick det överstyr (drum’n’bass plus fransk rap, inte helt lyckat), men här är det faktiskt helt lysande. Gick nog de flesta förbi när den kom, men är definitivt värd att kolla upp.
Vader – This is the war + Lead Us!!!
-Två låtar som hör ihop för mig. Helt omöjligt att lyssna på This is the war och sen inte gå vidare till Lead Us. Daray gör sin bästa Doc-imitation här och gör saknaden efter den briljante men ihjälknarkade ex-trummisen lite lättare. Polsk death metal FTW!
Anaal Nathrakh – Do Not Speak
-Kompromisslösa britter som plötsligt fick en känsla för att skriva hitlåtar framåt platta nummer tre. "Do not speak" låter från början rent ut sagt för jävlig: plastig trummaskin på skräpigt gitarrljud och kräksång/magljud, men så kommer en lika klockren som oväntad skönsångsrefräng och plötsligt blir allt helt lysande. De har gjort några fler låtar på samma recept, men den här är ändå bäst.
Strapping Young Lad – Almost Again
-"City" från -97 är en helgjuten platta, en av 90-talets fem bästa. Devin Townsend har aldrig riktigt nått de höjderna igen, varken i SYL-kostymen eller i nåt av de andra otaliga projekten, iallafall inte en hel fullängdare igenom. Men den här videolåten från "The New Black" (2006) är något alldeles extra. En sockersöt melodi snyggt lagd över smått psykadeliska riff övergår till vansinnesmangel och tillbaka igen. Gene Hoglan briljerar också bakom trummorna.
Khoma – One of Us Must Hang
-Nu blir vi lite emo på slutet. Men Khoma är ett band där det uppriktiga engagemanget är tydligt och gör hela skillnaden, speciellt live. Lysande trumspel som alltid av Tomas Hedlund, och ett helt makalöst snyggt slutparti.
.jpg)
Gästspotifyare
Robert "Zoid" Sundelin
VECKANS GÄST: Johan Paulin
INFO: Johan jobbar till vardags med att utsätta sina vänner för konstiga tester i form av att man får sitta med hörlurar och lyssna på korta hemska musikbitar och trumma takten med en trumpinne. Även ett test där man sitter fastspänd med huvudet i ett skruvstäd som registrerar ögats rörelser medans man glor på bilder med hemsk inredning i diverse miljöer samtidigt som man håller takten till en metronom genom att plinka på ett piano har han lurat mig in på. Förrutom detta så är han även recensent för Nöjesmagasinet City samt VK där han även till och från skriver krönikor om allt från Grindcore till Devin Townsends genialitet.
Här har vi en diger lista över vad Johan har att säga om sina låtval "Veckans Playlist":
Ordered eastward – Hail of Bullets
(…of frost and war, 2008)
Ett av de mest smittande introriffen från 00-talet, tillsammans med ett härligt mellansnack i bryggan av Dan Swanö visar varför Hail of Bullets är så jävla bra.
Raise the gallows – Misantropic
(Insomnia, 2010)
“Arm the homeless, arm the poor. Raise the gallows, go to war!” + D-takt + sktiförbannad Gerda = Umeå-guld.
The face of oblivion – High on Fire
(Blessed black wings, 2005)
High on Fire brukar alltid dra ut sina låtar liite för länge, så även denna. Men med ett sådant introriff och svängigt trumspel kan jag ha överseende med det.
Demon cleaner – Kyuss
(Welcome to Sky Valley, 1994)
Världens bästa stonerband med ett gitarriff som är lika hjärndött som det är briljant.
Catholic in the morning, satanist at night – Powerwolf
(Bible of the Beast, 2009)
Bortsett från den Monty Python-aktiga texten är Powerwolf nog det mest underhållande heavy metal band jag hört på länge. Refränger smittsammare än Pamela Anderssons hepatit och fan så mycket roligare.
And the druids turned to stone – Ayreon
(Universal Migrator pt 1, 2000)
Ska det vara prog-metal ska det vara Arjen Anthony Lucassen. Här med Damian Wilson (ex-Threshold ); en sångare som aldrig låter lika bra som på Ayreon-plattor.
Inhale/Exhale – Nasum
(Inhale/Exhale, 1998)
Världens bästa grindcore med en ovanligt lugn låt, men ack vilken låt! 26:e december borde vara Internationella Gasmask-dagen i Mieszkos ära.
Three times – The haunted
(The Haunted, 1998)
The Haunteds debut är så mycket mer än bara “Hate song”. Denna ”slå-nassarna-på-käften”-dänga t.ex. Finns en version på denna från P3 Live som är helt skoningslös.
Between the demons – Raised Fist feat. Gustav Jorde
(Dedication, 2002)
Jag återkommer alltid till detta samarbete. Kanske den enda riktiga metalcore-låten värd namnet (d.v.s. Metal + Hardcore).
