Etikett: Gästspotifyare

Veckans Playlist V.13-2011-Gästspotifyare

Av , , 1 kommentar 2

VECKANS GÄST: Janne "CadenZ" Posti
INFO: Janne Posti, musiklärare, skönsjungande shaman i kammarkör, multi-instrumentalist, gitarrist i death/black bandet CHAOSSWORN, skribent på GLOBAL DOMINATION, skivsamlare, mannen med världens näst bästa musiksmak (efter mig så klart) m.m. Det finns mycket att skriva om denne unge herre och jag tog nog upp de mesta innan förrutom att han huserar i Haparanda. Haparanda, en stad som jag har en väldigt speciell och nära relation till. I denna stad drack jag mina första folköl i 14-års ålder, inhandlade på macken brevid Kalles Grill. 1995 var jag med och drog i gång death/black bandet TWILIGHT (som idag går under namnet DEATHBOUND), med replokal i Tornedalsskolans aula, modell alldeles för stor för våra små förstärkare. Men jag får återkomma mer till detta i ett eget blogginlägg, nu är det Janne som är dagens hedersgäst. Jag nämnde CHAOSSWORN tidigare och det är något som alla med en fäbless för kvalitativ sling döds/black bör kolla in omedelbums. Det kan ni göra genom att klicka här (Spotify) eller här (Myspace).

Här är Jannes kommentarer till låtarna i "Veckans Playlist":

Dissection "Black Horizons" (ur The Somberlain, 1993)
-Första låten på första plattan kan mycket väl vara den bästa geniet Nödtveidt hann sätta ihop under sin livstid. Tidlöst, grandiost, magiskt.

Unanimated "Dead Calm" (ur Ancient God of Evil, 1995)
-Den här sortens fusion av death och black metal har alltid legat mig varmt om hjärtat; Unanimated var ett av banden som kring mitten av 90-talet hämtade det bästa ur båda världar och kokade sin egen smakfulla soppa av den. Vilken låt som helst från den här plattan skulle vara en värdig representant.

Ghost "Ritual" (ur Opus Eponymous, 2010)
-Bästa plattan som släppts de tio senaste åren, skulle jag vilja säga. Hur något så banalt och transparent som Ghosts image och budskap kan bli så fantastiskt bra med superbt låtskrivande är ett mirakel. Men jag klagar inte!

Satyricon "Immortality Passion" (ur Nemesis Divina, 1996)
-En av doldisarna på ett legendariskt BM-album. Atmosfären Satyr & co lyckas skapa är enastående – medeltida råhet och hätsk illvilja komplementeras med ett emotionellt djup. En oväntad men icke desto mindre fantastiskt tillfredsställande kombination.

Emperor "The Loss and Curse of Reverence" (ur Anthems to the Welkin at Dusk, 1997)
-"Sophisticated black metal art" exklamerade norrmännen var deras uttryckssätt, och det är väl bara att hålla med. Välkomponerat, välarrangerat men med intensiteten och integriteten i behåll. Andra halvan av låten är en enda lång örgasm.

Alice in Chains "Rooster" (ur Dirt, 1992)
-Man kan nästan se det vita morgondiset spöklikt sväva i den vietnamesiska djungeln, och när som helst kan den fridfulla illusionen sprängas in i evigheten av vinande kulor och granater. Den här låten kan inte överskattas.

Vader "Carnal" (ur Black to the Blind, 1997)
-Ett kort, distinkt utbrott av pur polsk maskulin energi. Sålunda skola en slipsten dragas.

Meshuggah "Future Breed Machine" (ur Destroy Erase Improve, 1995)
-Finns det något mer headbanging-vänligt riff i världen än det som kickar in vid 3:42? Jag tror inte det. Finns det nåt band inom metalvärlden som svänger lika hårt som Meshuggah? Knappast. Bör du dyrka dessa, av turnévideon att döma, debila imbeciller till musiker? Japp. Japp.

