I jymden kan ingen höra dig gråta

Jaha då for Fuglesang upp i rymden igen då. Senaste dagarna har det rapporterats om att uppskjutningen var tvungen att bli senarelagd på grund av väderförhållanden. Samtidigt spekulerar experterna i att "1 av 80 uppskjutningar slutar i katastrof!" och saftiga rubriker om att det är något fel på bränsletanken publicerade. 

Det är nästan som att vi önskade att Fuglesang skulle sprängas i bitar 34 sekunder efter start. Lite som när Challenger 1986 flög i bitar och en skollärare brann upp. Fan vad intressant det skulle vara att läsa om det!

But then again, nu lever mister Fuglesang och finns i omloppsbana runt jorden. Och vem bryr sig? Typ ingen förutom media. Jag bryr mig inte, du bryr dig inte så värst mycket. Den stora nyheten denna gång är att man kan spela SCHACK med svenskonauten om man känner för det. Hur jävla ballt är inte det liksom.

Första gången är det nyhetens behag, han blir hjälte och det är jättehäftigt med rymden. Svenskonauten blir hyllad inne i T-centralen i nåt skumt jippo. Alla vill bli rymdresenärer och börja plugga till rymdingenjörer. Nu, tre år senare, vill de flesta inte duka under av svininfluensan och det är helt plötsligt rätt ointressant. Lite som när Apollo 11 landade på månen. Värsta grejen liksom. Sen var det Apollo 12, mindre intressant men ändå intressant, och så Apollo 13 som bara skulle bli en resa som alla andra förutom att de höll på att förolyckas och allt blev ett räddningsuppdrag som följdes världen över. Vem kan inte gilla återvändande amerikonauter som höll på att dö i rymden. Då är man ju också någon form av hjälte, hjälte av FAIL.