SORG

Det här skriver jag till alla barn,ungdomar och mig själv som får/fått kämpa extra mycket,för att komma framåt här i livet.Och till alla vuxna, om hur tungt det är att vara liten och bära det svåraste,mest ofattbara.

Sorgen är en anledning, men det finns så många andra orsaker också.Men jag skriver om SORGEN eftersom jag själv fick uppleva den  när jag var liten och vet hur grym den är.

Jag var 13 år, när min pappa plötsligt bara försvann, han blev akut sjuk och dog efter ett par dagar.Bara 46 år gammal.Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, komma ihåg hur mitt  nattlinne såg ut och hur ont jag hade i magen, den kvällen, den kvällen som blev den sista tillsammans med min älskade pappa.Då och Där, förändrades allt, det skulle ALDRIG någonsin bli detsamma.Min lyckliga barndom var över för alltid.

Jag hade börjat i högstadiet,  men jag minns inte mycket av den tiden, det mesta var bara kaos.Livet hade visat sitt fulaste ansikte.Det kändes meningslöst.Jag blev helt vilsen,tom.Tappade tidsuppfattningen,ja hoppet.

Jag fick svårt att koncentrera mig på skolarbetet, hade heller ingen lust till det. Livet  var mest en  outhärdlig  plåga.Jag minns en gång, när jag var på väg hem till bussen.Då fick jag se en gammal man på andra sidan gatan, han kunde nästan inte gå, hans rygg var krokig, märkt av värk och ålder, och jag minns så tydligt hur jag önskade att han fått dö i stället för min pappa. Jag kan fortfarande se honom framför mig.Jag var så otroligt besviken på att livet kunde vara så orättvist.Jag ville inte ha den nya bruna kappan, som vi köpt till begravningen, och jag ville inte ha det svarta  sorgbandet på kragen, jag ville bara ha min PAPPA.Jag kunde sitta vid fönstret i timmar och önska att  jag skulle få se honom komma på vägen, tillbaka hem igen, fast jag redan visste svaret.

.Jag hoppas att lärarna nu är mer upplysta och har MODET att bemöta elever i sorg, För jag minns aldrig att någon tog mig i handen och satte sig ner och verkligen pratade med mig, vad jag hade önskat det.Men jag förstår att det  inte var lätt för dom heller.

Sen blev det dags att söka gymnasium och utbildning, men jag behövde aldrig välja för det hade livet redan gjort åt mig."Jag blev elev i "LIVETS HÅRDA SKOLA" Jag ville inte gå där, men jag var redan inskriven .Hade inget val.

Till MAMMA, som inte finns hos oss längre,tack för all din omsorg och kärlek till mig och mina syskon.Att du orkade.Trots din egen stora sorg.

Och till er som bara går efter fina och långa utbildningar, som ser ner på dom som kanske inga har TÄNK EFTER,  nästa gång DÖM INTE, för ni vet inte varför och vad dom har varit med om och varför dom inte orkat..Vi är alla lika mycket värda.Jag är stolt över mig själv, och glad att jag ändå klarade mig,trots den svartaste sorgen.Jag blev en överlevare.Och det är inget man kan läsa sig till

Livet står still men tiden går,man lever med sina förluster, formas av händelser och

erfarenheter.På något underligt och kärleksfullt sätt så går man vidare, men man GLÖMMER aldrig. Som ung är det så lätt att tappa fotfästet, hamna på glid i livet, efter mötet med sorgen och andra svåra upplevelser. Så därför ber jag alla vuxna  att ni,om och när ni möter barn och ungdomar som  fått uppleva det svåraste , ta hand om dom extra mycket, visa att ni bryr er. Dom behöver känna det…Och till er som har drabbats,jag kan inte lindra er sorg, men jag vet vad sorg innebär .Nu en dikt som jag skrev till pappa några år efter hans död

TÄNK OM DET FANNS

EN DÖRR

MELLAN LIVET OCH DÖDEN.

DÅ SKULLE VI MÖTAS DÄR

FÖR EN STUND FYLLD AV KÄRLEK

INNAN JAG VARSAMT

STÄNGDE DEN ÅTER.

Tack för att just du var min pappa.