Diabolical Masquerade "The Eerie Obzidian Circuz" (ur Nightwork, 1998)

-Blakkheim bestämde sig för att rota i de dammiga kistorna på vinden av hans hjärna. Där fann han förvridna men samtidigt på något besynnerligt sätt otroligt beroendeframkallande riff och melodier i sann skräckfilmsmetalanda. Hoppla in i studion, resultatet: "Nightwork".

Arcturus "Du Nordavind" (ur Aspera Hiems Symfonia, 1996)
-Arcturus lyckades på denna platta vara avantgarde utan att låta som en kvasipompös och halvpretentiös samling av rödvinsdrickande idioter. De låter istället som en jävligt pompös, helpretentiös samling av rödvinsdrickande jubelidioter. Ska du göra nåt, gör det ordentligt. Och gör det bra. Som Arcturus.

Candlemass "At the Gallows End" (ur Nightfall, 1987)
-Bästa doom metal-låten någonsin. "Ring brother, ring for me…"

Grand Magus "Silver Into Steel" (ur Iron Will, 2008)
-Hur smittsam är refrängen på en skala från 10 till 10? Precis. 11. Ärlig och hederlig heavy metal med en tyngd som krossar världar. Och icke att förglömma, en av de bästa sångarna i hårdrocksvärlden idag.

Golden Dawn "The Art of Dreaming" (ur The Art of Dreaming, 1996)
-Ett verkligen udda äpple i fruktkorgen. Elektroniskt, synthar, industrial, ren "klassisk" manssång – och så blastbeats och black metal. Kan det bli mer fel? Nä. Men här blev det jävligt rätt.

The Devin Townsend Band "Vampira" (ur Synchestra, 2006)
-Devin, Devin, Devin… du är sjuk i huvudet. Det är därför vi älskar dig. Och för att variationen är från himmel till helvete, både vad gäller de vokala insatserna och musikstilarna. En excentrisk konstnär om någon, fast med huvudet – om än lite snett – på skaft.

The Jimi Hendrix Experience "Little Wing" (ur Axis: Bold as Love, 1967)
-En av Jimpans finaste stunder. Vad vore väl dagens hårdrock i allmänhet, och gitarrister i synnerhet, utan honom.

Väsen "Bambodansarna" (ur Världens väsen, 1997)
-Autentisk svensk folkmusik medelst fiol och nyckelharpa, moderniserad och kryddad med oväntade ackord och ett sjukt sväng, mycket tack vare slagverkaren med Sveriges coolaste namn: André Ferrari. (Jepp, Ferrari.) Det ryktas om att Yngwie Malmsteen försökt köpa honom vid ett flertal tillfällen.

Wintersun "Sleeping Stars" (ur Wintersun, 2004)
-Om inte den här plattan vore så vansinnigt välskriven och välspelad skulle den varit nästan lika töntig som en lajvare. Nu är den bara king, som vi säger i Haparanda. Storslaget deluxe.

Yngwie J. Malmsteen "Now Your Ships Are Burned" (ur Rising Force, 1984)
-Ynkans finaste stund. Och den är SÅ fin. Vartenda solo på den här låten är så fylld med mening, känsla, budskap och inspiration att gåshuden inte riktigt vill sätta sig förrän en lång stund efter att sista ackordet klingat ut.

Johansson, Johansson, Holdsworth "Beef Cherokee" (ur Heavy Machinery, 1996)
-Världens bästa gitarrist, Allan Holdsworth, vräker på med sitt fetaste arsenal ovanpå Jan Johanssons söners hård-fusion. Den här plattan blir aldrig gammal.

Dan Swanö "Add Reality" (ur Moontower, 1998)
-Jag vet inte vad det är med Dan Swanö, men han lyckas skapa en sån överjordisk atmosfär på det mesta han skapar i musikväg, och detta är mitt favoritverk med han, jämte Edge of Sanitys "Crimson II". Bör egentligen avnjutas som ett helt verk, precis som "C2".

Katatonia "Soil’s Song" (ur The Great Cold Distance, 2006)
-Med en av de bästa produktionerna i mannaminne lyfts de redan fantastiska kompositionerna till skyarna. Dystert, tungt, medryckande. King.

