Nu är verkligen kött i alla former och ursprung i ropet. Spännande.Tänk om jag skulle ta och slänga ihop en  het  gryta på Zebra, Giraff, Boa, Åsna, Krokodil och Känguru till mina vänner i helgen? Jag vet var köttet finns..Kallar den nog för" MARIANNES STÄPP OCH DJUNGELGRYTA, med en toutch av AUSTRALIEN"Men vad tusan skulle jag servera  till ????Potatis låter lite väl tråkigt ochSvenskt, det får bli Marinerade Lianer och Bambuskott.Med en rivig Savann/ kokosnötsalsa.

Och så var det drycken till, Vin går väl alltid hem(utom hos mig).Jag  dricker nog lite hederlig  mjölk till, fast  vet jag  verkligen  var den kommer ifrån,  i dessa tider??? Är det riktigt säkert att den kommer från Kossan Mu?Tänk om MJÖLKTANKBILARNA börjat gå till Travbanan nu också?

Tack och lov för Vatten.

Vad passar bättre än en DÅLIG vits på det här, så här kommer den .

Alla gillar Hästkött, utom Conny

För det var hans lilla ponny.

Tänk så FANTASTISKA barn är.Direkta, Dom lever här och nu, lägger knappast ner en massa onödig energi på gårdagen och inte heller på morgondagen, det som vi vuxna är  oslagbara experter på..Dom är NÄRVARANDE.Skrattet, Glädjen och Tårarna är äkta.Påklistrat och tillgjort är inget dom lever efter.Ordet FÖRDOMAR,finns inte i ett barnhjärta, förrän vi ger det till dom.Där borde vi verkligen tänka efter, vad vi gör och säger.Deras glädje över en skatt, som består av t.e.x. en sten,eller en pinne är ju fantastiskt.Men vi vuxna ser  det mer som skräp.Hur och när tappade vi bort  den enkla och sanna glädjen, över det lilla? Det viktigaste i livet .Barn är bra mycket klokare än oss.Barn är de bästa lärarna, vi kan lära oss mycket av dom.Om vi bara gav oss tid.

Tack för alla barn, och berikande möten med dessa kloka små människor.

Tack för att ni förgyller livet för oss vuxna.

Ni är den största gåvan.

Det finns så mycket att vara tacksam för i livet.Tänk vilken gåva, att kunna känna glädje och tacksamhet över vardagliga saker.Det är livskvalite för mig. Att bli glad över att öppna min dörr och  komma hem, för en nybryggd kopp kaffe, för min lägenhet  Min glädje till livet. Att jag är jag..Musiken som ger lugnet inom mig, men som också får mig att vilja dansa.Att få känna mig trygg..För mina arbetskamrater, som jag vet bryr sig, och som jag får skratta och ha goda samtal med.Mina vänner som ger mig energi och krydda i tillvaron. Glädje över barnen som jag får möta, vår framtid. ..Mina syskon som jag kämpat tillsammans med i sorgen och glädjen och som alltid finns där, för mig.Min släkt, Tacksamhet till mina föräldrar, som gav mig livet. Och den allra STÖRSTA TACKSAMHETEN  och GLÄDJEN över mina döttrar..som gör mig så varm och stolt..

TACK FÖR JUST MITT LIV, OCH TACK FÖR ATT JAG KAN KÄNNA TACKSAMHET.

Ibland önskar jag mig lite mer spänning i livet.Att få uppleva så mycket som möjligt innan allt är över.Jag har nyss läst Camilla Henemarks självbiografi, men hur i hela friden har människan hunnit med allt det där????hon är ju yngre än mig,  med allt hon gjort och upplevt,kan man tro att hon  är Sveriges äldsta kvinna..Tänk att våga vara lite mer olydig och busig, det tror jag skulle sätta en extra knorr på tillvaron.Vara lite obstinat  helt enkelt.Jag försöker komma på något olydigt jag gjort, men jag får verkligen gräva djupt, och långt tillbaka.Men så slår det mig plötsligt, jag har ju faktiskt varit på samma INNESTÄLLE i Stockholm som" La Camilla", nämligen ALEXANDRAS, värsta poppiga nattklubben mellan åren(68-88) ." Love is in the air" snurrade på skivspelaren och jag såg självaste ägarinnan av stället,  Alexandra Charles .Men kungen (chefen) såg jag inte röken av, den kvällen.

Vad  var det för olydigt med det, kanske ni undrar? jo jag och mina kompisar åt och drack gott och sen tog vi en SPRINGNOTA, det  var spännande och olydigt .Och VÄLDIGT dumt.