Crying statues of paleness and ice – Sacrilege (SWE)
(Lost in the beauty you slay, 1996)
I skuggan av In Flames fanns Sacrilege som gjorde allt rätt utan att få ett break. Deras två skivor är mästerverk inom den melodiska döds-genren och trummisen och sångaren Daniel Svensson rekryterades senare till just In Flames. De har dock inte tagit tillvara på hans grymma pipa.
Honmonstret (Kvinnan som vägrade dö) – Aktiv Dödshjälp
(Men allting har ett slut, 2010)
Facebreaker/Scar Symmetry-Robban + Tomas från Devian = metallisk kängpunk på svenska? Japp, och det svänger som satan.
When the dead walk the Earth – Gorefest
(La Muerte, 2005)
Ett unikt death-band med en sångare vars fontanell-skakande bröl är lättigenkännligt. Kombinationen av Thin Lizzy-harmonier och ambitiösa arrangemang har aldrig låtit bättre än på deras comebackskiva ”La Muerte”.
Through the belly of damnation – Marduk
(Rom 5:12, 2007)
Bas-riffet 1:05 min in och det efterföljande manglet som sakta byter form till en rak fyrtakt är genialt! Mixningen skvallrar om att det är basisten Devo som stått bakom spakarna.
Claw the clouds – Satariel
(Hydra, 2005)
Boden/Luleås finest har tyvärr aldrig fått den uppmärksamhet de förtjänat och det är bara att hoppas att ”White Ink” ser dagsljus denna sida om Armageddon. Missa inte den härliga gästsången av Lenny Blade (ex-Nominon, ex-Bullet) i sista versen!
World of hate – Exhale
(Blind, 2010)
Nasum-inspirerade? Jo tack, men Exhale är så mycket kvalitét att Örebroarna hade varit stolta över sina småsyskon.
You suffer – Napalm Death
(Scum, 1987)
…but why?
Penis farm – Orphan
(Aborted by Birth, 2008)
Glöm White Stripes, ska det vara en duo med endast två instrument ska det vara New Yorks Orphan. Trummor och superdistad bas är allt som behövs. Skulle kunna vara High on Fires thinnersniffande kusiner.
The interloper – Coldworker
(The contaminated void, 2007)
Jag lever för riffet 0:38 min in. Oh yeah!
Serpents – Vomitory
(Carnage Euphoria, 2009)
Vomitory får på denna låt upp ett driv som skulle göra Bolt Thrower stolta.
Wolf’s blood – Wolf
(Evil star, 2004)
Ett bra riff är ett bra riff är en jävligt bra låt, svårare än så behöver det inte vara.
Disciples of hell – Yngwie Malmsteen
(Marching Out, 1985)
De som anser att Yngwie bara är gitarrunkande (typ jag för 1 år sen) borde lyssna på denna låt. Lökig text men jävlar vilken refräng, för att inte snacka om solona! Southpaw gjorde en grym cover på denna låt för samlingsskivan ”Power from the North” (2000).
Psyklon aeon – Zyklon
(Aeon, 2002)
Omslaget beskriver Zyklon ganska bra; en jävulskt stor tornado av sågklingor som sveper med dig . Missa inte de minimalistiska svajarms-bomberna i början av solot.
Me – Nocturnal Rites
(The 8th Sin, 2007)
Avslappning, post coitus, var det bra för dig? En suverän ballad som verkligen visar vilken magisk röst Jonny Lindquist har. Tjejen som sjunger är faktiskt Carolina Miskovsky, Lisas syrra.
Som en liten bonus,
Sug på den – Just D
(Tre Amigos, 1994)
Helt enkelt för att det är den elakaste jävla disslåt jag hört. Hela texten är en enda lång, kreativ förolämpning, med gästsång av Thåström.
Blashyrkbloggen koncentrerar sig på den extremare sidan av metal, men även en och en annan ballad kan dyka upp mellan varven. En hel del ironi och humor kan förekomma. Allt innehåll läses på egen risk.
Namn: TK "Nagurufa"
Född: -77
Sysselsättning: Fotoredigerare, Redaktör, DJ, Layoutare, festivalarrangör m.m.
Bor: Mayhemsvägen
Är: Basist i Malakhim.
Har: verkat som basist i Deathbound, The Duskfall, Daemonicus etc.
Intressen: Musik, grafisk design, tv-serier och katter.
Ser gärna på: Tv-serier & icke Hollywoodproducerad film.
Lyssnar på: Black Metal, Death Metal och massa annan metal så länge det inte suger.
Lyssnar inte på: Justin Bieber, r'n'b & soul.
Blashyrkh tar tyvärr för tillfället inte emot material för recension p.g.a tidsbrist. För frågor etc. maila till:
[email protected]
OBS! Blashyrkhbloggen kan innehålla spår av nötter samt material som kan uppfattas stötande för herr och fru Konservativ. Allt innehåll läses på egen risk.
Denna blogginnehavare hatar Internet Explorer vänligen men jävligt bestämt.
Senaste kommentarerna