Opeth "Deliverance" (ur Deliverance, 2002)
-Möjligtvis bästa låten någonsin. Alla kategorier. Kompositionsmässigt ett mästerverk, utförandet är superbt, produktionen oklanderlig och framför allt – känslan, FEELINGEN…det går inte att klä i ord. Lyssna istället.

Bathory "The Ravens" (ur Blood on Ice, 1996)
-Det är inte mycket man orkar ta till sig efter mastodonten "Deliverance", så som ett farväl en liten bit svensk magi: "Fly my ravens, it’s time to fly / And for me maybe to die." RIP Quorthon.

 
Gästspotifyare
Janne "CadenZ" Posti

Veckans Playlist V.08-2011 -Gästspotifyare

Av , , 5 kommentarer 3

VECKANS GÄST: Robert "Zoid" Sundelin
INFO: Robert "Zoid" Sundelin är nog en av de trevligaste folken jag haft nöjet att lära känna. Till vardags jobbar han faktiskt på just denna tidning, VK, men på kvällarna hittar han säkert på en massa bus. Förrutom att vara en Lulebo, bosatt i Umeå som jag, så trummar han även i orkestrar som bl.a. SATARIEL, MISANTROPIC och HELLMASKER. Bland Roberts andra hobbies hittar vi bl.a. Tv-spel och filmen "The Big Lebowski", han gillar även att basta.

Här är Zoid’s medföljande kommentarer till låtarna i "Veckans Playlist":

Brutal Truth – Ill-neglect
-Den monumentala "Extreme conditions demand extreme responses" kom redan -92 men är fortfarande svårslagen i blast-hastighet och brutalitet, samtidigt som i stort sett varenda låt är en hit. Mangel blir helt enkelt inte bättre än så här. Sen spårade Brutal Truth ut fullständigt, men det glömmer man lätt.

Neurosis – Under the Surface
-Världens hårdaste band. Deras bästa låt, dessutom. När låten öppnar upp och trumspelet övergår till rakt kompande efter närmare tre klaustrofiska minuters puk-harvande är det fan helt genialt.
Dessutom, även om Neurosis svajat lite på skiva genom åren är det fortfarande inte ett enda av alla tjogtals paintade och nerblodade black metal-band jag sett live som kan mäta sig med dem när det gäller att förmedla mörker och allmän jävlighet från scenen.

Master’s Hammer – By the Misery of Fate I’m Haunted
-Hmm. "The Jilemnice Occultist" är en av mina favoritplattor från 90-talet, men rent ärligt kan jag idag inte riktigt avgöra hur mycket av mitt diggande idag som beror på ren nostalgi och hur mycket som beror på själva kvalitén. För jag kan nog ganska säkert säga att jag inte skulle orkat ge den en chans om den kommit idag. Sjukt pretentiöst upplägg (en tjeckisk opera med låttitlar som ’That Magnificient Deer has Vanished in the Bush’, liksom), kass trummaskin och fler synthspår än nån kan tycka är rimligt är inte ingredienser som jag brukar gå igång på i vanliga fall. Skitsamma, jag blir ändå jävligt peppad av den här låten, så vem bryr sig om varför egentligen.
Sången är iallafall fullständigt vansinnig, på ett bra sätt.

Death – Crystal Mountain
-Behöver nog ingen närmare presentation. Chuck Schuldiner gjorde den ultimata melodiösa dödsmetallen redan i början av 90-talet och 99% av banden som försöker sig på stilen idag kan gå och duscha när man jämför dem med Death. Visserligen blev det ibland lite mer form över innehåll (för mycket musikskola och basen-under-halsen etc), men på den här låten faller verkligen allting på plats.

Soundgarden – Jesus Christ Pose
-Den här slängde jag med mestadels för det helt jävla fantastiska trumspelet, men även för att det i grunden är en riktigt hård och elak dänga, och inte bara för att vara från ett grungeband. Galen sång också, "poor"-uppgången vid 4.40 låter rent omöjlig.