Men det är preskiberat ,long time ago.

Tack och hej, från lite olydiga mig.

Pappa, Mamma och lilla jag.Där var vi TILLSAMMANS, det kan ingen ta ifrån oss.Inte ens döden.

Det här skriver jag till alla barn,ungdomar och mig själv som får/fått kämpa extra mycket,för att komma framåt här i livet.Och till alla vuxna, om hur tungt det är att vara liten och bära det svåraste,mest ofattbara.

Sorgen är en anledning, men det finns så många andra orsaker också.Men jag skriver om SORGEN eftersom jag själv fick uppleva den  när jag var liten och vet hur grym den är.

Jag var 13 år, när min pappa plötsligt bara försvann, han blev akut sjuk och dog efter ett par dagar.Bara 46 år gammal.Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, komma ihåg hur mitt  nattlinne såg ut och hur ont jag hade i magen, den kvällen, den kvällen som blev den sista tillsammans med min älskade pappa.Då och Där, förändrades allt, det skulle ALDRIG någonsin bli detsamma.Min lyckliga barndom var över för alltid.

Jag hade börjat i högstadiet,  men jag minns inte mycket av den tiden, det mesta var bara kaos.Livet hade visat sitt fulaste ansikte.Det kändes meningslöst.Jag blev helt vilsen,tom.Tappade tidsuppfattningen,ja hoppet.

Jag fick svårt att koncentrera mig på skolarbetet, hade heller ingen lust till det. Livet  var mest en  outhärdlig  plåga.Jag minns en gång, när jag var på väg hem till bussen.Då fick jag se en gammal man på andra sidan gatan, han kunde nästan inte gå, hans rygg var krokig, märkt av värk och ålder, och jag minns så tydligt hur jag önskade att han fått dö i stället för min pappa. Jag kan fortfarande se honom framför mig.Jag var så otroligt besviken på att livet kunde vara så orättvist.Jag ville inte ha den nya bruna kappan, som vi köpt till begravningen, och jag ville inte ha det svarta  sorgbandet på kragen, jag ville bara ha min PAPPA.Jag kunde sitta vid fönstret i timmar och önska att  jag skulle få se honom komma på vägen, tillbaka hem igen, fast jag redan visste svaret.

.Jag hoppas att lärarna nu är mer upplysta och har MODET att bemöta elever i sorg, För jag minns aldrig att någon tog mig i handen och satte sig ner och verkligen pratade med mig, vad jag hade önskat det.Men jag förstår att det  inte var lätt för dom heller.

Sen blev det dags att söka gymnasium och utbildning, men jag behövde aldrig välja för det hade livet redan gjort åt mig."Jag blev elev i "LIVETS HÅRDA SKOLA" Jag ville inte gå där, men jag var redan inskriven .Hade inget val.

Till MAMMA, som inte finns hos oss längre,tack för all din omsorg och kärlek till mig och mina syskon.Att du orkade.Trots din egen stora sorg.

Och till er som bara går efter fina och långa utbildningar, som ser ner på dom som kanske inga har TÄNK EFTER,  nästa gång DÖM INTE, för ni vet inte varför och vad dom har varit med om och varför dom inte orkat..Vi är alla lika mycket värda.Jag är stolt över mig själv, och glad att jag ändå klarade mig,trots den svartaste sorgen.Jag blev en överlevare.Och det är inget man kan läsa sig till

Livet står still men tiden går,man lever med sina förluster, formas av händelser och

erfarenheter.På något underligt och kärleksfullt sätt så går man vidare, men man GLÖMMER aldrig. Som ung är det så lätt att tappa fotfästet, hamna på glid i livet, efter mötet med sorgen och andra svåra upplevelser. Så därför ber jag alla vuxna  att ni,om och när ni möter barn och ungdomar som  fått uppleva det svåraste , ta hand om dom extra mycket, visa att ni bryr er. Dom behöver känna det…Och till er som har drabbats,jag kan inte lindra er sorg, men jag vet vad sorg innebär .Nu en dikt som jag skrev till pappa några år efter hans död

TÄNK OM DET FANNS

EN DÖRR

MELLAN LIVET OCH DÖDEN.

DÅ SKULLE VI MÖTAS DÄR

FÖR EN STUND FYLLD AV KÄRLEK

INNAN JAG VARSAMT

STÄNGDE DEN ÅTER.

Tack för att just du var min pappa.

ÄNTLIGEN FREDAG KVÄLL Jag önskar alla en trevlig helg, och en STOR Trissvinst till mig själv.