Inte! Jag tänkte nämna någon udda situation, men det finns ingenting jag kan nämna i dagsläget som inte blir för utelämnande. Det är det största problemet med att blogga.

Jag kan bjuda på en anekdot från min barndom istället, för att förhöja stämningen litegrann åtminstone.

Täfteå, ungefär 11 år sedan

Det var en härlig högsommardag då jag, mamma och min bror Petter åkte till stugan i Täfteå. Vi hade tillgång till en liten eka som vi av någon anledning aldrig tidigare använt. Anledningen kan ha varit att den ägdes av min moster, som inte alltid kommit så bra överens med min mor. Hur som helst så lånade vi ekan för att ro iväg i sjön.

Allt väl så långt.

Det tog flera minuter innan vi reagerade över att ekan inte tycktes ha rört sig så långt, med tanke på hur mycket min mor hade rott. Vi tänkte att det var dags för Petter att ta i lite, eftersom han alltid besuttit en rätt stadig kraft.

Petter tog i för kung och fosterland, men det hände ingenting. Vi tyckte det var lite märkligt, men familjen Nilsson vägrar ge sig. Så Petter rodde. Och rodde. Och rodde.  Till slut tog vi en paus och kommenterade Petters extremt röda ansikte som simmade i svett efter all ansträngning.

Då kom vår härlige lille brat-kusin springandes emot oss.

"Ankajeeeeet! Ankajeeeet! Ni måsjte lossja ankajeeet!!!

Vi hade alltså försökt ro med ankaret fastdraget. Det gick inte så bra alltså. Vi kunde dock inte sluta skratta åt vårt misstag, för det var precis som en sjukt dålig sketch.

—-

Jens frågade varför man ska bo i Umeå och svaret är enkelt: För att det är här cykel-Ingemar bor. Här och ingen annanstans. Kom ihåg det!

Det är så här man kan se ut om man rott en hel dag. Så undvik det.