Faith No More – Caffeine
-Jag vete fan hur man egentligen ska beskriva Angel Dust-plattan. Jag tror "skev" är det bästa ordet. Skev, obehaglig och oförutsägbar på ett fruktansvärt bra sätt. Mike Patton har här fimpat nasal-sången han körde med på plattan innan, och har inte riktigt hunnit till det stadiet där allt han sjunger låter ironiskt. Här går han all-in på fullt allvar. Deras absoluta topp på karriären.

At the Gates – The Swarm
-Jaja, Slaughter of the Soul är deras milstolpe, men jag tycker den här mini-cdn faktiskt slår den på fingrarna på några områden. Här märks det att man börjat koncentrera sig på att skriva catchiga låtar istället för att som tidigare krysta ihop de mest underliga riff med varandra, men det är fortfarande lite löst i fogarna. Alltså betydligt svängigare än SOTS, framför allt trumspelet som där rent ärligt är jävligt tråkigt mestadels. Här lirar Adrian ruggigt snyggt.

Nasum – Worst Case Scenario
-Det är väl snudd på spöstraff att skriva en text om Nasum utan att skriva RIP MIESZKO, så vi gör bort det på en gång. Avslutningslåten på Helvete-plattan har en lätt menlös grinddel, men det tunga slutet är så jävla bra.
Vid närmare eftertanke så var nog egentligen grindbandet Nasum aldrig bäst när de grindade, utan det var i andningspauserna deras styrka låg.

Shining – Låt oss ta allt från varandra
-Tråkigt för Kvarforth, men Shinings överlägset bästa text – den som för många sammanfattar hela bandet ("Sparka det lyckliga flinet ur mitt vidriga anlete!" och andra sköna rader) – är en av de få han inte skrivit själv. Jaja, han skrev väl musiken till låten åtminstone, och det är inget att skämmas över. Tvärtom är det en lysande dänga.

Personkrets 3:1 – See and Believe
-Bland det sämsta jag vet med dagens metal är överproduktion. Alldeles för mycket är söndertriggat, själlöst, kvantiserat och formstöpt till förbannelse. Jag ligger hellre och kaskadspyr i vinterkräksjukan än lyssnar på Arch Enemy frivilligt, för att vara konkret.
Då är det jävligt skönt med kängpunk ibland. Här kan man verkligen höra hur svetten sprutar på Fimpen bakom trummorna och hur blodådrorna håller på att sprängas i Räkans och Markus pannor när de lägger "we will never be silent"-sången i slutet, dräggfulla på Kir och billig folköl. Det är enkelt, svajigt och rackligt men gjort med en jävla övertygelse. Suverän låt.

Manes – Ende
-Liksom Shining ett band som började med primitiv black metal, men blev något helt annat. Vilosophe-plattan är nånstans mot slutet av förvandlingen. På plattan efter gick det överstyr (drum’n’bass plus fransk rap, inte helt lyckat), men här är det faktiskt helt lysande. Gick nog de flesta förbi när den kom, men är definitivt värd att kolla upp.

Vader – This is the war + Lead Us!!!
-Två låtar som hör ihop för mig. Helt omöjligt att lyssna på This is the war och sen inte gå vidare till Lead Us. Daray gör sin bästa Doc-imitation här och gör saknaden efter den briljante men ihjälknarkade ex-trummisen lite lättare. Polsk death metal FTW!

Anaal Nathrakh – Do Not Speak
-Kompromisslösa britter som plötsligt fick en känsla för att skriva hitlåtar framåt platta nummer tre. "Do not speak" låter från början rent ut sagt för jävlig: plastig trummaskin på skräpigt gitarrljud och kräksång/magljud, men så kommer en lika klockren som oväntad skönsångsrefräng och plötsligt blir allt helt lysande. De har gjort några fler låtar på samma recept, men den här är ändå bäst.

Strapping Young Lad – Almost Again
-"City" från -97 är en helgjuten platta, en av 90-talets fem bästa. Devin Townsend har aldrig riktigt nått de höjderna igen, varken i SYL-kostymen eller i nåt av de andra otaliga projekten, iallafall inte en hel fullängdare igenom. Men den här videolåten från "The New Black" (2006) är något alldeles extra. En sockersöt melodi snyggt lagd över smått psykadeliska riff övergår till vansinnesmangel och tillbaka igen. Gene Hoglan briljerar också bakom trummorna.

Khoma – One of Us Must Hang
-Nu blir vi lite emo på slutet. Men Khoma är ett band där det uppriktiga engagemanget är tydligt och gör hela skillnaden, speciellt live. Lysande trumspel som alltid av Tomas Hedlund, och ett helt makalöst snyggt slutparti.

 
Gästspotifyare
Robert "Zoid" Sundelin

 

 

Veckans Playlist V.07-2011 -Gästspotifyare

Av , , 1 kommentar 1

VECKANS GÄST: Berka
INFO: Berka är lite av en ulv i fårakläder, han må oftast inte se farlig ut för omvärlden men hans känsla för obskyr metal och musik i allmänt är kuslig. Från att varit den dära "jobbiga killen som dök upp på fester med obskyra bandtips" till en källa som man kan vända sig till om man vill ha något extra att bita i istället för all "mainstream" som går att finna enkelt via Spotify, Myspace eller din lokala skivhandlare. Jag förstår att Spotify sätter lite käppar i hjulet för Berka när det kommer till att sätta ihop en lista, fast med tanke på Spotify’s utbud när det kommer till det lite mer obskyra tycker jag dock att han ändå lyckats med ett kanonjobb med veckans lista.

Här är Berka’s egna kommentarer till låtarna i "Veckans Playlist":

Triumphator – From Under To Below (The Ultimate Sacrifice)
-Triumphator lyckades med konstverket att släppa en härligt brutal platta i och med Wings of Antichrist, för att därefter upphöra att existera. Synd på ett sätt, men i mitt tycke finns det ingen låt på Wings of Antichrist som kommer upp i samma rådriv som låten ’From Under To Below’ som var ett exklusivt spår på tolvtumsversionen av ’The Ultimate Sacrifice’.

Tid – En Lång Dags Flärd Mot Natt (Sounds of Zilence)
-Stämningsfullt och förbannat bra. Finns som gratissläpp via Sounds of Zilence hemsida, och ska tydligen också komma i fysisk form om jag inte minns helt fel. Klockren atmosfär i Tids debutalster.

Mistress – Glory Bitches of Doghead (Glory Bitches of Doghead)
-Birmingham. Underbara Birmingham. Födelseplats för band som Anaal Nathrakh, Frost och Fukpig. Som trivia kan nämnas att samtliga tre band delar medlemmar med sludge/grindbandet Mistress, och det märks av. Smutsigt, skitigt, argt. Klockrent.

Sòlstafir – Pale Rider (Köld)

-Från Island av alla ställen. Eftersom Spotify inte är häftigt nog att ha Svartidauði så får Sòlstafir representera våra vulkandrabbade vänner. Skitbra platta som framkallar rysningar i höstmörkret. Och även vintermörkret. Förhoppningsvis kommer en uppföljare av den här episka plattan snart.

Katatonia – My Twin (The Great Cold Distance)
-Katatonias Dance of December Souls och Brave Murder Day är lysande plattor. Men genrebytet som kom på singeln Saw You Drown var väl kanske inte riktigt vad folk väntade sig (även om Day på Brave Murder Day hintade lite om det hela). Hur som helst, The Great Cold Distance är en fantastisk platta, och singelspåret My Twin är lysande.

Secrets of the Moon – Seraphim is Dead (Antithesis)
-Tyska Secrets of the Moon har sedan Carved in Stigmata Wounds bara blivit bättre och bättre. I och med Antithesis tycker jag själv att man toppade. Privilegivm är en jävligt bra platta, men når inte riktigt samma nivå som sin föregångare. Kolla förresten upp covern på Them Bones som också finns på Spotify.

Audiopain – Believer (The Traumatizer)
-Norsk thrash av hög kvalité. Behövs som inte sägas så mycket mer. Spotify har naturligtvis inte den lysande låten The Habit of Fear från splitsjuan med Mysticum, men denna låt är en bra representation.

Slagmaur – Fantom Eks Speriment (Von Rov Shelter)
-Vi dröjer oss kvar i grannlandet ett tag, och flyttar oss in i Slagmaurs värld. Kvävande och jävligt bra gung. Synd att ljudet inte är fläskigare på den här plattan. Ett av de mer intressanta norska banden (och eftersom Spotify återigen är för fegt för Kaosritual och Dødsengel så får Slagmaur visa att det fortfarande görs bra black i Norge).

Graveyard – Satan’s Finest (Graveyard)

-Efter en djupdykning i norskmörkret får Graveyard liva upp stämningen lite genom att förklara att kvinnor, sprit och pengar är djävulens skapelser. Allt presenteras snyggt i en 70talsdoftande dänga som får en att nicka i takt.

Moloken – Molten Pantheon (Our Astral Circle)

-Listan avslutas med mera mörker. Ett av Umeå’s Finest levererar benkrossande sludge. Ny platta på gång, det ska bli intressant att höra.

Arkhon Infaustus – Six Seals Salvation
-Franskt dödsvåld som inte bara har ett jävligt passande och stämningsfullt intro, utan som också får det att rycka i nackmusklerna. Behöver som inte så mycket mer presentation än så. Dom kan faktiskt spela döds i Frankrike också.

 
Gästspotifyare
BERKA

 

Veckans Playlist V.06-2011 -Gästspotifyare

Av , , Bli först att kommentera 1

VECKANS GÄST: Christian Larsson
INFO: Christian presenterar sig själv som en arbetslös fattig musiker och anser att varje genre har minst ETT bra band/artist. Christian må vara en arbetslös fattig musiker, men hans "CV" imponerar med akter som LIVSNEKAD, SVART, SHINING mfl. Veckans lista är enligt honom själv en rätt så bra summering av hans musiksmak. Christian avstod att kommentera varje enskild låt på listan då han rädes över att det skulle skrivas på tok för mycket, men hans förhoppning är dock att någon kanske hittar något nytt i listan som faller denne i smaken.

 


Gästspotifyare

CHRISTIAN LARSSON

 

Veckans Playlist V.04-2011 -Gästspotifyare

Av , , 1 kommentar 3

VECKANS GÄST: Johan Paulin
INFO: Johan jobbar till vardags med att utsätta sina vänner för konstiga tester i form av att man får sitta med hörlurar och lyssna på korta hemska musikbitar och trumma takten med en trumpinne. Även ett test där man sitter fastspänd med huvudet i ett skruvstäd som registrerar ögats rörelser medans man glor på bilder med hemsk inredning i diverse miljöer samtidigt som man håller takten till en metronom genom att plinka på ett piano har han lurat mig in på. Förrutom detta så är han även recensent för Nöjesmagasinet City samt VK där han även till och från skriver krönikor om allt från Grindcore till Devin Townsends genialitet.

Här har vi en diger lista över vad Johan har att säga om sina låtval "Veckans Playlist":

 Ordered eastward – Hail of Bullets
(…of frost and war, 2008)
Ett av de mest smittande introriffen från 00-talet, tillsammans med ett härligt mellansnack i bryggan av Dan Swanö visar varför Hail of Bullets är så jävla bra.

Raise the gallows – Misantropic
(Insomnia, 2010)
“Arm the homeless, arm the poor. Raise the gallows, go to war!” + D-takt + sktiförbannad Gerda = Umeå-guld.

The face of oblivion – High on Fire
(Blessed black wings, 2005)
High on Fire brukar alltid dra ut sina låtar liite för länge, så även denna. Men med ett sådant introriff och svängigt trumspel kan jag ha överseende med det.

Demon cleaner – Kyuss
(Welcome to Sky Valley, 1994)
Världens bästa stonerband med ett gitarriff som är lika hjärndött som det är briljant.

Catholic in the morning, satanist at night – Powerwolf
(Bible of the Beast, 2009)
Bortsett från den Monty Python-aktiga texten är Powerwolf nog det mest underhållande heavy metal band jag hört på länge. Refränger smittsammare än Pamela Anderssons hepatit och fan så mycket roligare.

And the druids turned to stone – Ayreon
(Universal Migrator pt 1, 2000)
Ska det vara prog-metal ska det vara Arjen Anthony Lucassen. Här med Damian Wilson (ex-Threshold ); en sångare som aldrig låter lika bra som på Ayreon-plattor.

Inhale/Exhale – Nasum
(Inhale/Exhale, 1998)
Världens bästa grindcore med en ovanligt lugn låt, men ack vilken låt! 26:e december borde vara Internationella Gasmask-dagen i Mieszkos ära.

Three times – The haunted
(The Haunted, 1998)
The Haunteds debut är så mycket mer än bara “Hate song”. Denna ”slå-nassarna-på-käften”-dänga t.ex. Finns en version på denna från P3 Live som är helt skoningslös.

Between the demons – Raised Fist feat. Gustav Jorde
(Dedication, 2002)
Jag återkommer alltid till detta samarbete. Kanske den enda riktiga metalcore-låten värd namnet (d.v.s. Metal + Hardcore).

Crying statues of paleness and ice – Sacrilege (SWE)
(Lost in the beauty you slay, 1996)
I skuggan av In Flames fanns Sacrilege som gjorde allt rätt utan att få ett break. Deras två skivor är mästerverk inom den melodiska döds-genren och trummisen och sångaren Daniel Svensson rekryterades senare till just In Flames. De har dock inte tagit tillvara på hans grymma pipa.

Honmonstret (Kvinnan som vägrade dö) – Aktiv Dödshjälp
(Men allting har ett slut, 2010)
Facebreaker/Scar Symmetry-Robban + Tomas från Devian = metallisk kängpunk på svenska? Japp, och det svänger som satan.

When the dead walk the Earth – Gorefest
(La Muerte, 2005)
Ett unikt death-band med en sångare vars fontanell-skakande bröl är lättigenkännligt. Kombinationen av Thin Lizzy-harmonier och ambitiösa arrangemang har aldrig låtit bättre än på deras comebackskiva ”La Muerte”.

Through the belly of damnation – Marduk
(Rom 5:12, 2007)
Bas-riffet 1:05 min in och det efterföljande manglet som sakta byter form till en rak fyrtakt är genialt! Mixningen skvallrar om att det är basisten Devo som stått bakom spakarna.

Claw the clouds – Satariel
(Hydra, 2005)
Boden/Luleås finest har tyvärr aldrig fått den uppmärksamhet de förtjänat och det är bara att hoppas att ”White Ink” ser dagsljus denna sida om Armageddon. Missa inte den härliga gästsången av Lenny Blade (ex-Nominon, ex-Bullet) i sista versen!

World of hate – Exhale
(Blind, 2010)
Nasum-inspirerade? Jo tack, men Exhale är så mycket kvalitét att Örebroarna hade varit stolta över sina småsyskon.

You suffer – Napalm Death
(Scum, 1987)
…but why?

Penis farm – Orphan
(Aborted by Birth, 2008)
Glöm White Stripes, ska det vara en duo med endast två instrument ska det vara New Yorks Orphan. Trummor och superdistad bas är allt som behövs. Skulle kunna vara High on Fires thinnersniffande kusiner.

The interloper – Coldworker
(The contaminated void, 2007)
Jag lever för riffet 0:38 min in. Oh yeah!

Serpents – Vomitory
(Carnage Euphoria, 2009)
Vomitory får på denna låt upp ett driv som skulle göra Bolt Thrower stolta.

Wolf’s blood – Wolf
(Evil star, 2004)
Ett bra riff är ett bra riff är en jävligt bra låt, svårare än så behöver det inte vara.

Disciples of hell – Yngwie Malmsteen
(Marching Out, 1985)
De som anser att Yngwie bara är gitarrunkande (typ jag för 1 år sen) borde lyssna på denna låt. Lökig text men jävlar vilken refräng, för att inte snacka om solona! Southpaw gjorde en grym cover på denna låt för samlingsskivan ”Power from the North” (2000).

Psyklon aeon – Zyklon
(Aeon, 2002)
Omslaget beskriver Zyklon ganska bra; en jävulskt stor tornado av sågklingor som sveper med dig . Missa inte de minimalistiska svajarms-bomberna i början av solot.

Me – Nocturnal Rites
(The 8th Sin, 2007)
Avslappning, post coitus, var det bra för dig? En suverän ballad som verkligen visar vilken magisk röst Jonny Lindquist har. Tjejen som sjunger är faktiskt Carolina Miskovsky, Lisas syrra.

Som en liten bonus,

Sug på den – Just D
(Tre Amigos, 1994)
Helt enkelt för att det är den elakaste jävla disslåt jag hört. Hela texten är en enda lång, kreativ förolämpning, med gästsång av Thåström.

 


Gästspotifyare

JOHAN PAULIN

 

Veckans Playlist V.03-2011 -Gästspotifyare

Av , , 3 kommentarer 3

Ett nytt inslag under våren i BLASHYKRHBLOGGEN är att "Veckans Playlist" inte bara kommer att bestå av spellistor gjorda av mig, utan kommer att gästas av diverse kända och mindre kända ansikten. En sak har dock alla dessa gäster gemensamt och det är kärleken till musiken i all dess former. Först ut har vi en gammel-räv från Boden (Jo, han är faktiskt jättegammal, äldre än mig).

VECKANS GÄST: Mikael Granqvist
INFO: Som jag redan nämnde i inledningen så är veckans gäst helt gammal, med andra ord född före mig. Han har ett förflutet i band som INCINERATOR, THE MOANING och SATARIEL. Han lirar i dagsläget i  Death metal bandet DENIERS MIND och bor i Sveriges svar på Silent Hill, dvs. Boden. Mike informerar mig även om att bandet  just nu håller på att spela in nytt material som antagligen kommer att släppas under våren. För updates om detta och bandet kan ni surfa er till: www.facebook.com/deniersmind

Här är vad "Mike Mike" har att säga on låtarna han valt ut till "Veckans Playlist":

* Slayer – Silent Scream. En låt med en mindre byrålåda full av suveräna riff och grymma fill av Lombardo the fucking KING!

* Sepultura – Inner Self. Videon på MTV, fy fan vilket mosh det var! Man satt bara och gapade, med mun, öron och ögon. Ja, gapade. Med öronen. Och ögonen.

* Entombed – Drowned. Dödsmetallen vaknar till liv i Sverige. There was much rejoice!

* Alice in Chains – Would? Ja, jag hade också en sån period. Med återkommande återfall, dock utan flanellskjorta nu för tiden, haha.

* Eucharist – Once my eye moved mountains. Jag tror den här plattan är nästan helt skyldig till att jag började skriva melodiska dödsmetallriff, framför allt under The Moaning-perioden.

* Morbid Angel – Dawn of the angry. Commando smattrar kaggar så man blir glad i tummarna.

* Iced Earth – Burnt Offerings. Rysningar, mycket grym låt. Varning för Spotify-fel dock. Dom har av någon outgrundlig anledning döpt låten till Stormrider.

* Bad Religion – Struck a nerve. Allsång på skansen. Hade jag inte haft med den här hade Zoid tyckt att jag var feg.

* Nevermore – Emptiness Unobstructed. Vilken pipa karln har. Väldigt hittig refräng.

* Symphony X – Pharaoh. Jag tror aldrig Symphony X kan göra en bättre platta än The Divine Wings of Tragedy.

* Textures – Laments Of An Icarus. *ramlar av stolen* Soilwork raped by Meshuggah.

* Queensryche – I don’t believe in love. En av dom bästa låtarna på en av dom bästa plattorna.

* Blotted Science – Synaptic Plasticity. Det räcker nästan med att kolla på låttiteln för att räkna ut hur det här ska låta. Meckigt och kul med bland annat Ron Jarzombek (Watchtower, Spastic Ink) och basisten från Cannibal Corpse.

* Satariel – Scattering the timeweb. Lite shameless selfpromotion, inte för att jag är med i bandet längre dock. Men så här låter Satariel när dom inte spelar snabbare. 🙂
 


Gästspotifyare
MIKAEL GRANQVIST